torsdag 30 juni 2011
onsdag 29 juni 2011
[Typografi] Citattecken
Jag använder citattecken framförallt i två fall: när jag citerar eller när jag vill vara ironisk.
I de fall jag vill vara ironisk fyller de samma funktion som att göra kaninöron med fingrarna när jag berättar en historia. Jag undrar hur det är meningen att jag ska läsa BF Kakelservice:s citattecken.
Är "Qualitet" ett citat eller ironiskt?
Det känns som ironi.
På samma tema tipsar Lars om Gunilla Buss som använder uppmaningen Åk "bekvämt" — ÅK BUSS — Gunilla Buss.
"bekvämt"
I de fall jag vill vara ironisk fyller de samma funktion som att göra kaninöron med fingrarna när jag berättar en historia. Jag undrar hur det är meningen att jag ska läsa BF Kakelservice:s citattecken.
Är "Qualitet" ett citat eller ironiskt?
Det känns som ironi.
På samma tema tipsar Lars om Gunilla Buss som använder uppmaningen Åk "bekvämt" — ÅK BUSS — Gunilla Buss.
"bekvämt"
tisdag 28 juni 2011
[Gräva] Jag och min spade
När jag var liten hade jag en röd spade. Jag stod på stranden i Normandie och byggde ett sandslott när tidvattnet började stiga.
Min första reaktion när vattnet började inkräkta på mitt bygge var att hindra vattnet med en mur eller en vallgrav. Det fungerade inte, vattnet bara fortsatte stiga.
Min andra reaktion var att säga till pappa att få vattnet att sluta stiga. Det fungerade inte heller.
I ren desperation försökte jag med en sista sak: ilska. Jag blev förbannad på vattnet och ställde mig och slog på vågorna som helt obesvärat åt upp mitt sandslott.
Pappa brukar berätta den här historien och förklara att min reaktion som fyraåring inte skiljer sig så mycket från skivbolagens reaktion gentemot illegal nedladdning. Första steget är att försöka förhindra det (kopieringsskydd/vallgrav), andra att försöka få någon (staten med hjälp av lagstiftning? pappa?) att lösa problemet och tredje är att anfalla problemet (piraterna/vågorna). Men nog om det, jag ville ju berätta om min spade.
Jag verkligen älskade min spade. Jag vet inte varför, men det är något med de oändliga möjligheterna som en schysst spade för med sig. Jag gillade grävskoporna som fanns i sandlådorna också.
De hade spakar och man var tvungen att vara lite klurig (kändes det som då) för att lyckas skopa upp något och flytta runt det. Men oj va häftigt det var. Tänk att kunna kontrollera en stor maskin och få den att utföra ens vilja! Det var grejer det!
Därför är det kanske inte så konstigt att jag blir alldeles till mig så fort jag ser en grävmaskin. De kan stå i vägkanten eller vid en byggarbetsplats. De kan vara små eller helt enorma. Det spelar ingen roll. Jag börjar bubbla av förväntan varje gång.
Jag har en dröm — en pojkdröm rent av — att få köra en sån där stor grävmaskin. Att få skopa upp ordentligt med jord i den stora skopan, vrida runt kranen och släppa ner jorden någon annan stans. Varför? För att jag kan!
En dag ska jag se till att min dröm går i uppfyllelse.
En dag!
Min första reaktion när vattnet började inkräkta på mitt bygge var att hindra vattnet med en mur eller en vallgrav. Det fungerade inte, vattnet bara fortsatte stiga.
Min andra reaktion var att säga till pappa att få vattnet att sluta stiga. Det fungerade inte heller.
I ren desperation försökte jag med en sista sak: ilska. Jag blev förbannad på vattnet och ställde mig och slog på vågorna som helt obesvärat åt upp mitt sandslott.
Pappa brukar berätta den här historien och förklara att min reaktion som fyraåring inte skiljer sig så mycket från skivbolagens reaktion gentemot illegal nedladdning. Första steget är att försöka förhindra det (kopieringsskydd/vallgrav), andra att försöka få någon (staten med hjälp av lagstiftning? pappa?) att lösa problemet och tredje är att anfalla problemet (piraterna/vågorna). Men nog om det, jag ville ju berätta om min spade.
Jag verkligen älskade min spade. Jag vet inte varför, men det är något med de oändliga möjligheterna som en schysst spade för med sig. Jag gillade grävskoporna som fanns i sandlådorna också.
De hade spakar och man var tvungen att vara lite klurig (kändes det som då) för att lyckas skopa upp något och flytta runt det. Men oj va häftigt det var. Tänk att kunna kontrollera en stor maskin och få den att utföra ens vilja! Det var grejer det!
Därför är det kanske inte så konstigt att jag blir alldeles till mig så fort jag ser en grävmaskin. De kan stå i vägkanten eller vid en byggarbetsplats. De kan vara små eller helt enorma. Det spelar ingen roll. Jag börjar bubbla av förväntan varje gång.
