Klar för trafik

Jag gick förbi ett bussgarage samtidigt som en buss kom ut ur den stora busstvätten. Bussen glänste i solljuset och stoltserade en Klar för trafik-skylt.

Det är en kontrast till Ej i trafik-skyltarna som jag ser alldeles för ofta på bussar. Jag inser att det är ett bevis för att jag inte har så mycket att irritera mig på — och jag inser att trafik förmodligen är kort för linjetrafik — men jag stör mig ändå på att det står att bussarna inte är i trafik, trots att de kör omkring i trafiken. De är så uppenbart i trafik, hur dumma tror de att vi är?

Det är lite som när det står Ingen påstigning på tunnelbanorna som inte ens stannar på stationen, de som bara swischar förbi med släckta ljus. Där är det i alla fall sant, men det är ju omöjligt att kliva på de där tågen, de passerar ju bara förbi, och så länge Spindel-mannen inte är i Stockholm känns skyltarna helt onödiga och nästan som ett hån. Men de kanske behövs för att minska irritationen hos pendlarna.

Därför blev jag glad när jag såg den där Klar för trafik-skylten. Både för att den var sann och för att den var positiv. Jag antar att trafiken är ett enda stort äventyr för SL-bussar och den där skylten gjorde att jag anade en viss yrkessstolthet, i den mån bussar kan känna någon yrkesstolthet. Jag känner precis likadant. När jag kliver ur duschen skulle jag också vilja ha en skylt som med texten Klar för äventyr — för då är jag redo att anta nya utmaningar. Jag måste bara torka mig först.

Dagens lokaltidningsbesvikelse: Kåge rasar!

Dagens lokaltidningsbesvikelse är en festlig liten blogg som samlar artiklar från olika svenska tidningar.

Kriterierna som måste uppfyllas för att kunna klassas som en lokaltidningsbesvikelse är följande:

1. Trivialt problem ex. Bernt fick vänta en kvart på färdtjänsten.
2. En bild på den drabbade, gärna med familjen runt.
3. En konstlad min, huvudet på sniskan och mungiporna så långt ner det går.
4. Helst ur någon lokaltidning såklart, även om Aftonbladet/Expressen visat sig vara mer än kapabla att plocka fram the real deal.

Dagens uppdatering är hämtad från Allehandas Kramforsdel och den är verkligen den bästa på mycket länge. Lundeprofilen Kåge Westerlund har tröttnat på att få gräsmattor och skyltar till sina fastigheter sönderkörda vid snöröjningen. 

Hur irriterad är han? Jo han rasar!

Jag har alltid undrat hur man ser ut när man rasar, men tack vare den underbara bilden av Stefan Sundkvist vet jag. Wow!

Säker sex

MTV i Tyskland har gjort en reklamkampanj som förespråkar användandet av kondon.

Deras argument verkar vara att det finns tillfällen (illustrerade i reklamen nedan) där man bara råkar ha sex och då kan det vara svårt att hinna med att sätta på sig en kondom — men det är undantagsfall och har du inte minst lika bra ursäkter som i reklamen nedan är sex inget du bara råkar, och då är det kondom som gäller. Tror jag i alla fall.

Reklamen är rolig oavsett.

Att se normal ut på bild

Ibland är det svårt att se normal ut när folk ska ta bild på en.

Ta den här bilden på mig och mina systrar till exempel. Jag har tagit av mig mina glasögon för att man enklare ska kunna se om vi är lika varandra. Jag och Stella var övertygade om att Maja kanske inte är vår syster, så vi skulle ta en bild för att bekräfta.

Så fick vi hjälp att ta fotot och när jag tittar på det blir jag alldeles förskräckt. Det där är inte normalt. Så där kan man ju inte se ut! Titta på mig. Det där leendet. Ni ser själva. Hela mitt ansiktsuttryck är ju helt tillgjort. Känns inte alls äkta.

Så nu sitter jag och funderar på hur man gör för att se normal ut på bild. Finns det något knep? Något man ska tänka på? Jag vill bara att det ska vara naturligt, men hur?

Jag kanske ska ta och fråga mina systrar. De verkar ha koll.

Vett och etikett på tunnelbanan

Ok, lantisar! Lyssna ordentligt nu. Det är inte okej att ta upp flera säten på tunnelbanan om du inte absolut måste.

