Drag me to hell

”Är den seriös?!” frågade syrran som precis fyllt 15 när eftertexterna började rulla. Hur seriös kan en film om en banktjänstekvinna, Alison Lohan, som får en förbannelse av en gammal zigenarkvinna egentligen bli? Nej, det här är inte seriöst som American History X eller Schindler’s List, och den som förväntar sig det kommer att bli besviken.

Drag me to hell är riktigt rolig. Den tar inte sig själv på allvar och kan kasta in skämt och dråpligheter i scener som borde vara bara läskiga. Filmen är som en berg-och-dal-bana. Den växlar mellan tre olika lägen; lugn, spänning och chock. Lugnet är egentligen den viktigaste biten. Den ger besökaren möjlighet att hämta andan och filmen är otroligt bra på att vara tydlig med när det är okej att pusta ut.

Tack vare riktigt bra biroller (en svärmor vars förtroende Lohan måste vinna, en fjäskande kollega som tävlar om samma befodran, I’m-a-Mac-pojkvännen som är psykolog och tror att allt har en naturlig förklaring) blir de lugna scenerna ofta riktigt roliga. Och så fort jag börjar skratta innebär det att jag sänkt min gard.

Då kommer spänningsmomenten. Kameran hamnar lite på sned, skuggorna börjar växa och ta form och Lohan börjar höra konstiga ljud omkring sig. Precis som i alla läskiga filmer är det just vid sådana tillfällen det är som läskigast. När vi inte riktigt förstår. Vi inte vet vad det är som finns där ute. På andra sidan dörren. Under bilen. I mörkret.

Sen kommer det vi är rädda för. Chocken. Vi vet att den är på väg, men den lyckas hugga tag i alla fall. Själva chockerna är just bara det, chocker. Cliff Blezinski, lead designer för Gears of War-spelen twittrade följande om filmen: Is there no fluid Sam Raimi won’t thrown in Alison Lohan’s face? That girl is a trouper and deserves a raise. Vilket sammanfattar typen av chocker besökaren har att vänta sig.

Precis som en berg-och-dal-bana kräver filmen att jag låter mig svepas med. Poängen är att det ska kittlas i magen, annars hade jag lika gärna kunnat se något annat. På många sätt känns det som att Drag me to hell, mer än de flesta filmer, är en upplevelse för hela kroppen. Jag skrattar, blir äcklad, skrämmer upp mig själv och hoppar till om vartannat.

Filmen är otroligt välgjord och, de äckliga sakerna som Lohan utsätts för till trots, förvånansvärt smakfull. Det blir snigel-på-ögat-äckligt och inte skära-av-halsen-äckligt (som i Pans Labyrint) och det känns väldigt skönt. Och sen är filmen otroligt välgjord och påkostad. Jag vara bara tvungen att säga det igen. Varje effekt, varje skugga, varje ljud. Allt ser och låter perfekt.

Men det som händer. Historien. Skämten. Dråpligheterna. Nej, Drag me to hell tar inte sig själv på allvar. Det här är en klassisk oseriös skräckfilm med en Hollywoodbudget. Resultatet är en häftig upplevelse där jag kastas mellan skratt och rädsla och när eftertexterna börjar rulla känner mig rejält omruskad. Och det är precis så det ska vara.