Där satt jag på tunnelbanan och läste högt ur The Game. Jag hade precis läst klart scenen där Papa raggar upp Paris Hilton när en kille sätter sig brevid tifen som satt framför mig. "Läser du 'The Game'?" frågade killen på engelska med en dialekt jag inte kunde placera. "Ni borde vara försiktiga med det där, det är lätt att bli synisk" fortsatte han.
Det är sällan någon som spontant börjar prata med en i Stockholms kollektivtrafik, så jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Att han pratade engelska var extra förvirrande, var han från Sverige men hade inlett konversationen på engelska för att jag läst högt på engelska? Eller var han från utlandet?
Det visade sig att han var från Calgary, Kanada (därav dialekten) och att han var rätt inne i "The Game". Han menade på att boken var en bra introduktion men att det fanns andra resurser som var bättre, mer detaljerade, om man behövde mer information. Han rekommenderade speciellt en DVD-serie av David DeAngelo.
Sånna här människor har jag läst om, men jag trodde knappt de fanns i verkligheten, tänkte jag, och synade honom från topp till tå. "Använder du negging?" frågade jag för att kolla om han verkligen var påläst. "Negging är otrevligt. Det ska bara användas mot tjejer som är dissiga och självupptagna, men varför skulle jag vilja umgås med sånna? Nej, jag är snäll och satsar bara på schyssta tjejer." Fair enough.
I Kanada är det tydligen mycket lättare att snacka med tjejer på bussar och tunnelbanor. "Min favorit är att börja prata med tjejer på bussen. Men det fungerar inte här." sa han. Om han bara visste, tänkte jag. Om det finns något som Stockholmare är rädda för så är det när främlingar börjar snacka med en på bussen. "Barer är helt annorlunda. Människor är mer trygga i sin sexualitet här." fortsatte han.
"Två meningar är allt som behövs. 'Hej', 'Är du härifrån?' det fungerar för mig, eftersom jag inte är härifrån, jag vet inte hur det skulle fungera för dig. Efter det så brukar det bara rulla på. Sånt är mycket svårare i Kanada". Intressant, tänkte jag. "Men man måste akta sig för AMOGs".
"AMOGs?" frågade tifen.
"Alpha Male Of (the) Group. Mycket av det som står i 'The Game' handlar om att visa att man är gruppens alphahanne. Att visa att man har social status, är rolig och intressant, så att tjejerna vill umgås med en. Problemet är att ibland kan det finnas andra män som är naturliga AMOGs och då kan det uppstå konflikter. Det blir en fajt om vem som har högst status. På ett sätt är det inte lika stort problem här, eftersom ni är mer feministiska och tjejerna här har bättre koll på vad de vill, men samtidigt är ni mycket mer välvuxna och lite skrämmande av den anledningen."
"Jag var ute med en tjej, en kompis och hans tjejkompis häromkvällen och då kom det två AMOGs och började prata med oss. Det var ganska jobbigt. En frågade om min polares tjejkompis var hans flickvän, de är typ ett par, men hon vill inte känna sig uppbunden så hon ser det inte så, därför svarade hon 'nej'. Det var som ett grönt ljus för AMOGsen. En av dem la handen på min rygg. När en man har fysisk kontakt med en annan är det ett sätt för den att sänka den andres status, då gäller det att reagera för att inte förlora greppet. Sen frågade den andra som han fick göra 'motorbåten' på tjejens bröst."
"Och sen? Vad hände sen?" frågade jag.
"Tjejerna tyckte också att det var jobbigt och vi bestämde oss för att gå till nått annat ställe."
Han förklarade att tjejer här, eftersom vi är mer feministiska, inte riktigt uppskattar 'The Game'. Själv poängterade han flera gånger att det gäller att passa sig så man inte blir synisk. Jag återberättade historien om en av killarna i boken som är jätteblyg och inte ens vågar kissa brevid någon annan kille i en offentlig pissoar, men som efter lite träning arbetar upp modet, inte till att prata med någon tjej, men i alla fall till att kissa offentligt.
Mycket av det som står i boken handlar inte om något spel. De jobbar med sitt självförtroende och självbild. De börjar träna och äta ordentligt. De klipper sig, solar sig lite, skaffar nya hela och rena kläder. De lär sig roliga historier, trolla, enkla cold reading-trick. De går kurser i hur man tillfredsställer kvinnor. De anstränger sig jättemycket för att bli bättre, mer attraktiva män.
Utöver det så lär de sig spela spelet. Men för de allra flesta så handlar det inte om att utnyttja någon för egen vinning, utan snarare om att ge sig själv en chans de inte haft tidigare. Så visst kan man ogilla boken för en synisk kvinnosyn, men stora delen av boken handlar inte om kvinnor utan om män. Det handlar om vilka dumma grejer män gör för att förstöra för sig själva.
Min okände Kanadensiske vän höll med. "Det handlar bara om att våga vara sig själv. Man får inte vara rädd att misslyckas och man måste vara trevlig. Sen är det bara att köra på."
Han berättade också om en kompis till honom som brukar öppna konversation med tjejer genom att fråga: "Pingviner eller spindelmannen?". Vilket oftast möts av förvirring. "Vad är bäst: pingviner eller spindelmannen?" Efter den öppningen vet tjejerna att han är helt knäpp, helt ofarlig och säkert underhållande. Jag är lite tveksam, men jag tyckte att konversationen varit så intressant dittills att jag inte sa något.
Vi tackade för samtalet och lämnade honom där på tunnelbanan. Han skulle vidare några stationer till, möta en tjej han chattat med på nätet och ha en "trevlig kväll tillsammans". Det tror jag säkert.
