onsdag 22 juni 2011

[Recension] Insidious

Mitt snygga skräckfilmssällskap Sara (som spenderade sekvenser i skydd av sin sjal) sken upp när hon insåg att vi hade platser bredvid varandra. "Fast det är rätt osocialt att gå på bio" sa hon sen.

Hon har rätt, i princip. Men det beror på vad man går och ser. Vissa typer av filmer är mer osociala än andra. Skräckfilmer tillhör de mer sociala.

Insidious visas för sista veckan på bio nu. Det är en skräckfilm av klassisk "det här huset är hemsökt"-mannér, komplett med knarrande dörrar, mystiska ljud och figurer som rör sig i periferin. Den är som perfekt uppbyggd för att skapa mardrömmar (har till och med monster under sängen).

Den är också perfekt för en skara rätt otåliga ungdomstjejer som delade salongen med oss.

Jag var rätt orolig innan filmen började (efter reklamen när de breddade duken och släckte utbrast Sara: "Nej, måste de släcka? Det var ju perfekt såhär!"). Under förtexterna skrattade tjejerna bakom oss hysteriskt och prasslade och lät precis på alla de där sätten som jag verkligen inte vill att biobesökare ska låta. Men så började filmen och de hade vett att vara tysta, en stund.


Peekaboo!

Vid första chockeffekten i filmen är jag ganska säker på att en tjej lyckades trilla av stolen. Hela stolsraden skakade till. Det kändes nästan uttänkt. Under resten av filmen fyllde de en liknande funktion. De skrek skräckslaget på precis rätt ställen så det verkligen smittade av sig, de skrattade när de skulle och de sa de där replikerna någon måste säga: "TITTA BAKOM DIG!! TITTA BAKOM DIG!!!"

Det är svårt att ge en biofilm ett rättvist betyg. Det är en upplevelse och jag antar att om jag sett den själv hemma, eller om jag sett den på bio med en annan publik, så skulle jag uppfattat Insidious helt annorlunda. Som den var nu var den läskig, det var en helkroppsupplevelse där jag drogs mellan skratt och skrämsel och jag kände mig (det något urballade slutet till trots) sådär härligt efter-sex-uppjagad/utmattad när jag tumlade ut ur biomörkret.

När vi kom ut på gatan var klockan några i elva och det var jätteljust ute. Att det var årets ljusaste dag förstod jag inte, men jag kunde inte riktigt tänka klart i alla fall, jag var för uppe i varv.

Jag vet inte hur du är med skräckfilmer — en del har små kaninhjärtan och vill verkligen inte se på skräckfilmer, andra tycker inte alls att det är särskilt läskigt. Jag blir skitskraj. Det känns som att åka berg-och-dal-bana och det är hur härligt som helst. Men nästa gång jag går och ser en skräckfilm på bio, en bra och läskig skräckfilm, så ska jag planera in lite nedvarvning efteråt.

Ta ett glas, slappna av, prata av sig. Det hade jag behövt igår och jag antar att det är ett rätt bra betyg.