Vaknade av en mardröm

I morse skrev jag följande på Facebook: 

Nedan följer en beskrivning av drömmen i fråga. Hobbydrömtydare är välkomna att spekulera i vad den kan betyda.

Huset vi bodde i i Skåne var tidigare ålderdomshem. Det var stort med en boyta på 270 kvadratmeter i två plan. Utöver det hade vi en vind med pingisbord och en källare med full takhöjd och tio rum.

Källarrummen hade smala fönster nästan uppe vid taket som gjorde att det gick att släppa in lite ljus (som jag hängde gardiner för så att min dator inte skulle störas). Som ni förstår innebär detta att bottenvåningen inte låg i marknivå utan en knapp meter högre än så.

När vi kommer in i min dröm har jag precis vaknat, jag har gått ner från mitt rum på övervåningen till ett sovrum på bottenvåningen (det fanns inget sådant sovrum i verkligheten, men det kändes helt logiskt i drömmen). Jag noterar att det ligger lite aska och bråte utanför huset.

Solen skiner in i sovrummet. Jag ligger på en stor säng med vita lakan. Emelie ger mig oralsex.

Det är lekfullt, mysigt, härligt. Jag kommer, Emelie ger mig en komplimang för hur volymiöst, reser sig upp och går ut ur rummet.

Precis när hon är utom synhåll hör jag ett skrik. Emelies skrik. Det är ett skrik av skräck och panik. Hon verkligen vrålar och jag kan höra hur hon springer upp på övervåningen.

Jag blir tokigt stressad, drar på mig mina kalsonger och springer fram till fönstret. Grannhusen har brunnit ner, de är bara glödande högar av förkolnat bråte. Jag lutar mig ännu närmare fönstret och tittar upp. Det ser ut som att övervåningen på vårt hus också brunnit ner.

Springer upp på övervåningen och in i mina föräldrars sovrum. Jag kan se himlen, väggarna är förkolnade uppe där de vanligtvis möter taket och det är fullt av förkolnade takbjälkar i rummet.

Emelies mamma ligger på sängen, täckt i bråte, men hon rör sig. Jag springer fram till henne och får undan bråten. Hon ligger alldeles konstigt med huvudet. På snedden. Som att hon är rädd att hon skadat sig och inte vill röra på huvudet med risk för att skada sig ännu mer.

Jag tittar på Emelie och säger: "snabbt, ring 112!". Emelies mamma tittar på mig och säger: "Va?! Har ni inte redan gjort det?!".

Jag vaknar med ett ryck.

Att duscha på landet

Monkey see, monkey do

Jag kan tycka att det är svårt att veta hur jag ska bete mig i nya situationer. Med stora ögon försöker jag iakta och analysera min omgivning, jag härmar försiktigt och gör mitt bästa för att läsa av reaktionerna på mitt agerande.

Det blir ganska trevande, lite nervöst, men det är alltid spännande att lära sig nya saker. Det brukar hjälpa att ha tålamod, försöka vara hundra procent fokuserad på det jag gör och inte stressa. Men det kan bli lite läskigt ändå. Tiden liksom stannar upp och det känns som att min kropp skakas av varje hjärtslag.

Plötsligt kommer jag till en punkt där jag måste stanna upp. Jag vågar inte lita enbart på min intuition och min förmåga av att läsa av reaktioner. Jag måste fråga. De där ögonblicken innnan jag får något svar kan kännas både läskiga och nervösa.

This is mission control.
All systems are go for launch.
Countdown initiated.

Tänk om jag har tolkat något fel? Att göra fel tycker jag inte om. Jag är en otroligt dålig förlorare som verkligen gör allt för att vinna.

Funderar på vad som är värst. Att fråga och inse att jag gjort fel, eller att inte fråga och fortsätta göra fel? Jag tror att jag tycker det är värst att göra fel utan att veta om det. Då kan jag inte ens rätta till det.

Houston, we have a problem!

Även om det kan kännas både läskigt och nervöst ibland så tycker jag verkligen om att lära mig nya saker. Ju mer desto bättre.

I en helt orelaterad fundering var det någon på jobbet idag som använde uttrycker "att bli tagen på sängen" i bemärkelsen "att bli överraskad".