Börja på yoga. Börja träna. Drick biodynamiskt odlad soyamjölk. Gör vad som helst för att inte ta upp mer än ett säte. Tack.

I går — jag blir så förbannad att jag knappt kan skriva ordentligt — i går vid 19.30-tiden var det en kille som tog upp två säten på tunnelbanan mellan Medborgarplatsen och Slussen. Och han svarade inte ens på tilltal!

Efter att jag frågat vad han höll på med så justerade han sin position, men inte för min skull utan snarare för att själv ligga mer bekvämt. Han kanske inte var någon lantis, han kanske bara var trött, stackarn. Vad vet jag? Han verkade oavsett ha problem att hitta en bekväm liggställning på tunnelbanan.

Jag skulle försökt ligga åt andra hållet, med överkroppen på stolsdynorna och benen ner i gången, men jag har inte provat själv. Liraren på tunnelbanan verkade rätt erfaren.

Varför går folk till frisören?

De tre bästa sakerna med att gå till frisören är helt klart (1) att man får sitt hår tvättat och hårbotten masserad (2) hur gott ens hår luktar när man är klar och (3) att man blir klippt. I den ordningen.

Jag tänker att om jag var gjord av pengar så skulle jag inte gå till frisören varje gång jag ville tvätta håret, för då skulle jag ju inte ha något hår. Om pengar växte på träd skulle jag inte heller gå till frisören bara för att tvätta håret, för om pengar växte på träd skulle vi få en enorm inflation som skulle kompensera för alla pengar, så jag skulle inte bli rikare i reella termer.

Men om jag hade väldigt mycket pengar jag inte visste vad jag skulle göra av, då skulle jag se till att få håret tvättat hos frisören varje gång jag behövde få håret tvättat. Det är så härligt och skönt — men att erkänna att det är därför vi går till frisören vore ju nästan som att anklaga frisersallongen för koppleri.

Sen har vi det där med hur man luktar när man är klar. Jag får sånt självförtroende av att lukta så gott som jag gör när jag går från frisören. Jag har ingen aning om vad det är de gör, men jag har aldrig lyckats återskapa det själv.

Igår träffade jag en tjej som doftade precis så. Hon doftade så fantastiskt gott att jag var tvungen att avbryta henne mitt i en mening bara för att berätta det för henne. Hennes första reaktion kändes som en tvekan, men det kan ha varit för att hon inte tycker om att bli avbruten, men sen berättade hon att det var hennes parfym. Jag gjorde en mental anteckning att försöka sitta nära henne nästa gång jag får chansen. Den där doften gör mig till en bättre människa.

Den tredje, och inte alls lika viktiga, grejen med att gå till frisören är att få håret klippt. Visst säger folk att det är därför de går dit men folk säger att de läser Playboy för artiklarna också. Alla vet att klippningen bara är en ursäkt för att få hårbotten masserad och för att få dofta så gott. Och även om det var så, att det var de enda anledningarna, så skulle det fortfarande vara värt det.

Lunchloppis

Jag var på en loppmarknad i Antikladan (nära Vegabaren) på lunchen idag.

Vi hittade en gammal radio från tiden då en radio var en stor möbel. Den var tyvärr inte inkopplad så det gick inte att prova den.

Och en våg som vi snabbt döpte till "Happy Scale" eftersom den verkade fungera bra, men vägrade visa vikter över 45 kg.

Precis när vi skulle gå såg vi en liten dammig högtalare (tror vi att det var) med en enda knapp. Möjligt att det var en radio utan möjlighet att ställa in vilken kanal, från en tid då det endast fanns en kanal.

Recension: I Am Number 4

I Am Number 4 känns som pilotavsnittet till en Smallville/Buffy-spinoff.

Superhjältefilmer behöver bra bovar. Det har inte I Am Nummer 4.

Istället får vi tatuerade rymdskurkar som (likt hyjenorna i Lejonkungen) inte har någon känsla för det här med ekosystem utan använder upp alla resurser på en planet sen drar vidare. Det har de tydligen gjort med en planet som lyckades skicka iväg nio barn med magiska krafter till jorden. 
Barnen fick med sig varsin barnvakt/krigare och en låda som tydligen är väldigt viktig. Varför förklaras aldrig — men något måste ju vara kvar till nästa avsnitt?

