Lite krasslig, förmodligen inte ebola.

Jag har känt mig lite krasslig den senaste tiden. Sömn, vatten och vitaminer har varit mitt försök till botemedel. Och wikipedia förstås.

Jag vill börja med att säga att det inte är någon fara med mig, egentligen. Jag är inte döende — jag har inte skurit mig i tummen. Efter att han läst på Wikipedia om pest, anthrax och ebola kan också dra slutsatsen att det inte är drabbad av någon av de sjukdomarna. Alltid något. Men jag är inte direkt på topp. Jag är lite ur fokus.

Albert, lite ur fokus.

Ett tag var jag inne på att jag hade helt fel inställning för att bli frisk. Det kanske bara var något psykiskt. Så jag testade att jogga till posten och tillbaka men då förvandlades jag till en flämtande våt fläck, vilket får mig att tro att jag antingen är mycket sämre tränad än jag fått för mig eller att jag faktiskt är sjuk på riktigt (eller en kombination).

Jag ger ett allmänt slafsigt intryck. Orakad med flottigt hår. Blä. Jag ser ut som jag känt mig. Men nu ska jag ändra på det.

Nu väljer glädje och ler mig frisk. Hittills går det hur bra som helst. Det känns som att mitt immunsystem går på högvarv, solen kvittrar och fåglarna skiner och jag vill bara rusa till posten bara för att jag kan (men det ska jag verkligen inte göra, för då skiter sig hela illusionen).

Albert väljer glädje och ler sig frisk.

Jag är peppad, men jag vet inte inför vad. Det bubblar och spritter, jag kan inte sitta still, jag vill, jag vill, jag VILL. Men vad?! INGEN ANING. Men det spelar ingen roll. Jag är bara så barnsligt uppspelt, så där så jag bara vill thihi:a när jag ser något roligt. Woah. Var ska detta sluta?

Reklam: midnight snack

Jag faller för charmen i det här reklamklippet. Är "a midnight snack" en omskrivning för sex? Jag antar att du skulle kunna tolka klippet så, men jag väljer att inte göra det. Jag väljer också att inte tolka frun som negativ utan flygpersonalen som positiv.

Älskar mannens skyldiga blick när han blir påkommen och glädjen i hans ögon när han till slut får sina nudlar.

En vanlig dag i skolan

Erik är lärare, krigare och filosof. Han är också en god vän och läsare av Albertbloggen och hans kommentar på Stellas inlägg var så bra att jag var tvungen att bildifiera citaten.

Jag antar* att citaten är påhittade och inte hämtade från högstadieskolan där Erik undervisar, men jag vet inte. Jag kallar bildserien kort och gott för En vanlig dag i skolan. Enjoy!



* nej, det antar jag inte alls.

Gästblogg: Det kallas allmänbildning. Men vad fan vet jag.

Eftersom det var många som gillade Stellas förra gästbloggsinlägg kommer här ett till. Suger detta får vi se om hon får förtroendet en gång till.

Jag går på gymnasiet. Gymnasiet är rätt efterblivet. Det berättar mina lärare för mig. De berättar att alla klasser är inte som din klass, gumman. Det brukade inte vara såhär. Något har ändrats. 

Ja, sen kommer ju alla från olika bakgrund, har inte haft samma intensivutbildning inom vissa kulturella områden som jag, och jag för den delen är långt ifrån så grym på att balansera formler som de andra. Men alla har ju olika prioriteringar.

Ändå känner jag väl ändå att det är bra att veta, någonstans, att tron på karma inte hör ihop med protestantismen. Fast det är kanske bara jag.

En av de första skoldagarna skulle vi intervjua varandra i klassen. En sån där det-är-inte-kul-nu-men-blir-kul-sen-grej. Vi satte oss utanför aulan, jag och kanske fem tjejer till. Frågor ställdes hit och dit och plötsligt frågar en av mina nya vänner vad meningen med livet är. 42, svarar jag men säger sen snabbt att, nej, jag vet nog inte. Jag tänkte att det kortet hade blivit spelat så många gånger och att det helt enkelt inte var roligt längre. Men då hände något konstigt.

