Min före detta inneboende, tifen

Jag tänkte ta och passa på att skriva om min före detta inneboende. Jag kallar honom för tifen för att han inte ska förväxlas med någon annan. tifen skrivs utan versal begynnelsebokstav, varför vet jag inte riktigt.

Det har nu gått lite mer än fyra veckor sedan tifen flyttade ut och det känns vid det här laget ganska definitivt. En episod i mitt liv är över och det har gått så pass lång tid att jag kan ta mod till mig och reflektera över hur det var att ha en inneboende.

Eller nej, jag ska ta mod till mig och skriva om tifen. Hur jag än försöker kan jag inte riktigt svara på frågan: "Vem är tifen?" Kanske är det just det som gör tifen så intressant, att jag har så svårt att förstå honom.

Jag har på olika ställen beskrivit hur tifen är och vad tifen gör, oftast ganska negativ ordalag.

Jag har skrivit att han är som I-or på valium, med lagg. Det ligger något i det. Att han kommer från Norrland hjälper nog inte, han är introvert och har en lugn och slapp inställning till det mesta. Och så sover han nästan hela tiden.

Eller ja, han "sover" inte.

Nej, tifen tar en "power nap". Han kunde komma hem (och säga "jag ska nog ta en dusch") och sedan säga att han skulle ta sig en "power nap" för att sedan försvinna i flera timmar. Han använder uttrycket "power nap" fel, och det känns lite elakt att retas med någon som redan ligger ner, men jag tycker det är fånigt. Han är smartare än så och att använda uttryck fel är inget han brukar göra.

Flera gånger har jag hört att tifen velat börja skriva. I ena bakfickan bär han med sig ett litet block som han krafsar ner sina tankar i då och då. Han har visat mig några sidor, men det är mest slumpmässiga iakttagelser. Fragment av meningar, aldrig hela stycken, aldrig en helt avslutad tanke.

Vi har diskuterat skrivande. Olika metoder. Hur Stephen King hatar adverb. Hur viktigt det är att vara koncis, att utesluta överflödiga ord. tifen började skriva. Han skrev om när de körde på en älg. Han kom en bit. Jag fick läsa. Det var en bra början. Spännande. Men det blev aldrig klart.

När vi var ute var det alltid tifen som ville hem först. Alltid. Om han ville med ut. Det ville han för det mesta inte. Hellre på platser där det går att konversera än på platser med hög musik.

Jag låter negativ. Kanske elak till och med. tifen har fått ta mycket skit. Mest för att jag inte förstår.

Jag förstår inte hur han kan låta sig bli så svår att förstå.
Jag förstår inte hur det kan kännas så jobbigt att ta tag i och faktiskt göra saker.
Jag förstår inte hur någon kan vara så slö och likgiltig.
Jag förstår inte hur någon kan vara så trött och lat.
Jag förstår inte tifen alls.

Det värsta är att jag förstår honom precis.

Jag ser mig själv i tifen.

Under hösten har jag försökt ändra mitt eget beteende. Jag har försökt undvika att säga "nej". Jag har försökt vara med på det mesta. Jag har försökt ta tag i saker. Jag har försökt vara mindre introvert. Jag har försökt att visa vem jag är och hur jag känner. Jag har försökt skriva mer.

Jag har försökt släppa loss, våga mer, växa.

Min kamp med och mot mig själv har blivit så mycket mer tydlig med någon som tifen som bett sig som jag gjorde innan jag försökte ändra mitt beteende. Det har varit som att se sig själv i spegeln och det har stundtals gjort mina försök svårare.

Samtidigt känns det som att det inte spelar någon roll om jag förstår tifen eller inte. tifen är lätt att umgås med, intressant att konversera och sällan i vägen. Och det hade räckt för mig.

Min bästa vän tycker om honom. Hur mycket hon tycker om honom skulle hon aldrig våga säga eller erkänna och det här är varken rätt tillfälle eller rätt plats för mig att spekulera.

Jag ser hur hon skiner upp när hon pratar om honom, jag ser hur glad hon blir när hon upptäcker något nytt med honom, när hon ser något hon inte sett tidigare. Jag ser att hon är lyckligare med tifen än hon varit på mycket länge.

Det hade också räckt för mig. Hade jag aldrig träffat tifen hade det räckt för mig. Jag behöver egentligen inte veta mer än så, men det gör jag. Jag vet mer.

Jag vet hur trevligt vi hade. Det kändes aldrig tvingat. Det var ledigt och avslappnat. Det var mycket bättre än jag hade kunnat föreställa mig.

Och nu när tifen har flyttat ut så känns det lite tomt ibland. Emelie är förvisso tillbaka men det är inte samma sak. Emelie är min flickvän, tifen var min inneboende.

Han är främlingen som blev inneboende.
Inneboenden som blev en vän.
Vännen som flyttade ut.

Och han är välkommen tillbaka. Även om det bara är för att dela en flaska Captain Morgan och se (klart) på Sjunde inseglet. Det där måste vi ju avsluta någon gång. Kan ju inte bara sluta mitt i. Vem gör sånt?