Låt den rätte komma in har en enkel historia. Scenografin innehåller precis så mycket som behövs, aldrig mer. Fotot har ofta kort skärpedjup vilket lägger fokus på det som är viktigt och suddar ut allt annat. Oviktiga karaktärer får precis så lite utrymme de behöver för att fylla sin funktion, aldrig mer. Dialogen är sparsmakad men aldrig korthuggen. Effekterna är suveräna men aldrig viktiga.
Låt den rätte komma in är en vacker film som väcker nyfikenhet. En melankolisk film som tillåter publiken att tänka själv. Att lägga märke till små detaljer. Det är en film som väcker nyfikenhet och som ger betraktaren tid att undra, att fundera och att gissa innan svaret avslöjas.
Det är en film om utanförskap. En film om vänskap. Om kärlek. En film om hur det känns att inte veta riktigt var man hör hemma här i världen. Framför allt är det en förbannat bra film som alla borde se.
Det är tydligen redan en amerikans remake på väg (som ska regiseras av Matt Reeves som gjorde Cloverfield senast). Men jag har svårt att se hur den skulle kunna tillföra något. Skådespelarinsatserna, stämningen, fotot - allt faller på plats i Tomas Alfredssons version.
Det finns förmodligen några som undvikit filmen för att de fått för sig att den är för läskig, obehaglig eller våldsam. Det finns några läskiga, några obehagliga och några våldsamma scener, men precis som med allt annat i filmen så är allt väl avvägt.
Det blir aldrig läskigare än det behöver vara, och att göra en läskig film var aldrig poängen. Det blir obehagligt, men bara precis så mycket som krävs, aldrig mer. Det blir våldsamt, mest i periferin. Tomas Alfredsson förstår vad som är viktigt, det är människor och deras känslor som är intressant allt annat är bara verktyg som används för att berätta historien.
Att avfärda filmen på grund av något du tror dig veta om filmen vore att göra dig själv en stor otjänst. Film blir sällan bättre än så här. Se Låt den rätte komma in. Nu.
Jag vill också se den.
SvaraRaderaDu skriver skitbra recensioner. Grattis till en sidokarriär!