lördag 6 juni 2009

Duplicity

Ibland känns det som att filmer rör till det lite för mycket för sitt eget bästa. Men så kan väl livet också kännas ibland, så det kanske är passande. Duplicity som går på bio nu är ett bra exempel. En kärlekshistoria mellan två före detta CIA/MI6-agenter, spelade av Julia Roberts och Clive Owen, som numera jobbar med industrispionage.
I en rörig film med dubbelspel och lögner där alla försöker lura varandra blir kärlekshistorien den röda tråden. Kan man verkligen lita på någon vars jobb går ut på att ljuga? Och vad är kärlek om inte tillit? Det blir intressant. Ibland. Även om få människor ljuger och bedrar lika mycket som de i filmen så går det att identifiera sig med deras problem. Alla som någon gång känt sig minsta svarsjuk och frågat sig själv om jag verkligen kan lita på sin partner känner igen problemet.
Ett större problem är att den andra delen av filmen, kampen mellan två hårvårdsföretag, är för rörig, tar för mycket fokus från kärlekshistorien och inte är särskilt intressant. Det känns som en film som vill vara både en intelligent spionthriller och en kärlekshistoria på samma gång. Men det fungerar inte. Det blir varken eller istället för både och.

I slutändan lyfter dock Roberts och Owen filmen med en del briljanta scener. Dessutom är Paul Giamatti och Tomwilkinsson mycket bra som ledare för de två företag som är i luven på varandra. Det är bara synd att filmen försöker vara lite för intelligent för sitt eget bästa och tappar bort det som hade kunnat riktigt intressant. När eftertexterna börjar rulla sitter jag kvar i salongen och tänker: jahopp. Och jag tror inte riktigt att det var det som var målet.