onsdag 1 februari 2012

Pinky på besök

Jag hade Pinky på besök hela förra veckan. Hon klev av bussen från Övik släpandes på sin stora väska, datorn och en handväska. I hamnen hade hon sin kudde och det kändes som att mitt hjärta inte riktigt räckte till.

Hon har berättat om hur det var när hon som liten var tvungen att lämna ett krigshärjat Bosnien. Hur hon bara fick ta med sig det allra nödvändigaste på bussen till Sverige. Hur de vuxna förklarat att Serberna skulle ta sno allt värdefullt. Hur hon hade varit noga med att smuggla med sin favoritdocka, det mest värdefulla hon ägde.

Och hur rädd hon hade varit för att bussen bli stoppad, hur orolig hon hade varit att någon skulle hitta hennes docka och ta den ifrån henne.

När Pinky klev av den där bussen från Övik med kudden i famnen var det inte bara den vuxna Pinky jag såg. För ett ögonblick förvandlades hon till det där barnet som vaktat sin favoritdocka hela bussresan. Sen fick hon syn på mig och började sprudla av glädje som bara Pinky kan.

Jag frågade henne om jag kunde hjälpa till att bära något. Det kunde jag. Nästan allt. Utom kudden.