Ofta känns historien i Tarantinos filmer mest som en ursäkt för att försätta hans karaktärer i sådana situationer som gör dialogen rättvisa. Men eftersom han är så bra på just dialoger spelar detta oftast ingen roll.
På samma sätt som historien i en porrfilm sällan är det viktigaste är det ofta lätt att förlåta Tarantino för en knäpp historia. Och ofta är det dessutom det vi är ute efter och förväntar oss när vi ser en Tarantinorulle, en knäpp historia. Ej heller här gör Inglourious Basterds oss besvikna.
Samtidigt finns det en risk att en film vars handling mest är en ursäkt för superb dialog skulle misslyckas med att berätta sin historia. Eller att handlingen är så knäpp så att den bara blir ointressant.
En bra film ska kunna fungera även om man inte förstår dialogen och filmens rullar förväxlats så den presenteras i fel ordning. Att Tarantino behärskar det senare bevisade han redan med Pulp Fiction, i Inglourious Basterds visar han att han även kan pricka av det första kriteriet.
Filmen är uppdelad i fem kapitel och utspelar sig i ett Nazi-ockuperat Frankrike under andra världskriget. Varje kapitel är dramaturgiskt uppbyggt som en fristående film och nerven i berättandet gör att varje del känns både spännande och relevant som fristående delar.
Men Inglourious Basterds största bedrift är inte att den lyckas presentera fem kapitel som klarar av att stå på egna ben och gör detta på ett ypperligt sätt. Nej, Inglourious Basterds största bedrift är hur den knyter ihop dessa fem kapitel till en, förvisso väldigt knäpp, historia och får de att bli större och bättre än summan av delarna. Där varje del förvisso funkar enskilt men samtidigt bygger på och förstärker varandra och ständigt höjer insatsen och trycker hårdare och hårdare på filmens nerv.
Precis som med alla riktigt bra film är det svårt att sätta fingret på exakt vad som gör att just Inglourious Basterds är så bra. Den bara är det. På ett sådär typiskt Tarantinskt sätt.
