[Livsåskådning] Min gräsmatta

"Man mår inte bättre än sin gräsmatta." Det låter som något pappa Rudolf skulle kunna ha sagt eller som en devis min pappa följer. Helt ärligt hittade jag på det själv precis nu.

Ok, så det är lite töntigt att citera sig själv. Men jag tror det ligger något i det. Varför var pappa annars så noggrann med att se till att vår gräsmatta i Slimminge var välklippt? Varför gick han med lie för att slå ner den höga växtligheten i vår fruktträdgård, varför kämpade han så med den där gräsklipparen?

Nej, det ligger nog något i det där med att man inte kan må bättre än sin gräsmatta. Och det var därför jag blev förskräckt när någon hade stulit gräsmattan utanför min lägenhet häromveckan. En sån fräckhet!

 
Någon stal gräsmattan utanför min lägenhet — jag kände mig krossad.

Jag fylldes av en tomhet. En uppgivenhet. Vem stjäl en gräsmatta?! Det blev inte bättre av att våra grannar hade en jättefin lite plätt där gräset bokstavligen var grönare.

Men så ryckte jag upp mig. Jag bestämde mig för att gilla läget. Jag hittade hinderbanan som gav mig mål och mening. Jag skaffade gymkort och skapade rutiner. Jag fixade bredband och återfick kontakt med gamla vänner. Allt kändes bra.

Och plötsligt kom gräsmattan tillbaka. Inte som vilken gräsmatta som helst, nej, den är tjockare och grönare än någon gräsmatta jag någonsin sett.

Så här ser gräsmattan ut nu — gissa hur bra jag mår?

Härom natten vinglade tre glada hem från någon fest i området. De var på väg upp mot Sibyllakiosken på S:t Eriksplan men stannade vid gräsmattan.

— Vilken snygg gräsmatta, sa den ene till de andra som fortsatte att vingla mot trappen.
— Nej, alltså, kolla. Jag har aldrig sett en så fin gräsmatta, fortsatte han. Kompisarna vände sig om och tittade på gräsmattan.
— Du har rätt, sa en av dem, du har fan rätt, den ser nästan overkligt bra ut.

Vi har en snubbe i 30-årsåldern som har hand om vattenspridaren. Han har alltid pressade byxor och skjorta med några uppknäppta knappar när han fixar med den. Och så röker han gigantiska cigarrer. Han ser inte ut som någon trädgårdsmästare, men han har förstått nyckeln till lycka.

Jag är inte säker på om det är gräsmattan som gör oss lyckliga eller om gräsmattan mår bra när vi är lyckliga. Egentligen spelar det ingen roll. Min gräsmatta är grön och även om det inte alls är min förtjänst så känns det riktigt bra.

[Toalettfilosofi] Är hon en laxoman?

En favoritscen från Sunes jul är när första snön kommer. Sune och Håkan springer till pappa för att fråga var skidorna är.

Pappa Rudolf sitter på toaletten och läser tidningen vilket inte hindrar Sune från att rycka upp dörren.

Sune: — Pappa skiderna! Var är skiderna?!

Rudolf hoppar till och skyler sig med tidningen.

Rudolf: — Kära pojkar mina, säger han allvarligt, det finns vissa tillfällen i livet då man vill vara helt ensam. Detta är ett sådant tillfälle.

Toalettbesök ger möjlighet att rensa huvudet. Oavsett vad som hände innan du klev in på toaletten kommer du att tänka på något annat när kliver ut. Du lättar på trycket och går från nödig till avslappnad. Toalettbesök är kroppens motsvarighet till att rensa sökhistoriken i din webbläsare.

Därför är det inte så konstigt att jag fick frågan "Förresten, vad gjorde du i helgen?" när Tina klev ut från toaletten. Eller att jag ställde frågan "Alltså, det här med lax? Äter du bara lax?" när jag en stund senare också besökt toaletten.

Tina gjorde en dubbel facepalm, blev röd i ansiktet och gav ifrån sig ett läte som jag tolkade som ett västkustskt skrattanfall.

— Du har rätt, jag lagar alltid lax när du kommer förbi, sa hon när hon samlat sig.

Till hennes försvar visste hon inte att jag skulle komma förbi när hon bestämde sig för att laga lax.

Jag var på Ikea för att prova sängar. Säljaren berättade att de tre veckor gamla sängarna som stod där var sex år gamla. En vecka på Ikea motsvarar med andra ord två år i verkligheten, vilket förklara varför man blir så hungrig efter bara några timmar där och varför man känner sig så mycket vuxnare. På väg hem tänkte jag att jag kunde smita förbi Tina och provligga hennes säng som bara är ett år gammal. Men tillbaka till laxen.

Tina påstår att hon inte alls "bara äter lax" utan att det bara är en slump att hon gör det varje gång jag kommer förbi. Jag tror henne. Men det här fenomenet, att vi kan få en skev bild av personer vi träffar väldigt sällan eller bara i vissa sammanhang, är intressant.

Mina besök hos Tina har sammanfallit med hennes laxlagning. Min slutsats byggde på följande logiska resonemang.

• Jag har besökt Tina n tillfällen när hon lagat mat.
• Vid n av dessa n tillfällen har  Tina lagat lax.
• Alltså Tina lagar bara lax.

Nu är "lax" en rätt bred kategori. Om vi antar att Tina utöver lax dessutom lagar vegetariskt, kött, korv, färs, annan fisk och kyckling, vilket borde täcka det mesta av hennes matlagning, så är vi uppe i sju kategorier. Sannolikheten att "det bara är en slump" att hon bara tycks laga lax blir för n ≥ 2 blir då.

n	sannolikhet	%
2	1 på 49	2,0
3	1 på 434	0,3
4	1 på 2401	0,04

Vilket betyder att i det här specifika fallet där n = 3 så är sannolikheten att det "bara är en slump" 0,3 procent och att sannolikheten att min slutsats, att Tina "bara lagar lax", hade 99,7 procents chans att vara korrekt.

Att jag trots det tror på henne när hon säger att det bara är en slump, att jag litar på att det här faller under de där 0,3 procenten beror förmodligen på att hon lät mig provligga i hennes säng. För varför skulle en sådan person ljuga?