Hemma är när jag är med dig

Alla är utbytbara. Alla som inte ger den där känslan av gemenskap, den där känslan jag letar efter, den där känslan som bara går att beskriva med ett ord: hemma.

För lite drygt ett år sedan fick jag ett YouTube-klipp skickat till mig. Det var en pappa och dotter som sjöng Home. Då tyckte jag att det var ett av de gulligaste klippen jag hade sett. Den lilla tjejen är helt fantastisk. Lite senare dök originalversionen upp i låtlistan jag lyssnar mest på.



Varje gång låten gick igång i mina lurar började det bubbla i kroppen. Jag blev sådär omotiverat glad så jag inte kunde dölja mitt fåniga flin och det kändes som att själen sveptes in i ett tjockt duntäcke. Men när låten slutade kände jag mig tom. Då tycktes det alltid komma en kall vindpust som letade sig in i någon springa i min klädsel och fick mig att rysa.

Jag försökte förgäves förstå varför låten kändes så mycket. Låten kanske var viktigt för att jag associerade den med personen som visat mig YouTube-klippet? Den teorin bekräftades av mina observationer. Jag tänkte (och tänker) på den personen varje gång jag hör låten.

Men bara för att teorin stämmer med verkligheten behöver den inte vara hela sanningen. Det insåg jag i fredags. Det finns en annan anledning — en större anledning — till att Home är så viktig för mig.

Det visar sig att alla mina handlingar. Varje beslut jag tagit sen jag satte mig på tåget tillbaka till Stockholm för drygt åtta år sedan. Allt har bara handlat om en enda sak. Jag har sökt efter en plats att kalla "hemma".

Den jobbigaste frågan att besvara är: "Var är hemma för dig?". Jag vet aldrig vad jag ska svara. Ibland vill jag bara skrika att jag inte vet. Jag vill vråla:

"JAG VET INTE! JAG KÄNNER MIG INTE HEMMA NÅGONSTANS!! ÄR DET DET DU VILL HÖRA?! NÄR JAG TÄNKER PÅ EN HELT LUGN OCH TRYGG PLATS MÅSTE JAG TÄNKA TILLBAKA I TIDEN, FÖR DEN PLATSEN FINNS INTE NU, INTE HÄR, INTE FÖR MIG!!"

Nu blir jag sällan så dramatisk. Tvärtom är jag bra på att svälja mitt obehag och bara gilla läget. Och jag kan känna mig hemma, eller i alla fall känna på det sättet jag associerar med ordet hemma. Jag kan känna den där tryggheten som inget i hela världen skulle kunna rubba. Jag känner den när jag träffar min familj eller när jag får en riktig, ärlig kram.

Med insikten om motivationen bakom mitt handlande kommer andra insikter på köpet.

Jag har en fokuserad personlighet. Jag väljer ett mål och gör allt för att uppnå det. Allt. Ofta på bekostnad av mig själv. Jag glömmer bort att sova, äta, dricka och gå på toa. Det blir bara tidsödande distraktioner som tar fokus från mitt mål. Därför har jag skämtat om att det bästa är om jag har ett mål som kräver regelbunden sömn och en riktig diet, för då skulle jag inte glömma bort de sakerna.

Resultatet av att jag är så fokuserad på specifika saker är att jag slipper tänka på massa andra saker. Jag lägger min uppmärksamhet på vad som helst som inte är jag. Det blev väldigt tydligt när de stängde ner hinderbanan för allmänheten i slutet av sommaren. Fram tills dess hade allt jag gjort gått ut på att bli snabbare på att klara av den där hinderbanan. Jag åt, sov och tränade för att bli bättre på hinderbanan och när den försvann kändes det som att marken sveptes bort under mina fötter.

Jag kände mig vilsen och orolig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag behövde ett nytt mål. Vad som helst, men snabbt. Jag har frågat mig varför var det så viktigt? Vad var det jag försökte fly ifrån?

Jag tror att jag försökte fly ifrån mig själv. Jag kämpade med näbbar och klor för att slippa den känslan av oändlig tomhet som det är att inte känna sig hemma. Någonstans.

