Spelkväll på Söder

Efter besöket hos Romrom och Göran åkte vi hem till Maja och Jonathan och spelade sällskapsspel.

Vi spelade ett spel varken jag eller mamma spelat förut. Carcassonne heter det och det går ut på att man lägger ut spelbrickor med städer och vägar. Sen gäller det att avsluta sina byggen för att samla poäng, eller chansa på att låta sina gubbar bli bönder för en möjlighet att kamma hem mycket poäng på slutet.

Maja var den som var mest uttrycksfull när hon spelade.

Hon gick från uppgivenhet när hon inte förstod reglerna.

Till glad-mongo när polletten äntligen trillade ner.

Till triumf när hon gjorde ett bra drag.

Jonathan var mest glad hela tiden, speciellt när han fick klosterbricka som han väntat på hela omgången. Han hade också grymt bra koll på vem som behövde vilken bricka för att dra ifrån och nästan skrek när jag fick precis den brickan jag behövde sista omgången.

Jag representerades av de blodröda gubbarna. Vi tog hem spelet med en marginal på över 50 procent till till tvåan, mycket tack vare våra trogna bönder.

Jag kan rekommendera Carcassonne (inte enbart eftersom jag vann). Det är ett spel som uppmanar samarbete och taktik på samma gång och det ger en skön stämning kring spelbordet. Eller så var det sällskapet.

För mamma spelade resultatet ingen roll alls. Hon valde glädje.

På besök hos Romrom och Göran

Igår jag med Maja och mamma hos Romrom och Göran. De bjöd på en väldigt ambitiös lunch.

Men först skulle det ordnas, fixas och dukas.

Romrom och Göran samarbetar i kötet. De saknar diskmaskin, så det gäller att diska undan allteftersom.
Maja och jag hjälpte till med förrätten. Romrom förklarade att det var viktigt att breda mackorna direkt när de kom ur brödrosten så att smöret skulle smälta in. Sen hällde hon på hemmagjord skagenröra och så var lunchen igång.
Maja försökte ge mig instruktioner på när hon skulle fota mig. Jag skulle dra in halsen, trycka ut hakan och le samtidigt. Notera min koncentrerade blick.

Efter skagenmackorna fick vi en sallad med en superdressing. Det var en vinägrette med senap, vitlök, dragon och en aning curry.

Till huvudrätt blev det ugnskokt lax som mamma var tvungen att be om extra av, trots att hon egentligen var för mätt.

Göran förklarade att hemligheten var att salta laxen ordentligt och klä in den i dill några timmar innan den skulle ätas. Sen täcker man laxen med tunna skivor smör och citron, bakar in den i aluminiumfolie och kör 25 minuter på 200˚C i ugnen. Hur gott som helst.

Efterrätten bestod av en chokladkaka med lingon i. Också den utsökt.

Sen skulle Romrom laga min trasiga tå som inte ville sluta blöda. Om ni tycker att tår är läskiga så är det nog bäst att inte titta på filmen.

Med lagad tå och hopp om livet gick jag på upptäcktsfärd i Romroms lägenhet.

Det är lika roligt varje gång. Det finns så många märkliga saker överallt. Djur, skulpturer, smycken, amuletter. Det skulle verkligen inte förvåna mig om någon av alla Romroms prylar har magiska krafter.

Älghuvudet är nog en av mina favoriter. Jag har för mig att hon hade en sån där fisk som ser ut som en taggig boll också, men den såg hittade jag inte igår.

Hon hade dock flera bilder på mig när jag var liten. Den här stod i hallen. Jag är klädd i stickad tröja som jag tror att antingen mamma eller Romrom stickat. One of a kind.

När vi skulle gå upptäckte vi att Romrom bor granne med K.ULSTRUP (vilket mamma tyckte var jätteroligt) och WANNASUK (som mamma tyckte var ännu roligare).

Vid det laget var vi ganska trötta Maja nickade till flera gånger under bilfärden till stationen. Men så blir man lätt trött efter ett sånt äventyr med god mat.

[Bowling] Med ena handen på ryggen

I fredags var jag och bowlade. Min var högerhand fortfarande svullen så jag spelade med vänstern.

Anton var skeptisk.

Om jag skulle spela med vänstern och tifen skulle lära sig skruva så skulle Anton inte få någon utmaning, menade han.

Så började vi bowla.

Anton med sin graciösa stil.

Och tifen med sin.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med bowling. Jag tycker att det är roligt att se hur hårt jag kan kasta mina klot, och på bowlingställen med hastighetsmätare har jag det som roligast. Men jag kan knappt snyta mig med vänster hand, så jag kunde inte använda min vanliga taktik.

Mitt mål var kort och gott att försöka få klotet att inte hamna i rännan. Inte krångla till det så mycket. Lita på känsla. Använda kraften.

Jag missade första kastet helt, fick tre poäng på andra. Missade tredje, fick sju på nästa. Vid det här laget hade de andra dragit ifrån. Sen slog jag spärr, spärr, strike, strike och då var det avgjort. Jag slutade första omgången med 120 poäng, 29 före tvåan.

