"Jag trodde du skulle vara längre" sa hon, märkbart besviken. "Och hårdare."
Första intryck är svåra. Jag kände mig som en rysk terrorist i en Bourne-film. Som Karl Urban. Vilket inte alls har något med verkligheten att göra. Jag råkade bara vara iklädd en svart hoodie med en jacka över. Det räcker för att jag ska känna mig som Karl Urban (på samma sätt som det räcker med en kostym för att jag ska känna mig som James Bond).
Jag kände mig som Karl Urban, fast gladare.
Hon såg inte alls ut som Karl Urban, vilket jag var tacksam för. Hon förklarade att hon jobbade med att förslava bönder, jag att jag ägnar fritiden till att hjälpa behövande barn. Det kändes som att vi hittade någon form av balans. Jag berättade mina mest pinsamma kroppsvätskehistorier och hon verkade nästan besviken över hon inte hade något att kontra med.
Det var perfekt väder. Spridda skurar varvat med skyfall. Då slipper man höra vad den andra personen säger och när det börjar ösa ner måste man springa och ta skydd under något träd eller i en port. Och då plötsligt står man sådär supernära varandra och huttrar och så tittar man varandra djupt i ögonen och så slutar det regna så man kan fortsätta promenera. Perfekt!
Vädret över Nacka, tur att jag inte bor där.
Vi gick mitt i vägen och det kom bilar som ville köra över henne. Det hade varit den perfekta ursäkten att avsluta vårt möte. Jag kunde se konversationen framför mig:
Katarinahissen i solen
Första intryck är svåra. Jag kände mig som en rysk terrorist i en Bourne-film. Som Karl Urban. Vilket inte alls har något med verkligheten att göra. Jag råkade bara vara iklädd en svart hoodie med en jacka över. Det räcker för att jag ska känna mig som Karl Urban (på samma sätt som det räcker med en kostym för att jag ska känna mig som James Bond).
Jag kände mig som Karl Urban, fast gladare.
Hon såg inte alls ut som Karl Urban, vilket jag var tacksam för. Hon förklarade att hon jobbade med att förslava bönder, jag att jag ägnar fritiden till att hjälpa behövande barn. Det kändes som att vi hittade någon form av balans. Jag berättade mina mest pinsamma kroppsvätskehistorier och hon verkade nästan besviken över hon inte hade något att kontra med.
Det var perfekt väder. Spridda skurar varvat med skyfall. Då slipper man höra vad den andra personen säger och när det börjar ösa ner måste man springa och ta skydd under något träd eller i en port. Och då plötsligt står man sådär supernära varandra och huttrar och så tittar man varandra djupt i ögonen och så slutar det regna så man kan fortsätta promenera. Perfekt!
Vädret över Nacka, tur att jag inte bor där.
Vi gick mitt i vägen och det kom bilar som ville köra över henne. Det hade varit den perfekta ursäkten att avsluta vårt möte. Jag kunde se konversationen framför mig:
— Hur var hon?Men istället för att låta henne bli överkörd drog jag undan henne. Betyder det att jag gillar henne? Kanske. Men det var en rätt fin bil också, vore helt klart synd att skada den.
— Sådär, jag tänkte dissa henne efter fem minuter.
— Men det gjorde du inte?
— Nej, lite awkward att dissa personer jag nyss har träffat.
— Så vad gjorde du?
— Äh, det löste sig. Hon blev överkörd av en bil efter typ 20 minuter. Då drog jag hem.
— Najs.
Katarinahissen i solen
Hon hade försökt googla mig, vilket inte är så svårt med tanke på hur ovanligt namn jag har. Jag hade inte gjort samma med henne — inte för att jag är oförmögen att göra det utan för att jag inte ville ha någon förutfattad uppfattning. Hon hade dock inte hittat bloggen, vilket jag tror säger mer om hennes googleskills än bloggens synlighet på google. Hon hade inte heller sett det här klippet från Fråga Anders & Måns, vilket var konstigt eftersom det är människor som han i klippet hon jobbar med att förslava.
Jag gjorde mitt bästa för att härma. Vet inte om det var bra nog.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar