Brüno

Det är lätt förstår varför många har svårt för Sasha Baron Cohen. Hans karaktärer är alltid kontroversiella. De är överdrivna stereotyper som driver med gangstarappare, invandrare eller homosexuella. Det blir ofta plumpt, stötande, rasistiskt och kvinnoförnedrande. Han använder sina karaktärer för att göra sig lustig över, och driva med, människor, grupper och fenomen.

Att utnyttja oskyldiga människor, som Sasha Baron Cohen gör, är föraktfullt. Det visar en brist av respekt för andra människor, en brist på empati, en brist på medmänsklighet.

Men de som resonerar på det sättet har missförstått Sasha Baron Cohen. Hans karaktärer må vara överdrivna stereotyper, men de är också tragiska och älskvärda.Det blir ofta plumpt, stötande, rasistiskt och kvinnoförnedrande, men det är aldrig poängen. Karaktärerna är aldrig elaka, de visar aldrig förakt och de försöker aldrig utnyttja någon. Tvärtom uppstår det plumpa, stötande, rasistiska och kvinnoförnedrande ur godhjärtade missförstånd och kulturella skillnader.

Det Sasha Baron Cohen lyckas göra med sina karaktärer, gangstarapparen Ali G, den Kazachstanske tv-profilen Borat och nu senast ultrahomosexuelle wannaben Brüno, är att peka på och avslöja våra egna fördomar, fel och brister.

Hur långt är föräldrar villiga att gå för att deras små barn ska bli modeller? Hur går en kristen homo-omvändelse till? Hur ser amerikanska hemvärnet på homosexualitet? Hur reagerar en kändis som blir intervjuad om sitt engagemang i människorättsfrågor på att behöva använda en mexikan som stol? Vad tycker tre jägare om att bli jämförda med Sex and the City-tjejerna? Hur är det att vara homosexuell på en hetro swingersfest? Hur långt kan man gå för att bli känd?

Det är några av frågorna som filmen om Brüno försöker besvara. Filmen är som roligast när den är som mest provocerande och samtidigt har en poäng.

Föräldrarna till modelbarnen som inte har några problem med att barnen vistas i närheten av brinnande fosfor och som kan tänka sig att banta sitt 14-kilosbarn med 5 kilo på en vecka - med fettsugning om det behövs.

Den kristne homo-omvändaren som förklarar att kvinnor kan vara jobbiga och irriterande men samtidigt är nödvändiga.

Den svarta teveshowspubliken som blir upprörda när Bruno visar upp sitt svarta barn han gett ett "typiskt afrikan-amerikanskt namn", O.J.

När det är som bäst är det helt sjukt bra. Tyvärr är filmen ojämn. Vissa scener fungerar inte alls, de försätter personer i jobbiga situationer men saknar poäng (Brünos försök att ragga upp Ron Paul är ett sånt exempel) och faller därför platt. Gränsen mellan vad som är uppdiktat och på riktigt blir också något utsmetad av Gustaf Hammarstens rollfigur.

Filmen känns som ett försök att göra en Borat 2. Det är försök som inte riktigt lyckas. Brüno är inte alls lika godhjärtad som Borat och vissa försök att visa folks homofobi faller platt (att bli obekväm av att Brüno börjar strippa framför en behöver inte betyda att man är homofob). Trots det är filmen pepprad av många intressanta iakttagelser i högt tempo och många skratt.

Recensioner i svenska tidningar: SVD, Sydsvenskan, Aftonbladet, DN, GP, Expressen.

Nour El-Refais sommarprogram

I tisdags hade syrran glömt nycklarna till sin lägenhet i pappas bil (typiskt henne?). Eftersom hon skulle ta tåget till Malmö på kvällen blev situationen något stressad och hon ringde och bad att få låna mina extranycklar. Jag satt på jobbet men fick låna en bil för att åka först hem och hämta extranycklarna och sen till syrran så hon kunde komma in i sin lägenhet.

Under resans gång lyssnade jag på Nour El-Refais sommarprogram. Hon berättade bland annat om hur hon blivit behandlad av kvällstidningarna när hon var med och intervjuade artister backstage på Melodifestivalen. Hon pratade också om hur svårt det är för kvinnliga komiker att ta plats och hur orättvist och jobbigt det känns att leva i ett patriarkalt samhälle.

Det var inte bara gnäll, även om det stundtals var ganska gnälligt, utan för det mesta konstruktiv kritik. Hon pekade på många saker som jag som man lätt tar för givet eller inte ens tänker på, men som försatt henne i jobbiga situationer. Hon pratade också om sin relation till Björn Gustavsson (den yngre) och hur han var som en äldre bror.

Nour är en månad yngre än min syster som jag var på väg för att hjälpa. Jag vet inte om det påverkade mig extra mycket, oavsett vilket så fick Nours sommarprogram mig att tänka till. Det fick mig att reflektera över mig, min roll i livet och hur jag kan bidra till att göra saker bättre. Jag skulle vilja passa på att tacka Nour för det (även om jag starkt betvlivlar att hon läser detta). Ett mycket bra sommarprogram. Tack Nour!

Den som missade Nour El-Refais sommarprogram kan lyssna på nätet via Sveriges Radios hemsida.

Foto: Peggy Hamberg

The Hangover

Min första tanke när jag såg trailern till The Hangover (Baksmällan på Svenska) var att det förmodligen var en dålig och mycket tramsig komedi. Av någon anledning kollade jag någon dag senare upp filmen på imdb, där den till min stora förvåning fått 8.3 vilket är otroligt bra.

Trailers till komedier av det här slaget brukar vara riktigt roliga. Men det finns också en risk att allt det roliga från filmen fått plats i trailer, att resten av filmen bara är en enda lång utfyllnad.