I omgång två gick det mycket sämre, men jag kom bara 28 poäng efter ettan och slutade som totalsegrare med en poäng till godo. Med vänstern!

Ibland, när kloten inte riktigt går dit man vill,
kan förväntan när klotet på väg tillbaka är,
bli så stark att man inte vet vad man ska ta sig till,
då blir man så glad, så glad, nästan alldeles kär.

[Kvällssamtal] I kön till fyllekäket

Det står två tjejer och en kille framför mig i kön för att köpa min godnatt-hamburgare. De pratar film.

Ena tjejens favoritfilm är Blinkande lyktor, den andra tjejen vurmar för Livet är underbart och killen föredrar De 400 slagen, som jag inte sett.

Jag: Jag tycker också om Blinkande Lyktor.
Tjej 1: VA?! GÖR DU?!
Killen: Fattar du inte att han hörde att du pratade om den precis?
Killen: Hon är upptagen, det är ingen idé.
Jag: Men jag tycker verkligen om den och jag kan bevisa att jag sett den. Scenen där de blåser ägg är min favorit.
Tjej 1: JAG VET!!!

Tjej 2 bryter in i konversationen, hon undrar om någon sett Livet är underbart, det är det bara jag som gjort. Jag berättar att den lätt hamnar på min tio-i-topp-lista över världens bästa filmer. Hon håller med.

Killen undrar om någon i kön sett De 400 slagen, det har ingen gjort, han frågar mig om jag sett Tron Legacy, vilket jag inte har. Han skiner upp och undrar om vi inte kan gå och se den, för han har ingen att se den med. Då säger killen bakom mig i kön att han sett den och att den inte är sevärt.

Vi skapar snabbt en liten filmklubb. Tjej 2 och killen lovar att se Blinkande lyktor tills nästa helg, tjej 1 att se Livet är underbart och jag, jag lovar ingenting, men jag tänker se De 400 slagen. Vi får se om vi möts i den där kön nästa helg också, gör vi det har nog vår filmklubb chans att överleva.

[Julafton] Men det innebär ju att...

Satt och pratade om julafton, trettondagen och tjugondag knut.

Sjökaptenen: Men varför firar vi den 24:e?

Jag:  För att vi i Sverige redan firade något annat den 24:e, det passade liksom.

Sjökaptenen: Men då kan vi lika gärna fira jul med jultomten den 24:e och inte med Jesus så kan alla andra som vill fira med Jesus göra det den 25:e.

Sjökaptenen reser sig upp och vrålar: OOOOOH. OOOOH. DUBBEL JULAFTON!

[Paranoia] De superhemliga spiondjuren

Den saudiska underrättelsetjänsten har gripit en gam anklagad för att vara en israelisk spion.

Gamen hade tydligen GPS-utrustning från universitetet i Tel Aviv, vilket fick saudierna att misstänka att det kanske var en spionerande gam. Det här är andra gången på mindre än en månad som Mossad, den israeliska underrättelsetjänsten, blivit anklagade för att använda sig av djur till onda syften.

Förra gången var jag i Egypten när en haj bet ihjäl turister utanför Sharm el-Sheikh. Då anklagades Mossad för att han planterat ut hajen för att skada den egyptiska turistnäringen.

Det här fenomenet är inte unikt för mellanöstern. I maj förra året grep indisk polis en duva misstänkt för att vara pakistansk spion.

Indian police are holding a pigeon under armed guard after it was caught on an alleged spying mission for arch rivals and neighbours Pakistan, media reported on Friday. - AFP

Två år tidigare, i oktober 2008, greps två andra duvor av iransk säkerhetstjänst misstänkta för att ha spionerat på en kärnkraftsanläggning.

[Tillbakablick] Fat Albert

När jag var liten hade vi vänner i USA som ville köpa kläder till mig. De skickade brev och frågade vilken storlek jag hade. Mamma skickade tillbaka.

Men något måste ha blivit fel? Ett så litet barn kunde inte ha de stora måtten mamma skickat. Mamma försäkrade att jag visst var så stor. Förvånade men uppenbart roade gav de mig smeknamnet Fat Albert.

Den här bilden är tagen lite efteråt, det är jag rätt säker på. Men idag är det väldigt få som kallar mig för Fat Albert (även om jag får höra att jag är "en tjockis" rätt ofta, men då som substitut till "ett mongo" eller "dum").

Varför är det okej att kalla uppenbart smala människor för tjockisar, men när jag säger tjockis tillbaka till någon som råkar ogilla sin vikt så är det jag som är dum? Säg inget till andra som du inte är villig att lyssna på själv.

[World of Warcraft] lol, rage

Läser kommentarerna om de senaste ändringarna i World of Warcraft på mmo-champion.

Som vanligt är det kommentarerna och inte ändringarna som är mest intressanta.

Roligast idag är en kommentar på ett argt inlägg av en warrior. Warriors i World of Warcraft är krigare som får all sin energi genom att bygga upp rage (vrede).

Aww, nerd rage <3

[Tillbakablick] Sömnproblem?

