"Okej" sa hon "men då kan du ju kyssa mig så får du se själv hur det känns."
Hon var upprörd efter att jag knappt reagerat när hon berättat hur jobbigt det var att kyssa någon som inte kysste tillbaka. Hennes förslag kändes naivt. Jag ville kyssa henne, verkligen, jag ville verkligen kyssa henne, men jag var rätt säker på att den känslan inte var ömsesidig, egentligen.
Nej, det här var en utmaning och hon tänkte inte på konsekvenserna.
"Hur menar du?" undrade jag, fortfarande osäker på om jag hade förstått rätt. "Vill du att jag ska kyssa dig på munnen?"
"Ja" svarade hon.
"Men, varför?" försökte jag.
"Du fattar inte. Jag ska visa hur det känns att kyssa någon som inte kysser tillbaka."
Hon stod otåligt och väntade. Jag tog två steg mot henne och vi var plötsligt väldigt nära. Jag tittade ner i golvet. Tvekade.
"Är du säker?" sa jag och lyfte blicken "Jag menar med tanke på—"
"Sluta fåna dig! Kyss mig bara!" avbröt hon mig.
Allt gick snabbt. Mina händer tog ett vänligt men bestämt tag om hennes nacke, mina fingrar gled genom hennes hår. Jag vred mitt huvud lite på sidan och böjde mig fram för att kyssa henne.
Hon hade tydligen någon poäng hon ville bevisa, att det var helt värdelöst att kyssa någon som inte kysste tillbaka, eller något i den stilen, men så fort mina läppar rörde hennes kände jag hur hon darrade till. Hon försökte behålla lugnet. Hon försökte låta bli att reagera. Hon kämpade. Hon kämpade så att hon nästan sprack, men det räckte inte.
Hon släppte efter. Hennes läppar rörde sig en aning och jag kysste tillbaka. Mina fingrar masserade hennes nacke, hennes läppar svarade mina. Kyssen växte. Hennes läppar underbart mjuka. Jag kysste intensivare och hon svarade igen.
Den var nog inte så lång egentligen, den där kyssen, men det var som att den existerade på en plats där tid inte fanns. Den var oändlig och ett ögonblick på samma gång. Fantastiskt och magisk.
Hennes hjärna återfick kontakt med sin kropp som skrek efter mer. Efter en dragkamp mellan förnuft och känsla lyckades hon så ta sig ur kyssen. Hon stapplade baklänges. Hennes blick förvirrad, hennes fingrar trevande över munnen efter ett svar.
"Hur…?" försökte hon få fram "Hur… gick det här till?"
"Det var du som—" började jag, men avbröt mig när jag såg hur hennes ögon fylldes av tårar.
"Jag… jag vet att det är mitt fel. Hur… hur kunde jag låta det ske?" muttrade hon.
"Du kanske ville?" önskade jag.
"Nej!" högg hon tillbaka "Eller, njae, jag... jag tror inte det i alla fall."
Hon tittade på mig, som om hon letade efter ett svar i mina ögon. Ett svar eller kanske en förklaring. Hon torkade tårarna från kinden med baksidan av handen, snörvlade och log. Bara lite, så det knappt gick att upptäcka, men jag såg. Hon log.
Då vaknade jag.
Hon var upprörd efter att jag knappt reagerat när hon berättat hur jobbigt det var att kyssa någon som inte kysste tillbaka. Hennes förslag kändes naivt. Jag ville kyssa henne, verkligen, jag ville verkligen kyssa henne, men jag var rätt säker på att den känslan inte var ömsesidig, egentligen.
Nej, det här var en utmaning och hon tänkte inte på konsekvenserna.
"Hur menar du?" undrade jag, fortfarande osäker på om jag hade förstått rätt. "Vill du att jag ska kyssa dig på munnen?"
"Ja" svarade hon.
"Men, varför?" försökte jag.
"Du fattar inte. Jag ska visa hur det känns att kyssa någon som inte kysser tillbaka."
Hon stod otåligt och väntade. Jag tog två steg mot henne och vi var plötsligt väldigt nära. Jag tittade ner i golvet. Tvekade.
"Är du säker?" sa jag och lyfte blicken "Jag menar med tanke på—"
"Sluta fåna dig! Kyss mig bara!" avbröt hon mig.
Allt gick snabbt. Mina händer tog ett vänligt men bestämt tag om hennes nacke, mina fingrar gled genom hennes hår. Jag vred mitt huvud lite på sidan och böjde mig fram för att kyssa henne.
Hon hade tydligen någon poäng hon ville bevisa, att det var helt värdelöst att kyssa någon som inte kysste tillbaka, eller något i den stilen, men så fort mina läppar rörde hennes kände jag hur hon darrade till. Hon försökte behålla lugnet. Hon försökte låta bli att reagera. Hon kämpade. Hon kämpade så att hon nästan sprack, men det räckte inte.
Hon släppte efter. Hennes läppar rörde sig en aning och jag kysste tillbaka. Mina fingrar masserade hennes nacke, hennes läppar svarade mina. Kyssen växte. Hennes läppar underbart mjuka. Jag kysste intensivare och hon svarade igen.
Den var nog inte så lång egentligen, den där kyssen, men det var som att den existerade på en plats där tid inte fanns. Den var oändlig och ett ögonblick på samma gång. Fantastiskt och magisk.
Hennes hjärna återfick kontakt med sin kropp som skrek efter mer. Efter en dragkamp mellan förnuft och känsla lyckades hon så ta sig ur kyssen. Hon stapplade baklänges. Hennes blick förvirrad, hennes fingrar trevande över munnen efter ett svar.
"Hur…?" försökte hon få fram "Hur… gick det här till?"
"Det var du som—" började jag, men avbröt mig när jag såg hur hennes ögon fylldes av tårar.
"Jag… jag vet att det är mitt fel. Hur… hur kunde jag låta det ske?" muttrade hon.
"Du kanske ville?" önskade jag.
"Nej!" högg hon tillbaka "Eller, njae, jag... jag tror inte det i alla fall."
Hon tittade på mig, som om hon letade efter ett svar i mina ögon. Ett svar eller kanske en förklaring. Hon torkade tårarna från kinden med baksidan av handen, snörvlade och log. Bara lite, så det knappt gick att upptäcka, men jag såg. Hon log.
Då vaknade jag.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar