Nytt år, nytt fokus

Det nya året har inte börjat som jag väntat mig.

Jag har en "äh, det ordnar sig"–attityd och jag tycker att det är onödigt att detaljplanera. Det betyder inte att jag bara vandrar omkring helt planlöst och bara låter livet hända, det är i alla fall vad jag har sagt till mig själv. Jag har idéer, förväntningar och planer, men jag vill ha möjlighet att ändra dem om det känns vettigt.

Till exempel hade jag inför 2012 en rätt bra koll på vad jag skulle göra första veckan, den här veckan, och nu i helgen. Efter det är planerna mer diffusa. Jag har kategoriserat några saker som "till våren" och så har jag bokat in en otypisk resa till Barcelona i mars (vilket skrämmer mig, det känns så långt bort och jag vet att jag kommer att hinna ändra mig tusen gånger innan dess).

Men så gled året in på ett stickspår direkt. Min plan, mitt fokus, har ersatts av något mer angeläget. Det känns som att jag gick förbi en sportbil som stod där med dörren öppen och nyckeln i tändningen. Jag var bara tvungen att prova, sätta mig bakom ratten, starta bilen och trycka gasen i botten. Känna accelerationskraften pressa mig mot bilstolen och svischa in i 2012.

Det här här tredje dagen på det nya året och jag känner inte längre igen mig själv från 2011. Hur kunde jag vara så ofokuserad? Hur kunde jag bara låta livet hända?

Sen jag flyttade in i lägenheten i somras har jag haft en garderob full av jag-vet-inte-vad, osorterat skräp för det mesta, mina kläder har fått bo i en flyttlåda och mitt rum har sett ut att vara i ett konstant stadie av inflyttning. Jag har varit irriterad på det, men tänkt att jag ska "ta tag i det senare" och det har naturligtvis inte blivit av.

Och min lägenhet har sett ut som mitt liv. Jag har prokrastinerat mig själv.

Jag har gjort enskilda saker med fokus: jag har tränat, jag fixade det där halsbandet, jag skickade det där sms:et, jag köpte de där rosorna, bakade den där kladdkakan, skickade det där faxet, gömde den där QR-koden, beställde den där boken. Jag vågade ta ett steg tillbaka och verkligen känna efter. Jag vågade erkänna för mig själv.

Men det har varit undantag snarare än regel. Jag vill mer, jag kan mer. Medvetna handlingar kan göras med stadigare hand, med mer övertygelse. Och då blir förhållandet mellan orsak och verkan tydligare.

Igår tog jag första steget och började rensa ut jag-vet-inte-vad ur min garderob. När jag är klar med det får vi se vad jag gör – vad är inte lika viktigt som att, hur och varför.

Jag är fortfarande inte helt glad över att planera saker långt i förväg. Jag vet att jag kommer att hinna ändra mig så många gånger och jag vill veta att jag har chans att göra det. Men jag tror att det är viktigt att det finns en medveten tanke och idé bakom mina handlingar.

Och jag vill att varje handling ska ha en avsikt – även om avsikten är något så enkelt som att oambitiöst konversera i en soffa över ett glas avslagen Coca-Cola bara för att det känns rätt.