Jag sitter uppe och kan inte sova. Maja ringde och förklarade hur landet ligger. Det kändes bra.

Jag roar mig med att läsa gamla blogginlägg. Jag har fastnat för fyra som är lite lagom drömmande. Ska klippa ut några urklipp så ni förstår vad jag menar, klicka på rubrikerna för att komma till inläggen. Nu ska jag försöka sova och förhoppningsvis drömma om lika magiska saker som jag skriver om.

Trevlig läsning och sov gott :)

Du är borta och jag sluter ögonen

"Du är borta och jag undrar hur du kommer att reagera när vi ses nästa gång.

Kommer du att märka hur förvånad jag blir över hur du ser ut och hur det får mig att känna? Kommer du att inse att min dag inte börjar förrän i den stund jag ser dig? Kommer du att känna hur jag drunknar i dina ögon? Hur ditt leende värmer mig när allt känns tungt? Hur jag bara vill låta ditt hår glida mellan mina fingrar? Låta mina läppar möta dina?

Du är borta och jag längtar tills du kommer tillbaka. För visst kommer du tillbaka? Visst var du här? På riktigt, i verkligheten, inte bara någon jag inbillade mig? Jo, visst var det så.

Du är borta och jag saknar dig."

Hennes sköna läppar

"Jag vet inte hur länge jag försvann. Det kan ha varit någon sekund, kanske flera minuter. Världen slukades. Alla människor, kylan, bakgrundssorlet, allt var bara bortblåst. Jag kände ingen stress, ingen oro. Inget tyngde mig. Det var underbart.

Det var som om världen slitits i stycken och jag hamnat mitt i revan. Det fanns ingen tid. Inget rum. Allt jag såg var hur hon pratade. Hennes stora mörka ögon var sökande, som om hon letade efter orden och försökte organisera sina tankar samtidigt som hon förklarade."

Sprak, sprak, sprak

"Du snuddade vid hennes axel och kände hur värmen spreds i hela armen. Hon rörde lätt vid ditt ben och du ryckte nästan till av nervositet. Luften vibrerade, som en varm sommarkväll med stora oroliga moln. Det skulle kunna börja åska och blixtra när som helst, varje medveten eller omedveten kontakt skicka en urladdning.

Kan vi någonsin vänja oss vid den där känslan? Hur kommer det sig att trots att jag känt den där handen i min nacke så många gånger, trots att det borde kännas som vardag, som vanligt, så pirrar det nästan lika mycket varje gång? Jag är tillbaka till den där första gången. Den där nervösa, trevande, magiska gången."

Your Eyes

Omtumlande dag

Idag blev jag så arg, ledsen, frustrerad och besviken att något brast inom mig och jag slog ett stort hål igenom en vägg.

Jag slutade slå efter fyra slag, inte för att det gjorde ont i handen, eller för att jag blödde för mycket, utan för att jag inte ville göra hålet i väggen större. I min mest omtumlande stund på över fem år slutade jag för att jag sympatiserade med väggen. Det skulle jag inte ha gjort.

Jag har fortfarande inte fått ut allt det där onda ur systemet och där och då hade jag lätt kunnat slå lika många slag till. Jag var så uppe i varv, så mycket adrenalin utpumpat i blodet, att jag hade kunnat slå den där väggen tills min hand var bruten. Och förmodligen ytterligare en gång efter det.

Så vad var det som fick Albert att gå Anthony Perkins på en gipsvägg?

Jag skulle kunna använda en krånglig metafor men det är lättare att bara berätta precis vad som hände.

Jag blev inbjuden på brunch hos en vän på trettondagen. Jag blev glad, började föreställa mig hur trevligt det skulle bli och frågade om jag fick ta med mig en annan kompis. Och i det ögonblicket hade jag förstört allting.

Om jag ville bjuda med någon kunde jag lika gärna bjuda med alla jag kände! Och om jag så gärna ville ha med någon annan på brunchen kunde jag väl ordna en egen brunch? De som skulle komma på brunchen jag blivit bjuden till skulle klara sig utan mig så det spelade ingen roll.

Jag ville bemöta anklagelserna och förklara att jag inte menat något illa med att frågan, men då hade min vän redan stormat ut ur rummet. Jag gick till datorn och öppnade chatprogrammet (hey, I'm a nerd) för att försöka få klarhet i vad jag hade gjort för fel.

Vi bollade irritation fram och tillbaka några varv tills jag fick höra att jag "inte ska bjuda hem folk till [min vän] hur som helst". Jag blev så upprörd att jag capsade tillbaka "MEN FÖR I HELVETE, JAG HAR INTE GJORT DET" och fick svaret "jo, att fråga mig om du får är att göra det".

Då brast det inom mig. Ett halvårs uppdämd frustration över att inte klara av att göra mig förstådd. Att ständigt bli missförstådd. Jag bubblade av ilska och irritation, lyckades få iväg ett "DU 'ÄR SÅ JÄVLQ DUM" innan jag reste mig upp, sparkade omkull skrivbordsstolen och började anfalla väggen.