Jag känner mig som killen i Fight Club. Han har ett problem, han lider av sömnlöshet. Han är aldrig riktigt vaken, men sover liksom aldrig heller. Inget känns verkligt. Allt är bara en kopia av en kopia av en kopia.
Han går till läkaren och ber om sömnpiller. "Titta på mig!" säger han "Ser du inte att jag lider?"Läkaren vägrar skriva ut några tabletter och hänvisar honom istället till en stödgrupp för män med testikelcanser där han ska få uppleva riktigt lidande.
Huvudpersonen går till stödgrupperna och för första gången på väldigt länge känner han att han kan slappna av. Han vågar släppa taget om sitt inrutade liv, han vågar gråta, han blir beroende. Han bokar in sig på stödgrupper varje dag i veckan.
Men så slutar han dyka upp på mötena. Han hittar något annat och det slutar liksom vara intressant att sitta där i den där cirkeln och berätta om hur han verkligen känner sig.
Så känner jag. Som killen i Fight Club. Samtidigt känner jag mig som Peter Parker som nästan exploderar för av allt han vill dela med sig av men som i slutändan bara säger att han har mycket att berätta.
Fortsättning följer.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar