Tankar om träning

Jag har ganska länge haft en tanke om träning och att utvecklas. Jag tror att vi kan utvecklas i nästan allt vi gör, så länge vi aktivt anstränger oss för att bli bättre.

När du skriver på tangentbordet gör du det i en viss hastighet. Förmodligen samma hastighet som du skrev i för tre veckor sedan, eller för tre månader sedan. Förmodligen kom du vid något tillfälle upp i en hastighet som du var bekväm med och sedan dess har du inte utvecklats så mycket. Det har inte varit viktigt så du har varit lat (och/eller smart?) och struntat i det.

Jag är dock övertygad om att du skulle kunna skriva åtminstone tio procent snabbare om du gjorde ett aktivt val att försöka skriva snabbare. Det kanske skulle ta tre dagar eller tre veckor, men du skulle kunna förbättra dig, det kan nästan alla. Och det är min tanke; att vi kan bli bättre och utvecklas om vi väljer att bli det, men att vi annars liksom bara följer minsta motståndets lag och bara blir så bra som krävs och inte mer.

Kvinna som tränar på att dricka vatten.

Senaste veckan har jag dock fått ett lite annat perspektiv på idén om träning. Det bygger på att vi har vissa mönster som vi hela tiden tränar på. När vi går till gymmet lär vi oss hur vi ska lyfta rätt, vi lär oss hur vi ska gå, stå och springa på rätt sätt. Det gör att vi blir bra på saker som följer våra mönster, men inte så bra på det som faller utanför.

Rörelsefilosofen Ido Portal förklarade att det här med att sitta på huk var en naturlig sittposition innan vi kom på idén med stolar och att vi numera måste lära folk hur man ska sätta sig på huk (för att t ex kunna göra en knäböjsövning). Poängen? Att vi borde ifrågasätta våra "mönster" och vad det är för saker vi tränar på dagligen.

Barn på huk, helt naturligt (Foto: Randi CC BY-SA 2.0)

Idos filosofi har fått mig att tänka lite annorlunda. Jag tänker behöver jag träna på att åka kollektivtrafik eller ska jag träna på att cykla till jobbet? Jag försöker hitta de där mönstren i vardagen som jag har tränat på utan att göra ett aktivt val och se om jag kan utmana dem och tänka nytt. Det visar sig att det finns många saker vi "tränar" på varje dag och liksom tar för givet.

Utöver det adderar jag den där tanken som jag burit med mig så länge. Den om att att vi måste anstränga oss aktivt för att bli bättre på saker. Det bästa är att tankarna går att kombinera. I morse när jag var trött i benen efter ett benpass fick jag chans att öva på att cykla med trötta ben. Det låter kanske lite väl hurtigt, men i det här fallet är det tanken som räknas.

Tankar om träskor

När jag var liten tänkte jag på träskor som typ "lantliga utetofflor". Liksom något som man kunde ha på sig på landet när man inte orkade ta på sig riktiga skor, om man skulle gå över en grusplan till exempel, men absolut inget som man hade på sig bland folk.

Jag kommer ihåg hur otroligt pinsamt  jag tyckte att pappa var när han hade glömt att byta från träskor till vanliga skor när han åkte in till Skurup för att handla. Träskor kan man ju inte ha bland folk, tänkte jag. Det är ju lika knasigt som att ha sina innetofflor på sig i affären.

Såhär såg jag pappa när han hade träskor på sig i affären (Big Lebowski, 1998).

Nu idag, tjugo år äldre och uppflyttad till Stockholm, ser jag folk i träskor så gott som dagligen. Folk på tvärbanan, på Söder, runt Hötorget, som liksom klapprar fram i sina träskor. De bär dem med samma självklara självförtroende som pappa gjorde på 90-talet, när han liksom inte visste bättre och jag tyckte att det var pinsammast i världen.

Var min pappa en trendsättare och om han var det, kan vi lära oss något av detta? Kan vi titta på karaktärer som pappa Rudolf från Sune eller Teliapappan, hitta det som som vi tycker är pinsamt idag och se vad som kommer att vara mode om 20 år? Pappas gamla träskor kanske är nyckeln i någon form av modenöt.