Rymdskurkarna (som lånat sin garderob från Neo i The Matrix) vill av någon anledning döda barnen i nummerordning. Filmen öppnar med att barn nummer tre (som hunnit bli tonåring) dör. Vår huvudperson (SPOILER) är nummer fyra och således nästa i turordningen.

Han är en lång, lite mystisk kille från en annan planet som börjar på en ny skola. Han börjar få superkrafter och måste lära sig att kontrollera dem. Vem kan inte relatera till det?

Han träffar en söt, blond tjej med en svartsjuk och överbeskyddande ex-pojkvän. Hon tycker till en början att han bara är konstig, men sen är det något med hans charm hon inte kan motstå.

Och så visar det sig att hon är värsta nörden som älskar att fotografera med sin Nikon-kamera, så han faller så klart för henne. Vem kan inte relatera till det?

Sen slutar filmen som du tror (skurkarna dör, de får varandra, dumma ex-pojkvännen visar sig vara schysst och nördkillen som inte fick vara med i trailern blir cool och sen åker de iväg mot solnedgången) och det känns som att det är lika bra det.

Jag gick och såg den mest för att jag ville ha en liten mysig stund i biomörkret och jag var för trött för att vilja se något som hade kunnat vara bra. Med sånna förväntningar funkar I Am Number 4. Det gör inte direkt ont för att den är så dålig, men den är inte så bra att man måste vara vaken för att se den. Och så får man en ursäkt att frossa i baconsnacks.

Att kommentera på Pushar

Jag har börjat hänga lite på Pusha.se, en svensk sajt där användare kan lägga upp bra länkar och rösta på vilka de tycker är bra.

Om tillräckligt många röstar (eller pushar) en länk blir den het och hamnar på Pushas förstasida. Många av länkarna som läggs upp är bra, ännu fler är inte det och bara en bråkdel blir heta.

För drygt en vecka sedan var det en användare Moniza som la upp en länk till sin blogg där hon hade lagt in ett YouTube-klipp där Tage Danielssons pratar om Harrisburg och sannolikhet. Budskapet med inlägget verkade vara "Nej till kärnkraft!!!" och klippet som Moniza använde för att marknadsföra sitt inlägg var både gammalt och på grund av kärnkraftsolyckan i Japan på nästan alla svenska bloggar.

Således (läs: eftersom jag kan vara lite av en hycklande Pusha-snobb) valde jag att skriva en kommentar istället för att pusha länken:

Jag kände mig lite uppgiven av Monizas svar, som att budskapet min dåligt förtäckta "varför länkar du till det här?!!" inte alls hade kommit fram. Eller blev kanske trollad? Jag bestämde mig för att släppa det och gå vidare i livet.

Men så för fem dagar sen så la Kwit.tv upp en liten sammanfattning av vad som hänt på Pusha veckan innan, och då uppmärksammades min kommentar (8 minuter in i klippet nedan).

Jag försöker komma fram till exakt varför de valde att ta upp det. Tyvärr har klippet världens cliffhanger när Dennis säger

"Men anledningen till att jag har tagit upp det här är ju för den... helt sanslöst..."

men blir avbruten innan han hinner komma till poängen. Så jag är inte säker, men jag tror att anledningen var att jag är helt totally awesome!

Det känns som ett erkännande. Som att Monizas Push blev värd att Pusha först efter och tack vare min kommentar (notera hur dryg och självgod jag är som tar hela äran). Men så är ju det charmen med Pusha, att det inte alltid är länken i sig som är grejen, utan kommentarerna och personerna bakom kan spela så stor roll.

Spelman på tunnelbanan

Igår klev det ombord en spelman på tunnelbanan. Han började spela Mozarts Rondo Alla Turca och mina ögon fuktade igen direkt.

När jag var liten hade vi ett videoband med Nicke Nyfiken — den där han ringer till brandkåren av misstag och sen hamnar i fängelse för att han varit stygg — och jag ville alltid titta på den filmen. Om och om och om igen.

Men så skulle han vara busig och leka med telefonen. Och så ringde han till brandkåren. Och så ryckte de ut. Men så var det falskt alarm. Och så hamnade Nicke i fängelse.

Liten och ensam i ett kall cell. Det var så sorgligt och han grät. Och jag grät. Och de spelade Mozarts Rondo Alla Turca. Och jag grät.

Sen slutade filmen och då ville jag se igen. Trots att jag var alldeles röd i ansiktet efter alla tårar.