Alla runt om mig började småfnissa och säga ”gud vad du är random, Stella”. Vaddå random? undrade jag. Vaddå 42? undrade de. Jag berättade att självklart är det 42, det vet väl alla. Snea blickar kröp mot mig, och jag satt förvånat kvar i denna cirkel av oförstånd. Men ni vet, försökte jag, Liftarens guide till galaxen. Knäpptyst. Ingen visste vad jag pratade om.

Nu hör det till saken att i min förra klass var vi galna i allt som hade med typ, Pulp Fiction att göra och vi lyssnade på Nirvana tills vi däckade i korridorerna. När människor då börjar undra vad jag pratar om, så blir jag lite rädd kanske. Förstår inte.



Denna brist på kunskap är oförståelig för mig. Som häromdagen, när vi stod vid våra skåp och skulle hämta diverse böcker. Någon säger något i stil med ”I want you to hug me”, fast väldigt bestämt. Jag börjar genast citera ”I want you to hit me as hard as you can”, upprepade gånger. Folket runt omkring mig börjar röra på sig lite otåligt. “Wtf, Stella”.

Stellas kompisar reagerar precis som huvudpersonen i Fight Club

Jag ser upp, ingen förstår någonting, tror väl bara att jag är någon mentalpatient som står och mumlar skumma grejer för sig själv. Jag öppnar munnen för att börja förklara, men inser snart att det är lönlöst. De har inte sett filmen. De har inte läst boken. Sluta citera skumma saker, de kommer inte förstå.

Ibland längtar jag tillbaka till den tiden då jag kunde sjunga ut ”hardcore, soft porn” utan att det var konstigt. Det kanske var konstigt då också. Vi alla var kanske rätt snea. Emos, kallades vi. Pjamasparty i korridoren, sa de. Aja, på festivaler i sommar kanske. Det löser sig. Dags att vara normal och plugga kemi.

Jag har så sjukt mycket sex

...i mina drömmar. I alla fall de senaste nätterna. Jag vet inte riktigt varför men det är hur awesome som helst.

För att ingen ska känna sig ofrivilligt inkluderad eller exkluderad har jag valt att ta bort alla namn från det här inlägget.

Natten till igår drömde jag att det var en söt tjej som halkade ut i gatan precis framför en buss. Eftersom jag har jedireflexer så kastade jag mig ut för att rädda henne, vilket jag gjorde, men eftersom jag har hybris även i mina egna drömmar hann jag själv inte undan.

"Men Albert" tänker du "vad har det här med sex att göra?" Ingenting. Det har ingenting med sex att göra. Jag vaknade av ett ryck när bussen träffade mig och hade ont i hela kroppen. Det var svårt att somna om, ingen ställning kändes bra. När jag väl somnade om hamnade jag ovilligt i samma säng som en tjej som var skitjobbig. Och så hade vi sex. Mer kommer jag inte ihåg av den drömmen.

Drömmen från i natt kommer jag ihåg mer av och om den verkar osammanhängande så är det för att drömmar är det. Det kändes superlogiskt i mitt huvud.

Jag var i ett stort och gammalt hus, kanske ett hotel eller ett slott. Det hade en stor foajé med en reception, högt i tak, kristallkronor, tygtapeter och allt luktade gammalt. På tredje våningen fanns det en innergård med stampat jordgolv och två burar med varsin jätteapa i.

Vi var i ett sovrum med en stor öppen spis och två dörrar. Det var bara jag och den där tjejen som när vi var tillsammans med de andra hade verkat helt ointresserad av mig. Nu var hon det inte alls. Tvärtom var hon nästan jobbigt upphetsad.

Hon låste ena dörren och pekade på den andra. Den hade inget lås men det låg en stor hög av vita legobitar på golvet inte långt från den.

"Du måste bygga ett dörrstopp" sa hon samtidigt som hon började korva av sig sina strumpbyxor. Jag satte mig på huk framför legot och började bygga, dörren hade ett litet hål längst ner format som den där biten i Tetris som är tre bitar på rad och en i mitten. Om jag bara kunde få ihop mina legobitar så de passade i det hålet skulle dörren vara säkrad.

Jag kände hur hon kastade sina strumpbyxor mot mig men jag fortsatte bygga med mitt lego, mäkta stressad vill jag lova, jag fumlade med bitarna som alla tjejer i skräckfilmer fumlar med sina nycklar. Kände hur hennes fuktiga trosor träffade min kind, fick i sista legobiten, tryckte in min konstruktion i hålet i dörren, hörde ett otroligt tillfredsställande klonk, vände mig om och korsade avståndet från dörren till sängen i två steg.