Rent etymologiskt tänkte jag att det är lite underligt att idiomet har den betydelsen den har, men tack vare Wikipedia har jag nu lärt mig att det snarare betyder "totalt oförberedd på något som man borde ha insett skulle kunna inträffa" och nu känns mycket bättre (och så blir jag glad över att jag får lära mig något!).

Välkommen till Jurassic Park

Det kändes som att natten skulle sluka bilen. Vägen ringlade fram genom skogen och inte ens med helljus kunde Andrew känna sig helt trygg. Han tittade i backspegeln. Bäcksvart.

Instruktionerna hade varit knapphändiga. En adress mitt ute i ingenstans. Han hade sina föreställningar om vad som väntade, han skulle inte göra det misstaget igen. Nej, kunde gå hur som helst och egentligen kändes det ganska skönt. Oändliga möjligheter. Han trummande med fingrarna på ratten.

Landskapet förändrades utanför bilrutan. Skogen blev tätare och de öppna fälten som han passerat allt mer ovanliga. Skenet från stan som gått att ana tidigare var nu helt borta och mörkret kändes som en avgrund.

Andrew svängde av huvudvägen. Så här långt ute hade ingen bemödat sig att asfaltera och snödrivor prydde vägkanten. I stan hade snön smält bort för flera veckor sedan, men här ute - Andrew tittade på termometern - här ute var det flera grader kallare än i stan.

Tankmätaren visade tre fjärdedelars tank. Bilen hoppade fram på den ojämna vägen. Andrew höll krampaktigt i ratten, han tänkte att det inte kunde vara så långt kvar nu.

Det gick inte så snabbt. Miljöbilen han lånat var gjord för att köra i stan, Andrew log åt ironin, och vägen saknade viltstängel. Onödigt att riskera någonting när man inte har bråttom.

Något lyste längre bort i skogen. Andrew körde försiktigt närmare. Det var svårt att se vad det var för något mellan alla träd, men det var stort, det kunde han se. Jättestort. Det var en port, en enorm belyst port mitt ute i skogen.

Andrew lutade sig fram mot fönsterrutan för att kunna se hela porten, som påminde om den i Jurassic Park. När han kom närmre öppnade den sig långsamt. Andrew åkte igenom.

Vägen fortsatte men nu var den upplyst av stora valv som någon hade byggt över vägen. Det var svårt att se vad valven var gjorda av, någon form av stålkonstruktion gissade Andrew, men de var belamrade med lampor som gjorde lyste upp hela vägen och gav en riktigt mäktig känsla.

Vid det här laget förstod Andrew att det här inte skulle likna något annat. Om han hade haft några förväntningar var de som bortblåsta, vad som skulle hända härnäst hade han absolut ingen aning om.
Vägen fortsatte en bit till och han kom till slut till ett litet hus med en belyst gårdsplan.

Andrew parkerade bilen, tog sina väskor från passagerarplatsen och klev ut ur bilen.

"Välkommen!" hörde han en kvinnoröst bakom sig "Jag har gjort te, vill du ha?"

Andrew log. Det här skulle nog blir rätt bra ändå.

Att rädda världen

Om du var tvungen att offra dig för att rädda världen, skulle du göra det? Jag tittar på Armageddon (precis lagomt cheesy amerikanskt för den här typen av frågeställningar) och tänker "självklart skulle jag göra det, vem skulle inte göra det?". Det är sorgligt och mäktigt. And it get's me every time.

Men att rädda världen är abstrakt. Vad menar vi med "världen"? När jag tittar på nyheterna har jag ofta svårt att relatera till händelser som sker långt bort. På ett intellektuellt plan kan jag förstå vad som händer när en jordbävning drabbar ett fattigt land på andra sidan jorden, men det betyder inte att jag verkligen förstår.

Om farmor blir fälld i tunnelbanan och bryter benet är det en större nyhet för mig än någon naturkatastrof på andra sidan jorden.

"Världen" är ett diffust och ointressant begrepp. Det betyder inte samma sak för mig som det gör för dig. Faktum är att världen nog är mycket mindre än jag kan föreställa mig.

