Medan du sov

Det började med att det kliade på ena skulderbladet. Jag tänkte inte så mycket på det, det var irriterande, visst, men vad skulle jag göra? Jag försökte låta bli att klia, men det är inte alltid så lätt när det kliar så infernaliskt.

Jag tyckte att det gick ganska bra, men trots det var det stora blodfläckar på lakanen när jag vaknade. Såret växte, klibbade fast i tröjan och ville absolut inte sluta klia. Jag tänkte att det säkert går över, om jag bara är stark nog att inte klia, så jag bet ihop och gjorde mitt bästa för att ignorera det i hopp om att det skulle försvinna.

Jag var så törstig, alltid törstig. Det spelade ingen roll hur mycket jag drack, inget kunde släcka min törst. Torr i halsen, supertorr. Och om läpparna. De gick inte ens att fukta med tungan, det hjälpte inte. Att få dricka var som att kyssa en gudinna. Vätan mot mina läppar, det liksom sprudlade i hela kroppen, att få känna fukten i min mun. Det var härligt. Men den känslan varade bara så länge jag drack. Så fort glaset lämnade mina läppar torkade munnen upp igen, tungan blev sträv och det nästan prasslade i munnen.

Jag borde kanske ha anat att något var på gång. Att jag höll på att förändras, men jag hade så mycket annat att tänka på. Såret på ryggen ville inte läka. Jag var irriterad. Irriterad på såret, irriterad på hungern, irriterad på törsten.

Jag kom på att jag kunde göra pull-ups vid busshållplatsen. Superbra grej när man väntar på bussen. Man får träning, så blir man lite varm, vilket är speciellt bra nu när det är så kallt, och så går tiden lite snabbare. Jag brukade göra tio åt gången, typ tre gånger. Tänkte att det räckte så, ville ju inte bli för varm. Men oss emellan så var det mest för att jag inte orkade göra fler än tre gånger tio stycken. I alla fall till en början.

Man blir ju starkare rätt snabbt när man väl börjar träna. Samma gäller nog konditionen. Jag började gå upp för trappan till lägenheten. Tio våningar. Det ger rätt bra kondition. Och känns det för lätt är det bara att höja tempot. Numera slår jag hissen om jag försöker, men då blir jag ganska andfådd.

Men var var jag? Jo, det kliade och jag var ständigt törstig. Jag höll på att bli starkare också, och få bättre kondition, men det behöver inte ha varit relaterat till det andra. Det var nog bara en effekt av att jag tränade mer än jag brukar, det var i alla fall vad jag sa till mig själv. Jag borde kanske ha sett tecknen. Jag ryckte loss en dörr på jobbet, men det har väl alla gjort någon gång?

Jag fick huvudvärk. Plötsligt och skarpt. Oftast när jag gick ut och ljuset bländade mig. Den iskalla snön, den skinande solen. Tillsammans blev det bara för mycket. Det var för ljust och gjorde så ont. Såret på ryggen gjorde också mer ont när jag var i ljuset, det blev liksom varmt och brände på min rygg och så började det klia, ständigt detta jävla kliande.

Jag började undvika att gå ut på dagen. La om min dygnsrytm för att slippa se solen. Det är inte så svårt, speciellt inte i Sverige på vintern. Vi bor ju i ett enda stort mörker, att undvika de få soltimmarna vi får på en dag kan vem som helst göra, och det inte ens någon som tittade snett på mig. Gick upp innan det blev ljust, åkte till jobbet, höll mig inomhus hela dagen och när arbetsdagen var slut var det sedan länge mörkt igen och jag kunde ta mig hem utan problem. Och så var det bara att börja om igen.

De flesta gör som jag gjorde, bara omedvetet. Jag vet inte ens om jag gjorde det medvetet, kanske gjorde jag det, kanske inte. I efterhand är det lättare att se mönstret, att se hur jag handlade och försöka förstå varför, men det är bara efterhandskonstruktioner. Det kan mycket väl vara så att jag agerade på det sätt jag gjorde av helt andra anledningar. Kanske hade jag inte ens tänkt på att det gjorde så ont att vara i ljuset, kanske kom jag på det långt senare.