En annan insikt jag fick var att jag plötsligt förstod var hur jag ser på mina vänner.

Ju tryggare jag är i en relation desto lättare har jag att lyssna på vad jag vill. Desto ärligare blir jag att när jag säger ja eller nej. Ju mindre trygg jag är, desto viktigare är det att få bekräftelse och då ökar risken att jag handlar efter det jag tror att människor förväntar sig av mig och inte efter vad jag själv vill.

Jag har få vänner som jag känner mig riktigt trygg med. I natt hade jag ett kort samtal som skar igenom den vanliga jargongen och kändes helt ärligt. Det var befriande. Det var ingen yta, ingen som försökte göra sig lustig eller berätta en historia eller sökte bekräftelse. Det vara ett ögonblick av lugn och trygghet i en värld med stress och ständiga statusuppdateringar. I det utbytet möttes vi på lika villkor. Det upplever jag väldigt sällan.

Oftast finns det en outtalad hierarki. Det finns en olikhet som gör situationen spänd. Jag känner mig konstig och märklig och agerar utifrån den känslan. Jag känner att jag måste anpassa mig för att passa in och det gör att jag aldrig kan passa in. Varje sak jag gör för att anpassa mig gör att jag tar ett steg längre bort från mitt jag och ett längre bort från att passa in på riktigt.

Och det dumma är att när jag umgås med människor jag känner mig mer trygg med så blir de här sidorna jag uppfattar som annorlunda mindre uttalade. När jag vet att jag inte kommer att dömas om jag vill göra något som kan tyckas vara nördigt (som att räkna ut vilken kroppsform någon som är 160 cm lång och väger 2000 kg skulle få -- personen skulle bli nästan en perfekt sfär) så är det inte lika viktigt att få göra den där nördiga saken. Men vet jag att jag kommer att mötas med himlande ögon, suckar och ett "så typiskt Albert" om jag ens kommer med förslaget så vill jag bara göra den där nördiga saker ännu mer.

Det blir en ond cirkel.

Sen några veckor tillbaka har jag en kompis som jag inte känner samma behov av att vara någon annan än jag med. Och jag kommer på mig själv med att vara orolig över om det kommer att fungera i längden. Jag är så van vid att anpassa mig, att tona ner de delarna av mig som jag tror att folk inte kommer att uppskatta, att den här känslan av att bara vara jag är lite läskig.

Visst är det väl så att vi anpassar oss som ett skydd? För att inte bli skadade liksom? Om det inte funkar, om något skulle skita sig, då är det ju inte vi som är fel, det är vårt sätt att anpassa oss som är fel. Vi har flyttat felet från att vara fel till att göra fel. Det känns tryggt. Bättre att göra fel än vara fel.

Men nu svamlar jag. Det här skulle ju handla om känslan av att vara hemma. Och det gör det väl på något sätt.

När jag känner att jag är tvungen att anpassa mig så känner jag mig inte trygg. Och känner jag mig inte trygg så känner jag mig inte som hemma. Av det följer det att eftersom jag känner mig tvungen att anpassa mig för att kunna umgås med mina vänner så kan de inte ge mig den där känslan av att vara hemma. Det gör dem utbytbara.

När jag tänker efter så är jag inte säker på att det var den där tågresan som var punkten när det slutade kännas som att jag hade ett hemma. Det kan också ha varit för tio år sedan när mina föräldrar skilde sig och hemma slutade vara en enda plats. Sen dess har jag letat med ljus och lykta efter den där känslan.

Jag har letat och sökt tröst. Jag har letat och distraherat mig. Jag har letat och känt mig vilsen. Letat och känt mig ensam. Och när jag hörde textraden "Oh, home. Let me come home. Home is whenever I'm with you." kände jag hopp. Hopp om att jag kan skapa en plats som känns som hemma, där jag känner mig trygg och glad och där själen sveps in i ett varmt duntäcke.

Men om hemma är när jag är med dig har jag en fråga som fortfarande är obesvarad:

Vem är du?