Så när spelmannen på tunnelbanan började spela det där Mozartstycket kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Hur mycket jag än försökte gick det bara inte. Det är så sorligt. Stackars Nicke Nyfiken. Det var ju inte meningen. Det var ju inte hans fel.

Så där satt jag bland alla främlingar och kände hur de varma tårarna började rinna ner längs mina kinder. Först försökte jag hålla tillbaka dem, men sen tänkte jag att nej, det här är hur jag känner, det är inget att skämmas för. Så jag slappnade av och levde i känslan för en stund, slappnade av och lät tårarna rinna, slappnade av och tog ett djupt andetag.

Då tog det inte lång tid innan det faktiskt kändes rätt bra. Skönt till och med. Och jag kunde till och med kosta på mig ett litet leende.

Helvetesröret

"Det där blir man ju i alla fall inte kissnödig av" säger Lars och det är först då jag inser att ljudet av rinnande vatten inte kommer ifrån att han sitter och dricker.

Vi har kontor på översta våningen och avrinningen från taket går genom ett rör som passerar precis över Lars skrivbord. För drygt 40 minuter sen började det rinna vatten genom röret och det vore egentligen ett rätt trevligt ljud, om inte för dess vätskedrivande effekt.

Som det är nu leder porlandet till kronisk kissnödighet, vilket i och för sig tydligen ska göra att man fattar bättre långsiktiga beslut, men ändå är irriterande.

Lars teori, som jag är en anhängare av, är att det soliga vädret fått en ispropp att lossna och vattnet att forsa. Nu sitter vi och hoppas att det ska sluta rinna snart (och att det ska bli ledigt på toaletten).

Om katter och ägande

"I've had two cats confess their love for me,

but one of them's retarted." - Sadie

Analys av Albertbloggen

Ami har fått en skoluppgift där hon tydligen ska analysera Albertbloggen som hon kallar för "den bästa bloggen som finns":

Nu vet jag inte vad hennes analys kommer att gå ut på, men men jag ser fram emot resultatet. Förhoppningsvis kan Albertbloggen publicera Amis analys av Albertbloggen när den är klar.

Ännu mer bättre vore om Albertbloggen kunde få en tidig version av Amis analys av Albertbloggen att analysera och publicera på Albertbloggen så att Ami kan använda Albertbloggens blogginlägg med Albertbloggens analys av Amis analys av Albertbloggen som underlag för Amis analys av Albertbloggen.

INCEPTION!

Renens 100-åriga farmor

Renen berättade om hur det gick till när de firade hans 100-åriga farmor:

Renen var med familj och släckt och firade sin 100-åriga farmor. Det var en stor fest med god mat och god stämning. Sen skulle de sjunga för farmor. De började med "Ja må hon leva", som börjar så oskyldigt, men så kommer man till "Ja må hon leva uti hundrade år" varpå en märklig stämning spred sig i lokalen och gästerna nervöst började snegla på varandra.

Visst måste det finnas födelsedagssånger som passar lite bättre för människor som är 100+?

På bussen till Fruängen

Det satt en flicka med Downs syndrom bredvid mig på bussen till Fruängen. Hon skrev ett sms på sin gamla mobil. Det var en episk kamp mot klockan. Hon ordade varje enskild bokstav högt innan hon knappade in den på mobilen, det gick frustrerande långsamt och jag var orolig att hon inte skulle bli klar innan hon var tvungen att kliva av.

Men så la hon ner mobilen i fickan, för att hon skrivit klart och skickat iväg, antar jag. Jag reste mig och gav henne plats för att kunna gå av och möttes av en blick som sa "är du helt dum i huvet?" Hon skulle inte gå av än, jag kände mig rätt korka och satte mig bredvid henne igen.

Några hållplatser senare var det hennes tur att kliva av. Hon ersattes av en tjej lite mer i min ålder som var lika ointressant som hon var snygg. Det gjorde mig lite nedstämd. Här hade jag delat min bussresa med en mycket charmig tjej, men var tvungen att uthärda resten av resan med en snygg och intetsägande ersättare.

Jag undrar vad de tänkte om mig.

Alla ben Steven Seagal brutit, NÅGONSIN

Ibland hittar man ett klipp som... som man bara måste dela med sig av.

Vissa klipp känner jag att ALLA måste se. Det här är inte ett sånt klipp. Faktum är att mamma, om du läser detta: se inte det här klippet. Det är inget för dig. Verkligen inte.

