lördag 6 februari 2010

Klappar bäst som klappar starkast

Jag är riktigt bra på att klappa händer. "Bra på att klappa händer? Vad menar han med det?" Jo, jag har lärt mig hur jag ska klappa för att få andra att börja klappa, för att klappa med eller för att sluta klappa. Det är inte så svårt egentligen, det gäller bara att klappa starkast.

Jag kan ge några exempel på hur bra jag är på att klappa. När vi är ute och det är något band som spelar kan jag utan problem få publiken att klappa med. Om det är dåligt med applåder efter en låt kan fixa det (faktum är att senaste vi var på The Liffey så blev artisten som spelade lite ledsen när vi gick för att jag sett till att han fått ordentligt med applåder.)

När vi var och såg Avatar på Rigoletto fick jag 600 personer att börja applådera samtidigt. Jag har vittnen som kan styrka min historia, så det är inte lönt att tvivla. Anledningen till att jag började applådera var att de delade ut ett pris till den 100 000 besökaren. Det är knäppt egentligen. De hade sålt över 100 000 biljetter till Avatar 3D, bara på Rigoletto. Med ett biljettpris på 150 kronor blir det 15 miljoner i intäkter på en film i en salong.

När det tillkännagavs vem Mr 100 000 var (han hade plats nr 99, en asdålig plats, inte för att jag är bitter) så fick jag igång hela salongen i applåder. Strax efteråt berättade prisutdelaren att de skulle byta 3D-film i salongen den tredje mars och hon frågade om det var någon som kunde gissa vilken film de skulle byta till: "ALICE I UNDERLANDET!" vrålade jag ut (för Kung och Fosterland) så att väldigt många vände sig om för att lokalisera källan till min ljuva stämma.

Jag hade rätt (vilket var tur, annars hade det varit pinsamt att få uppmärksamhet från en hel biosalong). Pinky, som inte verkar tycka om när folk i hennes närhet gör "pinsamma" saker, verkade dock tycka att min entusiasm inte enbart var positiv.

Men tillbaka till att klappa händer.

Jag är inte säker på vad det är jag gör för att klappa så starkt, eller kanske rättare sagt vad alla andra gör fel. Det är oavsett uppenbart att om man försöker klappa händerna hud-mot-hud så kommer det inte att låta särskilt mycket. Nej, det gäller att se till att händerna är något skålformade så att man stänger in luft mellan händerna vid varje klapp. När jag gör så låter det utav bara helvete och det är tillräckligt för att få över 600 personer att börja applådera.

Jag inser att det kommer ett visst ansvar med en sån gåva jag har. Det gäller att jag inte missbrukar mina klappningar. Jag vet att jag kan få igång en publik, men om jag plötsligt slutar klappa händer det ganska ofta att restena av publiken slutar också. En viss taktkänsla är också att rekommendera för er som vill försöka bli bra på att klappa starkt (även om det kan vara roligt att använda sina färdigheter för att klappa i otakt och få folk att komma av sig).