söndag 26 juli 2009

Brüno

Det är lätt förstår varför många har svårt för Sasha Baron Cohen. Hans karaktärer är alltid kontroversiella. De är överdrivna stereotyper som driver med gangstarappare, invandrare eller homosexuella. Det blir ofta plumpt, stötande, rasistiskt och kvinnoförnedrande. Han använder sina karaktärer för att göra sig lustig över, och driva med, människor, grupper och fenomen.

Att utnyttja oskyldiga människor, som Sasha Baron Cohen gör, är föraktfullt. Det visar en brist av respekt för andra människor, en brist på empati, en brist på medmänsklighet.

Men de som resonerar på det sättet har missförstått Sasha Baron Cohen. Hans karaktärer må vara överdrivna stereotyper, men de är också tragiska och älskvärda.Det blir ofta plumpt, stötande, rasistiskt och kvinnoförnedrande, men det är aldrig poängen. Karaktärerna är aldrig elaka, de visar aldrig förakt och de försöker aldrig utnyttja någon. Tvärtom uppstår det plumpa, stötande, rasistiska och kvinnoförnedrande ur godhjärtade missförstånd och kulturella skillnader.

Det Sasha Baron Cohen lyckas göra med sina karaktärer, gangstarapparen Ali G, den Kazachstanske tv-profilen Borat och nu senast ultrahomosexuelle wannaben Brüno, är att peka på och avslöja våra egna fördomar, fel och brister.

Hur långt är föräldrar villiga att gå för att deras små barn ska bli modeller? Hur går en kristen homo-omvändelse till? Hur ser amerikanska hemvärnet på homosexualitet? Hur reagerar en kändis som blir intervjuad om sitt engagemang i människorättsfrågor på att behöva använda en mexikan som stol? Vad tycker tre jägare om att bli jämförda med Sex and the City-tjejerna? Hur är det att vara homosexuell på en hetro swingersfest? Hur långt kan man gå för att bli känd?

Det är några av frågorna som filmen om Brüno försöker besvara. Filmen är som roligast när den är som mest provocerande och samtidigt har en poäng.

Föräldrarna till modelbarnen som inte har några problem med att barnen vistas i närheten av brinnande fosfor och som kan tänka sig att banta sitt 14-kilosbarn med 5 kilo på en vecka - med fettsugning om det behövs.

Den kristne homo-omvändaren som förklarar att kvinnor kan vara jobbiga och irriterande men samtidigt är nödvändiga.

Den svarta teveshowspubliken som blir upprörda när Bruno visar upp sitt svarta barn han gett ett "typiskt afrikan-amerikanskt namn", O.J.

När det är som bäst är det helt sjukt bra. Tyvärr är filmen ojämn. Vissa scener fungerar inte alls, de försätter personer i jobbiga situationer men saknar poäng (Brünos försök att ragga upp Ron Paul är ett sånt exempel) och faller därför platt. Gränsen mellan vad som är uppdiktat och på riktigt blir också något utsmetad av Gustaf Hammarstens rollfigur.

Filmen känns som ett försök att göra en Borat 2. Det är försök som inte riktigt lyckas. Brüno är inte alls lika godhjärtad som Borat och vissa försök att visa folks homofobi faller platt (att bli obekväm av att Brüno börjar strippa framför en behöver inte betyda att man är homofob). Trots det är filmen pepprad av många intressanta iakttagelser i högt tempo och många skratt.
Recensioner i svenska tidningar: SVD, Sydsvenskan, Aftonbladet, DN, GP, Expressen.