torsdag 26 november 2009

Bubblan


Hej, det är jag. Åh, jag vet precis hur det känns. Jag har varit fast i en bubbla utan luft. Jag har sprungit och sprungit för att ta mig ut, för att bli fri.

Vart var jag på väg? Ingen aning, men det spelade liksom ingen roll. Det gällde att fortsätta röra sig. En sån här bubbla, det känns som att den krymper om man inte rör sig. Jag var tvungen att röra på mig.

I början gjorde det ont. Ont i fötterna. I benen. Det var tungt att andas. Men jag fortsatte springa, jag fortsatte kämpa. Jag sprang och sprang. Smärtan i benen lättade, varje steg blev lite enklare. Men det blev tyngde och andas.

Smärtan i benen byttes mot en smärta i bröstet. En känsla av att inte få luft, en känsla av att kvävas, att drunkna. Jag fortsatte springa. Tänkte att jag skulle lyckas spräcka bubblan, att jag skulle lyckas ta mig ut, lyckas bli fri.

Och, ja. Nu är jag här. Hej, på dig. Hur är det med dig?

Det är lite svårt att förklara. Allt kändes så jobbigt. Jag var nere på knä, kravlande med mina sista andetag. Luften i min bubbla var nästan helt slut, men jag kämpade vidare. Jag är kanske en romantiker när allt kommer omkring, vad vet jag? Oavsett hade jag på något sätt hoppet kvar.

Så där var jag. Utslagen. Kämpandes. Helt slut. När jag plötsligt fick syn på dig. Jag tittade upp, bubblan sprack och släppte in ny frisk luft. Jag drog ett djupt andetag och luften fyllde mina lungor. Världens härligaste känsla. Att få syresatt blod efter en sån där upplevelse, det liksom kittlas i hela kroppen. Helt underbart.

Du bara stod där. Du tittade inte ens åt mitt håll, pratade i telefon, väntade på bussen. Men det spelade ingen roll. Du hade tillräcklig närvaro för att spräcka min bubbla i alla fall. Med varje andetag gav du mig nytt liv, med varje andetag växte jag. Jag kunde resa mig, jag fick ny kraft, blev längre, starkare, fick mer självförtroende.

Så, ja. Jag vet precis hur det känns. Den där bubblan. Den där känslan av att sakna luft, att inte veta vart du är på väg, men det är bara att kämpa vidare. Förr eller senare stöter du på någon som kommer att spräcka din bubbla och då faller alla bitarna på plats. Då får du luft. Då känns allt helt underbart.