Jag skulle kanske kunna göra som Bruce Willis i Armageddon, offra mig för att rädda världen, jag skulle rädda miljardtals med människor. Men det skulle inte vara min anledning. Det är inte det som är viktigt. Det är inte de jag vill rädda.

Nej, världen är långt mycket mindre än så. Oftast är det min familj och mina vänner, ibland är den ännu mindre.

Ibland är du hela världen.



Jag skulle säga att jag gör det för "världen", jag skulle se dig i ögonen och du skulle förstå. Det är något jag måste göra. För världen. För dig.

Min före detta inneboende, tifen

Jag tänkte ta och passa på att skriva om min före detta inneboende. Jag kallar honom för tifen för att han inte ska förväxlas med någon annan. tifen skrivs utan versal begynnelsebokstav, varför vet jag inte riktigt.

Det har nu gått lite mer än fyra veckor sedan tifen flyttade ut och det känns vid det här laget ganska definitivt. En episod i mitt liv är över och det har gått så pass lång tid att jag kan ta mod till mig och reflektera över hur det var att ha en inneboende.

Eller nej, jag ska ta mod till mig och skriva om tifen. Hur jag än försöker kan jag inte riktigt svara på frågan: "Vem är tifen?" Kanske är det just det som gör tifen så intressant, att jag har så svårt att förstå honom.

Jag har på olika ställen beskrivit hur tifen är och vad tifen gör, oftast ganska negativ ordalag.

Jag har skrivit att han är som I-or på valium, med lagg. Det ligger något i det. Att han kommer från Norrland hjälper nog inte, han är introvert och har en lugn och slapp inställning till det mesta. Och så sover han nästan hela tiden.

Eller ja, han "sover" inte.

Nej, tifen tar en "power nap". Han kunde komma hem (och säga "jag ska nog ta en dusch") och sedan säga att han skulle ta sig en "power nap" för att sedan försvinna i flera timmar. Han använder uttrycket "power nap" fel, och det känns lite elakt att retas med någon som redan ligger ner, men jag tycker det är fånigt. Han är smartare än så och att använda uttryck fel är inget han brukar göra.

Flera gånger har jag hört att tifen velat börja skriva. I ena bakfickan bär han med sig ett litet block som han krafsar ner sina tankar i då och då. Han har visat mig några sidor, men det är mest slumpmässiga iakttagelser. Fragment av meningar, aldrig hela stycken, aldrig en helt avslutad tanke.

Vi har diskuterat skrivande. Olika metoder. Hur Stephen King hatar adverb. Hur viktigt det är att vara koncis, att utesluta överflödiga ord. tifen började skriva. Han skrev om när de körde på en älg. Han kom en bit. Jag fick läsa. Det var en bra början. Spännande. Men det blev aldrig klart.

När vi var ute var det alltid tifen som ville hem först. Alltid. Om han ville med ut. Det ville han för det mesta inte. Hellre på platser där det går att konversera än på platser med hög musik.

Jag låter negativ. Kanske elak till och med. tifen har fått ta mycket skit. Mest för att jag inte förstår.

Jag förstår inte hur han kan låta sig bli så svår att förstå.
Jag förstår inte hur det kan kännas så jobbigt att ta tag i och faktiskt göra saker.
Jag förstår inte hur någon kan vara så slö och likgiltig.
Jag förstår inte hur någon kan vara så trött och lat.
Jag förstår inte tifen alls.

Det värsta är att jag förstår honom precis.

Jag ser mig själv i tifen.

Under hösten har jag försökt ändra mitt eget beteende. Jag har försökt undvika att säga "nej". Jag har försökt vara med på det mesta. Jag har försökt ta tag i saker. Jag har försökt vara mindre introvert. Jag har försökt att visa vem jag är och hur jag känner. Jag har försökt skriva mer.

Jag har försökt släppa loss, våga mer, växa.

Min kamp med och mot mig själv har blivit så mycket mer tydlig med någon som tifen som bett sig som jag gjorde innan jag försökte ändra mitt beteende. Det har varit som att se sig själv i spegeln och det har stundtals gjort mina försök svårare.

Samtidigt känns det som att det inte spelar någon roll om jag förstår tifen eller inte. tifen är lätt att umgås med, intressant att konversera och sällan i vägen. Och det hade räckt för mig.

