Nedan följer en beskrivning av drömmen i fråga. Hobbydrömtydare är välkomna att spekulera i vad den kan betyda.
Huset vi bodde i i Skåne var tidigare ålderdomshem. Det var stort med en boyta på 270 kvadratmeter i två plan. Utöver det hade vi en vind med pingisbord och en källare med full takhöjd och tio rum.
Källarrummen hade smala fönster nästan uppe vid taket som gjorde att det gick att släppa in lite ljus (som jag hängde gardiner för så att min dator inte skulle störas). Som ni förstår innebär detta att bottenvåningen inte låg i marknivå utan en knapp meter högre än så.
När vi kommer in i min dröm har jag precis vaknat, jag har gått ner från mitt rum på övervåningen till ett sovrum på bottenvåningen (det fanns inget sådant sovrum i verkligheten, men det kändes helt logiskt i drömmen). Jag noterar att det ligger lite aska och bråte utanför huset.
Solen skiner in i sovrummet. Jag ligger på en stor säng med vita lakan. Emelie ger mig oralsex.
Det är lekfullt, mysigt, härligt. Jag kommer, Emelie ger mig en komplimang för hur volymiöst, reser sig upp och går ut ur rummet.
Precis när hon är utom synhåll hör jag ett skrik. Emelies skrik. Det är ett skrik av skräck och panik. Hon verkligen vrålar och jag kan höra hur hon springer upp på övervåningen.
Jag blir tokigt stressad, drar på mig mina kalsonger och springer fram till fönstret. Grannhusen har brunnit ner, de är bara glödande högar av förkolnat bråte. Jag lutar mig ännu närmare fönstret och tittar upp. Det ser ut som att övervåningen på vårt hus också brunnit ner.
Springer upp på övervåningen och in i mina föräldrars sovrum. Jag kan se himlen, väggarna är förkolnade uppe där de vanligtvis möter taket och det är fullt av förkolnade takbjälkar i rummet.
Emelies mamma ligger på sängen, täckt i bråte, men hon rör sig. Jag springer fram till henne och får undan bråten. Hon ligger alldeles konstigt med huvudet. På snedden. Som att hon är rädd att hon skadat sig och inte vill röra på huvudet med risk för att skada sig ännu mer.
Jag tittar på Emelie och säger: "snabbt, ring 112!". Emelies mamma tittar på mig och säger: "Va?! Har ni inte redan gjort det?!".
Jag vaknar med ett ryck.