Det här klippet är däremot något för Niklas. Så Niklas, slå på fullskärm, höj volymen och bara njut av Steven Seagals benknäckningar. Alla Steven Seagals benknäckningar. Någonsin. Du kan tacka mig efteråt.



Oskars analys:

Saker som slår en när man ser detta klipp:
1) Dom använder typ samma knäckljud hela jävla tiden.
2) Det är ett ganska dåligt ljud.
3) Varför tycker jag det är underhållande? .... :S
4) Seagal extraknäcker. Ofta.

Something Awfuls nördfilmer 2002

Kommer du ihåg vad det var för roliga saker som cirkulerade på internet för tio år sen?

Jag minns att Something Awfuls Photoshop Phriday och Comedy Goldmine var roliga. En favorit är affischerna på nördfilmer som de la upp 2002.

Jag inser att alla som läser det här kanske inte kommer ihåg vad som var roligt på nätet i början av 2000-talet, som All your base till exempel, så en del av skämten kanske blir svåra att förstå, men jag kommer ihåg, så det är roligt för mig.

Stellas hemliga brev

Igår tänkte jag att jag skulle börja läsa boken Stella gav mig i födelsedagspresent.

I boken hittade jag ett litet kuvert. I kuvertet ett handskrivet brev. Från Stella.

Jag fick dåligt samvete över att jag inte sett det tidigare men känslan av att hitta en gömd skatt gjorde att jag inte brydde mig (lite som Stella beskrev hur det kändes att få morfin "Jag hade fortfarande ont, jag bara brydde mig inte").

Jag tror det räcker som introduktion.




Min familj: awesome!

Det är nästan så jag önskar att jag vore religiös

Men bara nästan.

Ser väldigt skönt ut.

Bröst alltså.

Först tänkte jag att jag skulle börja det här inlägget med att skriva "Du kanske undrar vad jag tänker på just nu?" följt av "bröst, bröst, bröst, bröst...". Sida upp och sida ner. Bara bröst.

Men så kan jag ju inte skriva. Och dessutom vore det att förminska något som inte alls behöver förminskas. Min tanke är större än så. För att det här ska bli begripligt tror jag att det är bäst om vi börjar från början.

I begynnelsen skapades universum. Allt började med att Sonja skrev ett blogginlägg med titeln Äntligen PMS.

En gång i månaden blir jag jättehungrig och mina bröst växer. Jag antar att jag måste äta mer för att brösten ska kunna bli större. 

För en vecka får jag fylligare och mer välformad hylla, alla BHar blir för små, och så blir jag mer djurisk. Tänk livfull amazon.

GO PMS GO GO GO!

Du vet hur man brukar fråga folk om de kommer ihåg var de befann sig när människan landade på månen? Eller när de där flygplanen flög in i World Trade Center? Sonjas inlägg gav mig en likadan känsla.

Fram tills jag läste det (två dagar sen) trodde jag att bröst var statiska och oföränderliga. Alltså, jag var medveten om att kvinnors bröst ser olika ut vid olika skeden i livet, men tanken på att bröst förändras cykliskt hade aldrig slagit mig. MIND = BLOWN!

Jag blev glad. Jag tycker om att lära mig nya saker. Men jag hade annat att göra så jag stängde ner Sonjas blogg och var rätt bra på att tänka på annat än Sonjas bröst. I alla fall tills dagen därpå, då Sonja återigen bloggade om sina bröst. Den här gången med rubriken Brösten fortsätter att växa.

Jag funderar på att lägga av med ansiktsbilder och bara ha bilder på brösten i stället. Jag har ofta dagar när jag ser ganska risig ut i ansiktet, brösten däremot är konstant vackra. Visst, de växlar i storlek, men de gör sig alltid bra på bild. Värt att fundera på.

Sonjas bröst stirrade på mig hypnotiserande som Kaa i djungelboken och jag stirrade tillbaka. Ha bilder på brösten i stället tänker jag. Konstant vackra tänkte jag. Värt att fundera på tänkte jag.

Jag gick och tog några öl med mina vänner. När killarna i sällskapet var på toa passade jag på att ställa en fråga till tjejerna.

"Blir era bröst större när ni har PMS?"
"Ja, självklart!"

Sonja hade alltså rätt. Bröst växer under PMS:en. Som någon form av kompensation för det bitska humöret, ett gudomligt status-quo, eller kanske ett uttryck för kroppens mer ironiska drag. Något att blogga om kanske?