Min bästa vän tycker om honom. Hur mycket hon tycker om honom skulle hon aldrig våga säga eller erkänna och det här är varken rätt tillfälle eller rätt plats för mig att spekulera.

Jag ser hur hon skiner upp när hon pratar om honom, jag ser hur glad hon blir när hon upptäcker något nytt med honom, när hon ser något hon inte sett tidigare. Jag ser att hon är lyckligare med tifen än hon varit på mycket länge.

Det hade också räckt för mig. Hade jag aldrig träffat tifen hade det räckt för mig. Jag behöver egentligen inte veta mer än så, men det gör jag. Jag vet mer.

Jag vet hur trevligt vi hade. Det kändes aldrig tvingat. Det var ledigt och avslappnat. Det var mycket bättre än jag hade kunnat föreställa mig.

Och nu när tifen har flyttat ut så känns det lite tomt ibland. Emelie är förvisso tillbaka men det är inte samma sak. Emelie är min flickvän, tifen var min inneboende.

Han är främlingen som blev inneboende.
Inneboenden som blev en vän.
Vännen som flyttade ut.

Och han är välkommen tillbaka. Även om det bara är för att dela en flaska Captain Morgan och se (klart) på Sjunde inseglet. Det där måste vi ju avsluta någon gång. Kan ju inte bara sluta mitt i. Vem gör sånt?

Världens coolaste systrar!

När jag kom hem idag så låg det här på golvet:

Jepp, det är ett vykort. Från HONGKONG! Hur coolt är inte det?! Jag kunde gissa vem det var från, men det var ändå spännande att vända på och läsa!

Jag har helt klart världens coolaste systrar (vill inte glömma bort Stella, som också är hur cool som helst). Läs gärnas Majas massiva megainlägg Hong Kong STYLE! Hon tar så fina bilder och är så cool på sin blogg. Jag blir avundsjuk varje gång jag läser.

Hur som helst blev jag väldigt glad när jag fick Majas vykort. Det är inte det första vykortet jag fått den här månaden (mer om det senare) men det är det som färdats längst och det känns mäktigt att inse hur långt det här lilla vykortet har färdats (över 800 mil).

Jag känner mig så lyckligt lottad som är omgiven (eller om inte omgiven så i alla fall ihågkommen och uppmärksammad) av så fantastiska och underbara människor. Ni gör allt mycket roligare och trevligare och om jag kan ge er bara en uns av den lycka ni ger mig skulle jag bli ännu stoltare och gladare.

Jaga vindkraftverk

Jag gillar vindkraftverk. Speciellt stora vindkraftverk. De rör sig så långsamt, så lugnande. De är stora och ståtliga och ger ren elektricitet nästan gratis. För att illustrera hur stora vindkraftverk kan vara vill jag visa en bild på mig och Emelie när vi besökte ett vindkraftverk i östra hamnen i Malmö.

Vindkraftverket är hyfsat stort, med sina 2 MW ger det tydligen elektricitet till hela västra hamnen (där Turning Torso står), men det finns vindkraftverk på över 6 MW, så det där tillhör knappast de största vindkraftverken. Trots det är det ganska imponerande. Jag och Emelie ser ganska pluttiga ut i jämförelse.

Just den här dagen när vi skulle ta bilder så var det väldigt svårt att hitta vindkraftverket. Vi visste att det stod i östra hamnen, men det var dimmigt på förmiddagen så när vi begav oss ut på jakt efter vindkraftverket så kunde vi inte hitta det.

Vi var tvungna att åka tillbaka till pappa och äta lunch och kolla på kartan var vindkraftverket stod egentligen. Efter lunch hade dimman lättat och då var det mycket lättare att hitta vindkraftverket (och då visste vi dessutom var det stod.)

Eftersom Google är så fantastiskt kan jag visa exakt var vindkraftverket står. Det är bara att zooma ut på kartan här ovan om du har svårt att orientera dig (åh, om jag bara hade haft en telefon som klarat av google-maps den dagen).