"Som jag har längtat efter det här" lyckades hon få fram, hela hennes kropp skakandes av upphetsning. Vi hade helt amazing sex och plötsligt befann vi oss på ICA. Vi hade en stor kundvagn och var precis klara med handlandet när de ropade ut i högtalarna att det var någon som var borttappad. Vi fick panik, vi var tvungna att hitta honom.

Vi sprang omkring i butiken och letade, men hittade inget. Sprang in i hotell-lobbyn, inget där heller. Sprang upp för trappor och igenom korridorer. Han fanns ingenstans. Jag hittade en dörr som inte gick att öppna. Tog sats och rammade den. Den exploderade i miljoner vita legobitar. Jag skrattade till och letade igenom rummet bakom. Inget där heller.

Vi sprang igenom ett tvätteri, ett kök och en matsal. Hittade honom ingenstans. Till slut kom vi till innergården på tredje våningen och det var då vi insåg att det inte alls var några jätteapor som satt i burarna. Det var människor som hade blivit fångade och levt så länge i burarna med stampat jordgolv att de fått päls och knappt kunde prata längre. Den stora apan, eller människan, var personen vi letade efter. Den lite mindre apan var hans son.

Då vaknade jag.

Parodi på den rädda bebisen

För knappt en månad sen la jag upp klippet där en liten bebis blir rädd av att mamman snyter sig. Då hade klippet setts av några tusen personer, nu har över 14 miljoner sett klippet och i takt med det har det kommit olika parodier. Det här är min favorit.



Historien bakom klippet kan du se här.

Söndagens första 12 timmar

Hon öppnade och stängde munnen några gånger, likt en fisk som försöker klämma fram en ordentlig rap. Så började hon massera sina kinder.

"Du måste sluta" sa hon "jag klarar inte av mer."

Stolen bredvid mig hade blivit ledig strax efter att ett mor-och-dotter-par dykt upp. tifen tyckte att Renen skulle ragga på dottern och bjöd därför upp modern till en bugg. Trots att mamman var distraherad tvekade Renen till en början, men lyckades samla mod till sig och gå bort till dottern.

Jag tyckte att det var roligare att se tifen bugga än att vakta Renens sittplats, så jag märke inte att den blivit knyckt förrän tifen färdigbuggad återvände med lyrisk moder hack i häl. Tjejen som snott Renens plats satt och pillade med sin mobil och reagerade inte på vår närvaro förrän jag svarat "jag tror bara hon bryr sig om sin mobil" tillräckligt högt för att hon skulle höra.

Det visade sig att hon varit på en sina vänners "tre gånger om året"-champagnebrunch med tillhörande knytkalas som tydligen inletts redan vid ett-tiden, något hon använde som ursäkt för varför hon nu, knappt 12 timmar senare, verkade rätt trött.

Efter lite artig formulär 1:A-utfrågning ("Har du en vass kniv?" [Nej], "Tycker du om att diska?" [Ja], "Tycker du att vi borde gräva bort Skåne?" [Ja], "Har du ätit bladguld?" [Va?!!]) kändes det som att jag hade rätt bra koll på vad det var för människa.

Jag förklarade några obestridliga och livsviktiga fakta (skära tomat med slö kniv är det svåraste som finns, gurkor växer i sängar, enda skillnaden på Hitler och Chaplin är hatten, rysk kaviar har romkorn stora som ärtor, den holländska tulpomanin varade mellan 1633 och 1637) och befäste därigenom min roll som ställets okrönte Me 262 Schwalbe. Jag tog också chansen att dela ut en imaginär — för det är ju tanken som räknas — guldstjärna.

Nu ska du inte tro att jag bara hafsar ur mig imaginära guldstjärnor till vem som helst, hur som helst. Imaginära guldstjärnor är, precis som allt som sker på internet, seriösa grejer och att riskera inflation vore dumt. Hon fick kämpa.

Hon kallade mig för dum på ett sånt där "jag tycker inte alls att du är dum"-sätt och sa att jag skulle sluta på ett sånt där "snälla fortsätt"-sätt. Hon frågade om hon hade tagit någons plats och vi förklarade att det var Renens plats och att vi hoppades på att han skulle ta sin hatt och sätta den på huvudet på dottern (vilket han till allas stora besvikelse aldrig gjorde).