Jag har en dröm — en pojkdröm rent av — att få köra en sån där stor grävmaskin. Att få skopa upp ordentligt med jord i den stora skopan, vrida runt kranen och släppa ner jorden någon annan stans. Varför? För att jag kan!
En dag ska jag se till att min dröm går i uppfyllelse.
En dag!
måndag 27 juni 2011
[Pappa] Midnight in Paris
Jag sitter och funderar på vad ordet pretentiös egentligen betyder och vilka klassmarkörer som definierar just mig.
Under tiden underhåller syrran mig med en klassisk pappahistoria.
Spooky indeed.
Under tiden underhåller syrran mig med en klassisk pappahistoria.
Spooky indeed.
[På allvar?] Horsebic - ny finsk träningsform
Jag kan inte avgöra om det här är något märkligt finskt skämt eller någon märklig ny finsk träningsform. Ingetdera skulle förvåna mig. Enligt Horsebics hemsida får man lära sig "att skritta, trava och galoppera som en häst" — precis vad jag alltid önskat mig.
fredag 24 juni 2011
[Händelsehorisont] Min granne vill inte ha reklam
Alla som har tagit körkort vet hur det är med uppmärksamheten när du sitter framför ratten första gången. "Ratt" tänker du och tittar på ratten "ratt". Sen går tanken vidare "och pedaler, visst ja, pedaler".
Du försöker hitta dragläge och det går sådär. Du lär dig växla. Du får tjuvstopp och slår på vindrutetorkarna. Alla går igenom samma procedur.
I början har du ingen koll alls. Du har inte ens koll på ratten och pedalerna. Ber någon dig slå på radion kör du på en pensionär. Det är inte så konstigt. Det är mycket som är nytt och bara det som händer i bilen är jobbigt att hålla reda på. För att inte tala om vad som händer utanför bilen.
Men så övar du lite till och du får lite bättre koll på trafiken runtom bilen. Ju mer du övar desto längre kommer du att kunna se. Du kommer att kunna upptäcka trafiksituationer innan de inträffar. Du kommer att lära dig planera och hantera situationer.
Jag är inte riktigt där än när det kommer till min lägenhet. Jag har precis tagit mig förbi "visst ja, pedaler"-stadiet men har ändå börjat utforska lite utanför lägenhetsdörren.
Det visar sig att jag har grannar. Flera stycken, antar jag, men jag har bara kommit så långt som till dörren bredvid min. Där har min granne tejpat upp en hemmagjord Ingen reklam, tack!-skylt som antingen är tokigt aggressiv eller väldigt rolig, jag kan inte riktigt bestämma mig (men lutar åt det senare).
Jag såg bara "Du hemsöks!"-delen först och blev skitskraj. Jag vill inte hemsökas. Därför ger jag inte min granne någon reklam.
Du försöker hitta dragläge och det går sådär. Du lär dig växla. Du får tjuvstopp och slår på vindrutetorkarna. Alla går igenom samma procedur.
I början har du ingen koll alls. Du har inte ens koll på ratten och pedalerna. Ber någon dig slå på radion kör du på en pensionär. Det är inte så konstigt. Det är mycket som är nytt och bara det som händer i bilen är jobbigt att hålla reda på. För att inte tala om vad som händer utanför bilen.
Men så övar du lite till och du får lite bättre koll på trafiken runtom bilen. Ju mer du övar desto längre kommer du att kunna se. Du kommer att kunna upptäcka trafiksituationer innan de inträffar. Du kommer att lära dig planera och hantera situationer.
Jag är inte riktigt där än när det kommer till min lägenhet. Jag har precis tagit mig förbi "visst ja, pedaler"-stadiet men har ändå börjat utforska lite utanför lägenhetsdörren.
Det visar sig att jag har grannar. Flera stycken, antar jag, men jag har bara kommit så långt som till dörren bredvid min. Där har min granne tejpat upp en hemmagjord Ingen reklam, tack!-skylt som antingen är tokigt aggressiv eller väldigt rolig, jag kan inte riktigt bestämma mig (men lutar åt det senare).
Jag såg bara "Du hemsöks!"-delen först och blev skitskraj. Jag vill inte hemsökas. Därför ger jag inte min granne någon reklam.
torsdag 23 juni 2011
[Nörderier] Star Wars-prylar på jobbet
Det här är en kontakt som vi säljer på jobbet. Jag tycker att den ser ut som en Speeder Bike från Star Wars.
onsdag 22 juni 2011
[Recension] Insidious
Mitt snygga skräckfilmssällskap Sara (som spenderade sekvenser i skydd av sin sjal) sken upp när hon insåg att vi hade platser bredvid varandra. "Fast det är rätt osocialt att gå på bio" sa hon sen.
Hon har rätt, i princip. Men det beror på vad man går och ser. Vissa typer av filmer är mer osociala än andra. Skräckfilmer tillhör de mer sociala.
Insidious visas för sista veckan på bio nu. Det är en skräckfilm av klassisk "det här huset är hemsökt"-mannér, komplett med knarrande dörrar, mystiska ljud och figurer som rör sig i periferin. Den är som perfekt uppbyggd för att skapa mardrömmar (har till och med monster under sängen).