Här är en liten bildsekvens på när jag är på väg för att sätta upp stativet så jag kan fotografera vindkraftverket. Jag har en helt egen löpstil, graciös men bestämd. Svårt att tro att jag en gång varit med på ett balettuppträdande utklädd till vits-ippa klädd i gröna trikåer. Christoffer, om du läser detta: vi var grymma!

Jag vill också passa på att komma med en liten rättelse. Det var inte Emelies 25-årsfest i lördags. Det var en "Välkommen hem"-fest i Emelies ära som bara råkade sammanfalla med Emelies 25-årsdag. Jag ber om ursäkt för eventuell förvirring här på bloggen.

Bilder från Emelies 25-årsfest

Nu har jag tittat igenom bilderna från Emelies 25-årsfest. Som alla som har träffat Emelie vet är det mycket svårt att fånga henne på bild, det första försöket för kvällen ser ut såhär:

Hon är inträngd i ett hörn och gör sitt bästa för att förklara för personen som håller i kameran (tror att det var jag) att hon inte vill vara med på någon bild. I förgrunden dricker Stefan sin Sangria med en allvarlig blick. Bilden är missvisande när det gäller Emelies humör under kvällen och stämningen i stort, men kanske ganska illustrativ när det gäller hur mycket Emelie uppskattar att bli fotograferad.

Emelie påstår att Anna-lill bara skrattade åt henne hela kvällen. Skrattade och pokade henne i magen. När Anna-lill skulle gå så fick jag i uppgift att poka tillbaks. Jag lyfte upp henne så Emelie fick chans att hämnas. Det kändes märkligt. Jag insåg nämligen att Anna-lill väger nästan ingenting precis lagom.

Sandra var lite mör efter en 24-timmarsmöhippa som inkluderat bakisfäktning ("Det är ingenting för dig Albert, man blir jättevarm!") men hade ändå orkat klä upp både sig och Lars. Emelie tyckte att de såg mycket hippa ut och tog många bilder på dem. På just den här förhör Lars Stefan på en lista med 50 ord som Stefan skulle memorera.

Stefan är så rock'n'roll så han kan självklart memorera 50 ord utan problem. När han gjort det förklarade han vad det är som gör en låt riktigt bra. Den ska tydligen har tillräckligt tvetydig text för att man ska kunna göra sin egen tolkning (men inte kunna vara helt säker på att det är den enda riktiga tolkningen) och samtidigt vara tillräckligt trallvänlig för att man ska kunna sjunga med.

Charlotte kom ganska tidigt och hade med sig en korg med supermat (som inkluderade avocado, nötter, vindruvor, ananas och choklad). Men eftersom det var några timmar tills mina röror skulle bli klara så fanns det ingen att äta, så hon tog en tallrik fil med päron och havregryn. Emelie tyckte att havregryn till filen inte lät så gott och föreslog att Charlotte istället skulle ta "salt o müsli". Både jag och Charlotte blev förvånade över förslaget tills Emelie förklarat att hon menat Saltåmüsli.

Staropramen. Vet inte riktigt varför jag visar den här bilden.

Här har jag någon i alla fall lyckats fånga en bild på Emelie när hon inte aktivt kämpar emot. Jag vill tro att det är för att hon sitter i mitt knä och jag håller om henne. Jag vill tro att det gör henne trygg och glad... men vad vet jag egentligen?

Lars förklarade att om man behöver le på bild, och inte är superglad från början, så ska man tänka på något hemligt och lite obscent. Då ler man tydligen med hela ansiktet. Här demonstrerar han och Sandra (eller så var de glada på riktigt, de är så bra skådisar så det är svårt att veta.)

Ja, som avslutning vill jag visa en scen från den danska filmen Blinkende Lygter. Det pratades ganska mycket om filmen på festen, och istället för att återberätta allt (kortversion: en bra film som vi vill se igen) så tänkte jag helt enkelt visa scenen med kon.

Tack till alla som kom och firade Emelie. Jag hoppas att ni hade lika roligt som jag.

Dans på Emelies 25-årsfest

Emelies 25-årsfest bjöd förrutom några märkliga röror, en god sangria, trevligt sällskap och (ibland) intelligent konversation även på dans.

Ja, vi försökte återskapa någon form av Vikingline-reklamskänsla. Vet inte riktigt hur bra vi lyckades. Det var väldigt roligt oavsett.