måndag 6 juli 2009

Johan Falk - Gruppen för särskilda insatser

Johan Falk - Gruppen för särskilda insatser, hade kunnat vara riktigt hygglig. Grundhistorien är förvånadsvärt intressant, skådespelarna hjälpliga och en del smarta val gör att filmen känns ganska påkostad. Men trots det är det något som inte känns helt rätt. Eller det är nog lite för fegt uttryckt. Filmen suger.

Men eftersom ytterligare fem filmer är planerade i serien så borde jag ta tillfället i akt och utveckla min kritik lite, så att nästföljande filmer kan tillåtas göras mindre dåliga.
Filmen är på tok för lång och hade tjänat på att klippas mer aggressivt.

Filmen underskattar publiken med övertydligt, tautologiskt, tårta-på-tårta-berättande där den ser till att förklara varje moment flera gånger. Och så upprepar den allting helt i onödan. Och så kommer samma sak en gång till för säkerhets skull. Och så repeteras allt igen för att ingen ska missa det. Ni fattar? (Allstå, jag menar att den säger samma sak flera gånger på raken, helt i onödan för att man fattar första gången).

Sen har vi skådespelarinsatserna. Hela filmen känns lite som Andra Avenyn goes Action, men mina otroligt lågt ställda förväntningar gjorde det att jag faktiskt blev positivt överraskad över att det inte var sämre.

Jakob Eklund levererar alla sina repliker som om han läst i de i efterhand i någon mysig ljudstudio efter en kopp varm mjölk med honung. När Mikael Tornving ska låta allvarlig är det svårt att inte känna av starka ironiska och sarkastiska undertoner, förmodligen för att han låter precis likadant i Parlamentet.

Den övriga ensemblen är inte mycket bättre. Hela polisstationen känns som att den är fylld av skådespelaramatörer på studiebesök, mycket glada över att få klä ut sig till poliser. Kolla vad tokigt, jag har klätt ut mig till polis. Är det här verkligen seriöst? Jag är rädd för att det är det.

Jag nämnde att grundhistorien är förvånadsvärt intressant. En av skurkarna vill inte vara med i leken längre. Hans bror och farbror är båda poliser och betraktar honom med förakt. Släktens skamfläck. Hans historia är egentligen spännande men det tappas bort i den ofokuserade filmen.

Överhuvudtaget hade filmen tjänat bli mer fokuserad. Trimma bort allt onödigt. Injicera lite glöd. Byt Jakob Eklunds varma mjölk och honung mot en wasabishot och smörj hans ansikte i tigerbalsam. Ta bort allt gubbmorsande på polisstationen.

Det finns en scen som fungerar riktigt bra. De på bioduken tittar på varandra i förvåning och publiken är lika förvånad. Det hettar till. Men det förblir bara spännande i tre minuter. Filmens övriga 1 timme 50 minuter är inget jag skulle rekommendera någon att genomlida för att få uppleva den bra tre minuterna.

Själv blev jag bjuden till filmen av en vän med fribiljetter. Det kändes skönt att veta att ingen av oss betalat något för att se filmen. Läs gärna Mårten Blomkvists sågning av filmen på dn.se. SVD, Aftonbladet, Metro och Sydsvenskan har också recenserat filmen.