Klockan passerade två och jag antar att jag tröttade ut stackarn. Hon öppnade och stängde munnen några gånger, likt en fisk som försöker klämma fram en ordentlig rap. Så började hon massera sina kinder.

"Du måste sluta" sa hon "jag klarar inte av mer."
"Sluta med vad?" undrade jag.
"Jag har skrattat så mycket att jag fått ont i kinderna."

Vad som hände sen är lite blurrigt. Jag lyckades oavsett ta mig till S:t Eriksplan där jag ville köpa en natt-kebab-tallrik. När jag stod i kön kom en kille dragandes på en tjej i en liten barnvagn.

Jag tror inte att hon ville bli fotograferad, hon försökte först att sparka mot mig, men sen när det inte fungerade gömde hon sig under sin luva.

Hon och hennes kille hade funderat på om de skulle äta vid kiosken eller ta med maten hem, men kommit fram till att en drive-through var det bästa alternativet. Hon blev förvånansvärt stor när hon vecklade upp sig ur barnvagnen.

Maja hade frågat om jag kunde hjälpa till och städa på gården mellan tio och tolv på söndagen. Det var städdag i pappas bostadsrättsförening och att utebli skulle kosta 350 kronor. (Vilket skulle ge mig och Maja en timlön på 87 kronor och 50 öre). Jag satte väckarklockan på 09.44 och däckade.

När väckarklockan ringde ville jag inte kliva upp. Klockan blev tio och sen halv elva. Tillslut tvingade Maja upp mig och såg lite irriterad ut för att jag höll på att missa städdagen. Jag gjorde mig motvilligt i ordning och kände att det nog hade blivit några för många öl kvällen innan. Maja slog på teven där ett inslag om hur folk är dåliga på ett engagera sig i sin bostadsrättsförening gjorde att vi kände oss väldigt träffande.

När vi strax efter elva lämnade lägenheten insåg vi att städdagen var i maj och inte nu i april och bestämde oss för att gå och äta brunch på Wayne's Coffey istället.

Bacon, prinskorv, äggröra, pannkakor, sirap, frukt, bröd, ceasarsallad, yoghurt och brownies. Helt perfekt frukost.

Maja gav tummen upp, så bra var det. Och så blev klockan tolv, igen, och det var typ allt som hände mig de första tolvtimmarna av söndagen.

Vända frustration till något positivt

Pendeln paja och jag kände hur min blåsa sakta fylldes i takt med att mobilbatteriet tömdes och min frustration byggdes upp.

Nu är jag framme, mobilen på laddning, blåsan tömd och min frustration sjunker för varje tangentnedslag.

Istället för att bara sitta här och irritera mig tänker jag visa två grymma lösningar på dumma problem.

Det första problemet stötte jag på i Dublin. Av någon anledning saknade irländarna blandare i badrummen. De hade två kranar, en för varmt och en för kallt. Jag vet inte om det berodde på att jag alltid befann mig i en härlig Guiness-dimma, men jag kunde inte klura ut hur det var meningen att man skulle få vatten som inte antingen var iskallt eller kokhett.

Nu har någon kommit på en lösning i form av en petflaska som får agera blandare. WIN!

Det andra problemet är hur det är meningen att man ska ta sig ut från toaletten med nytvättade händer utan att besudla dem genom att ta tag i handtaget (som blivit besudlat av någon idiot som valt att inte tvätta sig). Återigen finns en lösning, den här gången i form av en tå-öppnare. Alla offentliga toaletter borde ha en!

Frukost

• 1 pkt bacon
• 1/4 färsk ananas

Fortfarande ingen strävhet i munnen, kan det vara så att bacon kompenserar för bromelinet?

En doft av bacon

Jag har lite svårt att bestämma mig för om det här är ett aprilskämt jag missat eller på riktigt. Och om det är på riktigt: är det det bästa någonsin eller hur dumt som helst?



Baconparfyn från Fargginay. Finns i två versioner, båda unisex, och säljs på nätet för 36 dollar per flaska. Reklamfilmen är hur bra som helst. Någon som kan köpa och berätta vad de tycker?