Jag vet dock när jag verkligen borde ha insett att något konstigt höll på att hända med mig.

Din hals, jag har aldrig känt så om någons hals. Du låg och vilade på soffan, filten uppdragen upp över axlarna, halsen blottad. Det var som att den ropade på mig, som att den ville att jag skulle komma närmare. Komma närmare och lukta, och känna, och smaka. Så jag gick närmare, jag satte mig på knä på golvet bredvid soffan och lutade mig emot dig. Jag drog ett djupt andetag av ditt hår, det doftade så gott. Jag lät blicken vandra ner längs ditt huvud, förbi de slutna ögonen, näsan, läpparna, hakan och ner längs halsen. Jag kunde se din puls på halsen. Det var helt magiskt.

Jag lutade mig ännu närmare, så nära att min näsa nästan nuddade dig. Jag drog ytterligare ett djupt andetag och något märkligt hände. Allt blev tyst. Det enda jag kunde höra var din andning och ditt hjärta som pumpade blod genom din kropp. Allt annat ljud försvann, bilarna på gatan utanför, sorlet från rummet bredvid, fläkten från datorn, allt var bara borta. I den stunden var det bara vi två, jag och din hals, din hals som kallade på mig, som försökte locka mig närmare.

Törsten var så stark nu och jag kunde inte känna såret på min rygg. Fast det tänkte jag inte på just då, såret på ryggen alltså, jag var helt uppslukad, förtrollad, av din hals, så såret på ryggen hade kunnat klia hur mycket som helst, jag hade inte brytt mig i alla fall.

Jag lät mina läppar röra din hals. Mina läppar var frasiga, så torra var de, men din hud var mjuk och varm, så varm. Jag kunde känna din puls mot mina läppar och jag vet precis vad ni tänker. "Vad fan håller han på med?", "Vem är det han pratar om?", "Fattar han inte att det han gör är fel?" Jo, jag antar att jag förstod det, där och då, men jag var så fången i stunden att jag inte riktigt kunde tänka klart. Kanske var det för att jag för första gången på så länge inte tänkte på såret på min rygg, kanske berodde det på något annat.

Jag vet inte riktigt hur länge jag satt där, på knä bredvid dig, mina läppar mot din hals. Jag minns att din puls och min blev en, jag det kändes som att ditt hjärta pumpade liv i min kropp. Varje hjärtslag skickade en ny våg av varmt blod igenom min kropp. Jag blev alldeles varm, blodet rusade till mitt huvud, törsten, hungern, allt kom tillbaka på en och samma gång.

Jag blev rädd, tror jag, oavsett så reste jag mig hastigt. Tankarna som flög igenom mitt huvud skrämde mig, jag ville bara, jag vet inte riktigt vad, men jag visste att det jag ville var något jag inte borde. Jag stapplade baklänges. Du vred lite på dig, jag hade inte skrämt dig, du hade inte märkt något. Vilken tur. Tänk om något hade hänt. Hur skulle jag förklara det? Vad skulle jag göra då?

Mitt huvud började värka igen. Jag kände pulsen i mina tinningar och i såret på ryggen. Såret brände och kliade som aldrig förr. Jag fick upp balkongdörren. Det var natt ute, natt och iskallt. Försiktigt stängde jag balkongdörren bakom mig och gick fram till räcket. Bilarna såg så små ut från tionde våningen. Den kalla luften kylde mina lungor, det kändes friskt och skönt. Huvudverken släppte lite, pulsen lugnade ner sig och såret slutade klia.