På vägen hem från puben kunde jag inte sluta tänka på bröst. Men varför? Varför tänkte jag på bröst? Vad är det som är så fascinerande? Är det att jag inte har några?

När Stella var på besök i helgen sov jag på golvet och mina systrar i sängen. De gjorde typiskt tjejiga saker, som att krypa in under täcket för att med mobilen som lampa jämföra bröststorlek. Jag kände mig utanför.

När Sonja la upp sitt andra bröstinlägg kommenterade jag "Om jag hade haft din kropp skulle jag inte fått något gjort" men det kanske inte är helt sant. Det kanske inte skulle vara lika spännande om jag hade egna. Det kanske inte är "bröst" som är intressant, utan vem de tillhör?

Återigen hade den här historien kunnat sluta där, men nu har Sonja skrivit ytterligare ett inlägg om sina bröst. Ännu en dag med bröst.

95% av mina läsare är heterosexuella kvinnor i fasta förhållanden, och det är alltså för er som jag blottar min urringning. Det är pärlor för svin. OCH HETT!!!!

Har ni tänkt på att kroppen är ett enda stort teamwork. Magen samarbetar med hjärnan och hjärnan samarbetar med näsan och näsan samarbetar med hormoner och hormoner med armhålehåret osv. Det enda organ som är helt onödigt är tinningen.

Jag önskar att vi bara hade ett enda organ så att vi slapp fundera så mycket. Det bästa vore ifall vi bara var fritt svävande intellekt. Tänk att vara ett fritt svävande intellekt med PMS… vad spännande.

Plötsligt känner jag mig ännu mer utanför. Den där obehagliga känslan när man inser att man inte tillhör målgruppen. Aldrig roligt.

Nu råkar jag tillhöra de där andra 5 procenten. Det kanske inte är meningen att jag ska läsa? Att jag ska se bilderna? De kanske inte är tänkta för mig? För mig känns det verkligen inte som pärlor för svin. MEN HETT!!!! Så även om jag känner mig utanför så känns det rätt bra ändå. För jag uppskattar bilderna på Sonjas bröst.

Bröst-trilogi har lärt mig saker om bröst, om PMS, om tjejer och kanske framförallt om mig själv. Jag gillar bröst. Jag vet inte varför. Men jag tycker inte att det spelar någon roll.

Dear Blank Please Blank

Dear Blank Please Blank är en sån där sida där man bara kan sitta och fördriva hur mycket tid som helst.

Nu har Etsy.com gjort en kollektion kort med Dear Blank Please Blank-citat som går att beställa för knappt 30 kronor styck. Både snyggt och roligt.

Ladda sina batterier på stan

Igår kväll satte jag min mobil på ljudlös och hade så trevligt att jag inte ens la märke på att mobilens batteri sakta tömdes.

Batteritiden är en av nackdelarna med en fräsig mobil, varför jag alltid försöker bära med mig en laddare. På Aspuddens tunnelbanestation hittade jag ett uttag för lite nödladdning.

Det fick mig att fundera på om man kanske kan ladda på fler tunnelbanestationer. På Hötorget upptäckte ett mönster: alla kameror av modellen nedan hade uttag bakom sig.

Nu kräver det att man är rätt lång och dessutom får hjälp eller har något att stå på för att kunna ladda vid ett sånt här uttag, men ändå.

Mönstret verkar hålla i sig vid T-Centralen också, de tre kamerorna jag gick förbi hade alla uttag bakom sig.


Är man inte nere på perrongen får man leta lite noggrannare. På vägen mot Centralen hittade jag följande.

Man måste ha falkögon för att se att det är ett vägguttag (eller takuttag i det här fallet).

På vägen till pendeltåget hittade jag ytterligare tre uttag som var mycket lättare att komma åt.
Nu vet jag inte ens om det är okej att koppla in sig och ta för sig av lite nödelektricitet, men jag tycker om att i alla fall ha möjlighet att kunna göra det. Tyvärr har både T-Centralen och Hötorget sjuttielva övervakningskameror så om det skulle vara förbjudet är risken rätt stor att man blir påkommen.

Ska också erkänna att mitt uttagsletande skadat mig. Nu kan jag knappt röra mig i offentliga rum utan att följa elkablar med blicken i jakt på blottade uttag.