Den är också perfekt för en skara rätt otåliga ungdomstjejer som delade salongen med oss.
Jag var rätt orolig innan filmen började (efter reklamen när de breddade duken och släckte utbrast Sara: "Nej, måste de släcka? Det var ju perfekt såhär!"). Under förtexterna skrattade tjejerna bakom oss hysteriskt och prasslade och lät precis på alla de där sätten som jag verkligen inte vill att biobesökare ska låta. Men så började filmen och de hade vett att vara tysta, en stund.
Peekaboo!
Vid första chockeffekten i filmen är jag ganska säker på att en tjej lyckades trilla av stolen. Hela stolsraden skakade till. Det kändes nästan uttänkt. Under resten av filmen fyllde de en liknande funktion. De skrek skräckslaget på precis rätt ställen så det verkligen smittade av sig, de skrattade när de skulle och de sa de där replikerna någon måste säga: "TITTA BAKOM DIG!! TITTA BAKOM DIG!!!"
Det är svårt att ge en biofilm ett rättvist betyg. Det är en upplevelse och jag antar att om jag sett den själv hemma, eller om jag sett den på bio med en annan publik, så skulle jag uppfattat Insidious helt annorlunda. Som den var nu var den läskig, det var en helkroppsupplevelse där jag drogs mellan skratt och skrämsel och jag kände mig (det något urballade slutet till trots) sådär härligt efter-sex-uppjagad/utmattad när jag tumlade ut ur biomörkret.
När vi kom ut på gatan var klockan några i elva och det var jätteljust ute. Att det var årets ljusaste dag förstod jag inte, men jag kunde inte riktigt tänka klart i alla fall, jag var för uppe i varv.
Jag vet inte hur du är med skräckfilmer — en del har små kaninhjärtan och vill verkligen inte se på skräckfilmer, andra tycker inte alls att det är särskilt läskigt. Jag blir skitskraj. Det känns som att åka berg-och-dal-bana och det är hur härligt som helst. Men nästa gång jag går och ser en skräckfilm på bio, en bra och läskig skräckfilm, så ska jag planera in lite nedvarvning efteråt.
Ta ett glas, slappna av, prata av sig. Det hade jag behövt igår och jag antar att det är ett rätt bra betyg.
Hon har rätt, i princip. Men det beror på vad man går och ser. Vissa typer av filmer är mer osociala än andra. Skräckfilmer tillhör de mer sociala.
Insidious visas för sista veckan på bio nu. Det är en skräckfilm av klassisk "det här huset är hemsökt"-mannér, komplett med knarrande dörrar, mystiska ljud och figurer som rör sig i periferin. Den är som perfekt uppbyggd för att skapa mardrömmar (har till och med monster under sängen).
Den är också perfekt för en skara rätt otåliga ungdomstjejer som delade salongen med oss.
Jag var rätt orolig innan filmen började (efter reklamen när de breddade duken och släckte utbrast Sara: "Nej, måste de släcka? Det var ju perfekt såhär!"). Under förtexterna skrattade tjejerna bakom oss hysteriskt och prasslade och lät precis på alla de där sätten som jag verkligen inte vill att biobesökare ska låta. Men så började filmen och de hade vett att vara tysta, en stund.
Peekaboo!
Vid första chockeffekten i filmen är jag ganska säker på att en tjej lyckades trilla av stolen. Hela stolsraden skakade till. Det kändes nästan uttänkt. Under resten av filmen fyllde de en liknande funktion. De skrek skräckslaget på precis rätt ställen så det verkligen smittade av sig, de skrattade när de skulle och de sa de där replikerna någon måste säga: "TITTA BAKOM DIG!! TITTA BAKOM DIG!!!"
Det är svårt att ge en biofilm ett rättvist betyg. Det är en upplevelse och jag antar att om jag sett den själv hemma, eller om jag sett den på bio med en annan publik, så skulle jag uppfattat Insidious helt annorlunda. Som den var nu var den läskig, det var en helkroppsupplevelse där jag drogs mellan skratt och skrämsel och jag kände mig (det något urballade slutet till trots) sådär härligt efter-sex-uppjagad/utmattad när jag tumlade ut ur biomörkret.
När vi kom ut på gatan var klockan några i elva och det var jätteljust ute. Att det var årets ljusaste dag förstod jag inte, men jag kunde inte riktigt tänka klart i alla fall, jag var för uppe i varv.
Jag vet inte hur du är med skräckfilmer — en del har små kaninhjärtan och vill verkligen inte se på skräckfilmer, andra tycker inte alls att det är särskilt läskigt. Jag blir skitskraj. Det känns som att åka berg-och-dal-bana och det är hur härligt som helst. Men nästa gång jag går och ser en skräckfilm på bio, en bra och läskig skräckfilm, så ska jag planera in lite nedvarvning efteråt.
Ta ett glas, slappna av, prata av sig. Det hade jag behövt igår och jag antar att det är ett rätt bra betyg.
tisdag 21 juni 2011
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)