Jag tittade ner och försökte klura ut om jag skulle överleva fallet om jag hoppade. Jag skulle inte behöva få perfekt grepp och stanna helt, det skulle förmodligen räcka med att jag fick lite grepp om några balkongräcken på vägen ner. Det skulle kunna sänka min hastighet tillräckligt mycket för att jag inte skulle dö på fläcken. Jag lutade mig ut över kanten. På sjätte våningen hade någon hängt ut ett täcke på vädring. Det skulle jag kunna ta tag i och ja, va fan skulle jag göra med ett täcke? Plogbilen hade plogat upp trottoaren under balkongerna, men närmast huset växer det några buskar som vid det här laget blivit helt täckta av snö. Perfekt dämpning. Det skulle kunna fungera.

Jag klättrade över balkongräcket och såg mig om en sista gång. Inne i lägenheten låg du kvar på soffan och sov. Skulle du ens inse att jag var borta? Jag skulle kunna hoppa ner, borsta av mig snön och springa upp för trappen. Jag skulle bli andfådd, visst, men jag skulle bara kunna säga att jag varit nere och slängt soporna. Jag klättrade tillbaka in på balkongen. Soporna! Varför tänkte jag inte på det? Jag gick ut i köket, tog ut soppåsen under diskbänken, knöt ihop den och gick tillbaka till balkongen. Om jag tog ut soporna skulle ingen kunna klaga!

Jag klättrade över balkongräcket igen, vände mig åter igen så jag såg dig ligga där i lägenheten. Jag sträckte mig över räcket för att nå soppåsen, men så slant jag till lite, min fot förlorade greppet och jag föll. Som tur var fick jag tag på räcket med händerna, så det var bara att dra sig upp igen, och det kändes inte alls jobbigt, förmodligen för att jag övat på pull-ups tidigare. Det kändes lite pinsamt, att hålla på att trilla från balkongen på det där sättet. Om soporna hade legat kvar på balkongen, hur skulle jag förklara det då? Nej, jag såg till att jag hade bra fotfäste och sträckte mig över räcket en gång för alla för att få tag på soporna.

Jag vände mig igen, så jag hade ryggen mot lägenheten. Jag kastade ner soporna först. De liksom seglade ner igenom vinternatten och landade nästan ljudlöst i snöhögen långt där nere. "Kan de kan jag" tänkte jag och vände mig igen. Om jag föll med ansiktet mot huset skulle jag kunna fånga balkongerna på vägen, det var i alla fall min plan. Nackdelen skulle vara att jag inte skulle ha samma möjlighet att njuta av utsikten, fördelen att jag skulle överleva.

Nionde våningen passerade innan jag han reagera. Åttonde försökte jag greppa men jag hade så hög hastighet att det mest smällde till utan att jag lyckades greppa alls. Sjunde våningen swishade förbi. Från sjätte våningen hängde det ett stort och härligt duntäcke som jag lyckades greppa. Det gav lite motstånd, förmodligen hade andra änden klämts fast mellan något, och gav mig lite hopp. Jag passerade femte våningen så långsamt att jag lyckades greppa det balkongräcket lite och sänka min hastighet något. Efter femte våningen vet jag inte riktigt vad som hände. Jag landade oavsett ganska mjukt i snöhögen precis bredvid min soppåse, efter mig kom duntäcket farande och la sig som, och jag vet att det här kommer att låta superdumt, men det la sig som ett täcke över både mig och soppåsen.

Jag skrattade lite. "Som ett täcke" tänkte jag, "så typiskt täcken." Det kändes som ett tecken. Jo, precis, det var så jag tänkte. Det är helt sjukt, men jag blir extra ordvitsig när jag precis har överlevt en helt sjuk upplevelse. Jag gick bort till soptunnorna och slängde min soppåse, sen gick jag in och sprang upp till lägenheten. Du vaknade när jag kom in genom dörren. Du frågade var jag hade varit. "Soporna" flämtade jag fram "...och trappen." Du tittade lite stolt på mig. Ja, jag hade tagit trappen. Poäng till mig. Yes!