Tre sekunder mellan liv och död

Triggervarning. Tre sekunder mellan liv och död. Det ger perspektiv, det skakar om, det gör ont. Så ont.

Jag förstod inte vad som hände innan det var för sent. Inte mer än tjugo meter bort, så nära att jag såg allt, men för långt ifrån för att kunna göra något åt saken. Maktlös.

Han hade vinglat lite längs perrongen ett tag, jag såg honom längre bort på perrongen när jag kom upp från bussterminalen vid Slussen igår kväll. Två minuter senare, när tunnelbanan började rulla in, hade jag hunnit ta mig närmare, inte för hans skull utan för att det skulle vara praktiskt när jag klev av senare.

Han tog några steg mot tåget innan det hade stannat helt. Så gör alla, det var inget konstigt. Men så tappade han balansen och föll mot vagnen. Han satte handen mot fönsterrutan, den efter sista dörrparet på första vagnen, för att skjuta tillbaka sin tyngdpunkt mot plattformen, men kunde inte återfå sin balans.

Vagnen fortsatte röra sig långsamt och avrundningen i slutet av vagnen gjorde att hans stöd försvann. Han föll chanslös ner i glipan mellan vagnarna och försvann in under vagnen som rörde sig två, max tre meter till innan den stannade. Inte för att det hade hänt något, utan för att det var där det skulle stanna.

Hela händelsen tog inte mer än tre sekunder. Jag förstod inte vad som hände innan det var för sent, inte mer än 20 meter bort, så nära att jag såg allt, men för långt bort för att kunna göra något åt saken. Maktlös.

Plattformen förvandlades till en scen från nyheterna. Ett inslag om någon bombning eller krigszon långt bort. Folk föll på knä på perrongen, försökte se vad som hände, skrek. Deras ansikte förvrängdes från förvirrad panik till förtvivlad terror. Jag vågade inte gå närmare. Jag ville inte titta över perrongkanten.

Några minuter senare var räddningstjänst på plats och plattformen utrymdes. Jag gick upp till ytan och vandrade långsamt hem genom natten. Ensam med mina egna tankar. Då visste jag inte hur det hade gått för mannen på perrongen, men jag kunde ana.

Jag tänkte på hur flyktigt livet är. Hur märkligt det är att någon kan vara där ena stunden och borta bara några sekunder senare. Hur ska jag förhålla mig till det? Att det plötsligt känns så verkligt? Om jag visste att jag skulle förgås om ett dygn, en vecka, en månad eller ett år, hur skulle jag välja att leva min sista tid?

När jag kom hem laddade jag ner tetris till mobilen. Tio minuter intensivt tetrisspelande efter att ha blivit utsatt för ett trauma ska kunna minska risken för posttraumatisk stress och flashbacks. Det har jag lärt mig av Jane McGonigal. Jag spelade mina tio minuter och somnade.

Idag har jag känt mig vilsen och omskakad. Själva händelsen var i sig så odramatisk. Det liksom bara hände. Tre sekunder och så var det över. Skräcken på perrongen var däremot väldigt dramatisk. Jag vet inte hur jag ska känna. Jag känner mig fånig som tagit så illa vid mig, eftersom mitt trauma är så pyttigt jämfört med det som hände mannen, men samtidigt kan jag inte styra över hur jag känner.

Hur hanterar andra den här typen av händelser? När de bevittnar det otänkbara? Hur bearbetar dem det och går vidare?

När jag kom till jobbet fick jag reda på att han inte överlevt. Jag började gråta. Det var på riktigt. Det gör ont.