Tragik

Medan jag skriver detta är Pinky och tifen i full färd att packa ihop sitt hem i små kartonger. De ska överge livet i Stockholm för att söka lyckan 53 mil norröver. Jag önskar att det vore annorlunda.

Även om Islandstorget vid tillfällen känts som världens ände är det ingenting mot dit de kommer flytta. Visst har vi klagat över att det är jobbigt att ta sig hela vägen till Islandstorget, men trots det har vi gjort den resan. De har varit värda resan. De är värda resan.

530 000 meter för en bakispizza och en påtvingad omgång Super Smash Bros. Brawl är svårare att sälja in.

Även om jag inte alltid kommit överens med dem kommer de att lämna ett tomrum efter sig. Vem vet, kanske är det här precis vad Pinky och tifen behöver? Kanske är det här deras chans att hitta sig själva, varandra och sin plats i livet? Jag hoppas det.

Nörden i mig hoppas att det här är deras epic quest. Att det är vägen de måste vandra för att finna sitt Master Sword så de kan återvända som hjältar och besegra den onde härskaren.

När mina klasskamrater slutade nian fick jag komma tillbaka och hålla ett tal där jag citerade Seneca. Han lär ha sagt "per aspera ad astra", genom svårigheterna mot stjärnorna. Jag vet inte om Pinky och tifen redan passerat genom sina svårigheter och är på väg norrut för att få möta sina stjärnor eller om det är nu deras svårigheter tar vid.

Oavsett hoppas jag att de får möta sin stjärnor förr snarare än senare. Och att de återvänder när de gjort det. Allt annat vore tragiskt.