Det finns också en risk att en film om en svensexa i Las Vegas skulle bli väldigt grabbig och kvinnoförnedrande och därmed inte fungera för en kvinlig publik. Eftersom jag själv skulle se filmen tillsammans med min flickvän, min äldsta syster och min mamma var detta en speciell oro.

Vissa kvinliga kritiker tycks tycka att The Hangover gör precis den missen. Men filmen är inte alls så grabbig som den skulle kunna vara och mitt sällskap skrattade minst lika mycket som jag. Jag drar därför slutsatsen att de flesta förmodligen kommer tycka att filmen är tillräkligt rolig för att ha överseende med den manschauvanistiska grundtesen "What happens i Vegas, stays in Vegas" och en historia som handlar om en mans sista dygn i "frihet".

Det är inte så svårt att ha feministiska invändningar mot filmen, och går man in i salongen med den grundinställningen är det förmodligen det man kommer att få se. Men The Hangover använder hela svensexa-i-Las-Vegas-grejen som en ursäkt att berätta en egen historia. En varm historia om manlig vänskap.

Under alla lager av absurditeter, av vilka bara en bråkdel sysn i trailern, gömmer sig en historia om tre män som söker sin plats i livet. De hamnar i Las Vegas och visst är det kliché, visst är det grabbigt och visst är det dumt, men karaktärerna har karaktär och är alla älskvärda på sitt sätt. Och det är nog just det, omtanken och värmen som visas i porträtteringen av de tre huvudpersonerna, som gör att filmen blir så bra. Det och att man ligger dubbelvikt av skratt genom nästan hela filmen.

Det var nog det som förvånade mig mest av filmen. Den har ett kompromisslöst tempo och staplar märkliga, förvirrade, lustiga, knäppa, absurda och sjukt roliga saker på vartannat om vartannat hela tiden. Allt skämt funkar inte lika bra, men det höga tempot gör att det redan kommit tre eller fyra nya skämt innan man hunnit irritera sig på något som inte funkar.

The Hangover är helt enkelt helt sjukt rolig och med en punch-line som går på knock under eftertexterna är den än av få filmer som håller sig rolig under hela sin längd.

Johan Falk - Gruppen för särskilda insatser

Johan Falk - Gruppen för särskilda insatser, hade kunnat vara riktigt hygglig. Grundhistorien är förvånadsvärt intressant, skådespelarna hjälpliga och en del smarta val gör att filmen känns ganska påkostad. Men trots det är det något som inte känns helt rätt. Eller det är nog lite för fegt uttryckt. Filmen suger.

Men eftersom ytterligare fem filmer är planerade i serien så borde jag ta tillfället i akt och utveckla min kritik lite, så att nästföljande filmer kan tillåtas göras mindre dåliga.
Filmen är på tok för lång och hade tjänat på att klippas mer aggressivt.

Filmen underskattar publiken med övertydligt, tautologiskt, tårta-på-tårta-berättande där den ser till att förklara varje moment flera gånger. Och så upprepar den allting helt i onödan. Och så kommer samma sak en gång till för säkerhets skull. Och så repeteras allt igen för att ingen ska missa det. Ni fattar? (Allstå, jag menar att den säger samma sak flera gånger på raken, helt i onödan för att man fattar första gången).

Sen har vi skådespelarinsatserna. Hela filmen känns lite som Andra Avenyn goes Action, men mina otroligt lågt ställda förväntningar gjorde det att jag faktiskt blev positivt överraskad över att det inte var sämre.

Jakob Eklund levererar alla sina repliker som om han läst i de i efterhand i någon mysig ljudstudio efter en kopp varm mjölk med honung. När Mikael Tornving ska låta allvarlig är det svårt att inte känna av starka ironiska och sarkastiska undertoner, förmodligen för att han låter precis likadant i Parlamentet.

Den övriga ensemblen är inte mycket bättre. Hela polisstationen känns som att den är fylld av skådespelaramatörer på studiebesök, mycket glada över att få klä ut sig till poliser. Kolla vad tokigt, jag har klätt ut mig till polis. Är det här verkligen seriöst? Jag är rädd för att det är det.

Jag nämnde att grundhistorien är förvånadsvärt intressant. En av skurkarna vill inte vara med i leken längre. Hans bror och farbror är båda poliser och betraktar honom med förakt. Släktens skamfläck. Hans historia är egentligen spännande men det tappas bort i den ofokuserade filmen.

Överhuvudtaget hade filmen tjänat bli mer fokuserad. Trimma bort allt onödigt. Injicera lite glöd. Byt Jakob Eklunds varma mjölk och honung mot en wasabishot och smörj hans ansikte i tigerbalsam. Ta bort allt gubbmorsande på polisstationen.

Det finns en scen som fungerar riktigt bra. De på bioduken tittar på varandra i förvåning och publiken är lika förvånad. Det hettar till. Men det förblir bara spännande i tre minuter. Filmens övriga 1 timme 50 minuter är inget jag skulle rekommendera någon att genomlida för att få uppleva den bra tre minuterna.

Själv blev jag bjuden till filmen av en vän med fribiljetter. Det kändes skönt att veta att ingen av oss betalat något för att se filmen. Läs gärna Mårten Blomkvists sågning av filmen på dn.se. SVD, Aftonbladet, Metro och Sydsvenskan har också recenserat filmen.

Gårdagens citat

”Dags att omdefiniera bilen. Alla behöver inte en bil som klarar allt. Ingen behöver en hastighet på 200 km/h. Kan vi börja se bilen som ett hjälpmedel och inte som en symbolbärare är mycket vunnet” - Olle Hådell, Vägverkets miljöexpert

källa: di.se