Sen dess har jag fått en fråga om min syn på kärlek. Efter att ha delat med mig om vad jag tänker, tycker och känner fick jag höra att jag hade ett pragmatiskt sätt att se på kärlek. Det ligger nog någonting i det. Jag tolkar världen genom ett filter av möjligt eller inte möjligt. Det är en förenkling och det gör saker lättare att hantera.
Men det är också tråkigt.
Varför ska verkligheten komma ivägen? Varför inte låta känslan styra och bara lita, eller kanske hoppas, på att verkligheten på något vis kommer att förstå.
Det här med att lita på sin känsla och följa sitt hjärta är ett tema som kommer igen i flera filmer. Det gör också sökandet efter "The One", en messiasperson, den där enda personen som kommer att kunna ställa allt till rätta.
I Star Wars heter han Anakin och jag ryser av förväntan när jag hör Mace Windu (spelad av Samuel L Jackson) säga: "You refer to the prophecy of the one who will bring balance to The Force? You believe it's this boy?" Det är tydligt, redan från första filmen, att det är något speciellt med Anakin, men är det bra eller dåligt?
Jag vet inte hur många personer som jag har låtit rollspela som Mace Windu.
Men så ser de den här pojken med den oändliga potentialen framför sig och tänker att det kan vara värt att försöka. Tänk om han är personen i profetian, personen som kommer att lösa alla problem?
De tre senaste Star Wars-filmerna bildar en tragedi. Trots att jag vet hur det kommer att sluta känns det ändå så tungt när det väl händer. Kärleken Obi-wan känner till Anakin går inte att beskriva och i deras sista strid låg jag alldeles förstörd (delvis på grund av halsflussen) och visste inte vart jag skulle ta vägen.
Men Star Wars är inte den enda filmen som utforskar förhållandet mellan en mentor och en messias. Matrix-triologin har samma tema. Också där finns en profetia om "The One" som i det här fallet gestaltas av Neo (ett anagram för just One). Där är det Morpheus som får agera mentor och även den relationen blir väldigt stark.
Inte alltid så lätt att övertala sin messias att ta droger, speciellt inte på första dejten.
Morpheus ser någonting i Neo som ingen annan kan se (vilket återigen förklarar hur det känns att vara bländad av kärlek). De vill tro, för de litar på sin ledare, men de är osäkra. Kan Neo verkligen vara The One? Är det möjligt? Till och med Neo tvekar och den enda som är riktigt säker, den enda som inte slutar tro, trots allt som händer, trots alla motgångar, är Morpheus.
Och det är där någonstans som jag har landat. Jag tittar på mina valmöjligheter och försöker välja det som är bäst just nu utifrån de val jag känner att jag kan göra. Jag filtrerar mina känslor och drömmar för att anpassa mig till verkligheten. Det gör mig inte till någon Obi-wan och knappast till någon Morpheus. Det tycker jag är synd.
Det finns något jag ser upp till i både Obi-wans och Morpheus villkårslösa kärlek. Jag vet att jag också känner sån villkårslös kärlek. Om jag sluter ögonen i det här ögonblicket och verkligen känner efter, om jag gör mitt bästa för att stänga ute det praktiska och bara känner, då blir jag så överväldigad att jag inte kan hålla tillbaka tårarna. Det känns så mycket att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.
Sen har vi Morpheus blinda tro på en idé. Han är bokstavligen talat beredd att offra hela världen och alla människor i den för möjligheten att kanske kunna rädda den, för idén att Neo är The One.
Så är ju jag också. Egentligen. Jag skulle aldrig vika origamifåglar, skicka QR-koder eller göra pärlplattor om jag inte var så. Om jag inte kände så. Men så kommer verkligheten in i bilden och ett frö av oro lyckas slå rot i min mage.
Att vara som mina filmhjältar kanske bara fungerar på film (och i Obi-Wans fall fungerade det kanske inte ens där?), det kanske är beteenden som är reserverade för påhittade personer i påhittade världar. Det kanske inte passar sig i den gråa vardagen vi lever i.
Men tänk om allt går åt helvete? Jag vill inte stå där och gnälla som Obi-wan.
Det är ungefär så jag har gått och tänkt. Resultatet är att jag fegat ur. Jag har backar inte bara ett utan flera steg. Vi måste förvånandsvärt ofta välja mellan det som är rätt och det som är enkelt. Och jag har för ofta valt det enkla.
Jag påminns om vad Dumbledore säger: "It's our choices, Harry, that show what we truly are, far more than our abilities" och tänker att jag är bättre än så här. Jag kan välja bättre.
Och förresten så behöver vardagen inte vara så grå. Saker blir oftast precis så magiska och fantastiska som man gör dem till, ofta ännu mer än så. Jag känner att jag har ett ansvar. Jag kan inte bara sitta och peta mig i naveln och tänka att allt plötsligt blev så himla komplicerat.
Hur svårt kan det vara att agera på sin känsla? Och vad är det värsta som skulle kunna hända? Det är ju inte som att hon kommer att föråda allt jag tror på, gå över till den mörka sidan, mörda alla mina vänner och regera över galaxen med järnhand liksom.
Eller?
