Under ett par år bodde jag granne med en chocolatteria som gjorde underbara chokladpraliner och mäktiga chokladtårtor. Det är något magiskt mer riktig choklad, den fylliga smaken, den mäktiga känslan, det är helt underbart. Men det gäller att passa sig. Man kan få för mycket av det goda. Det kan bli för sött. För mäktigt. Chokladchock.
Lite så känns Lasse Hallströms Chocolat. Den är både söt och magisk. Det rörs i grytor och tillverkas praliner. Filmen förmedlar mycket värme och konflikten mellan kyrkan och chocolatterian känns som den bygger mer på ett missförstånd än någon illvilja. Likt riktigt god choklad och filmens huvudpersoner har filmen svårt att uppröra. Den flyter på som en trögflytande nougatfyllning. Den spretar aldrig, sticker aldrig ut, håller sig till receptet och fyller en med värme.
För att jag ska klara av att njuta riktigt ordentligt av choklad så behöver jag något som bryter lite mot det söta och mäktiga. Det kan vara fluffig grädde eller några syrliga bär. Det saknar Chocolat.
Filmen är söt så den fyller hela munnen, men konflikten är tam. Det finns inte tillräcklig kontrast för att filmen ska gå från söt och god (som en god chokladkaka) till helt underbar. I slutet av filmen sitter jag och nästan kippar efter andan. Det är så fint, så sött. Men det är något som saknas.
Det blir lite för mycket av det goda. Lite för mycket choklad. Ett och annat syrligt bär och lite fluffig grädde hade säkert gjort filmen ännu godare, eller varför inte en nypa chili. Det kanske låter vågat, men det är nog precis vad Chocolat hade behövt.
