Frosty the Snowman

"Jag tycker inte om att julpynta egentligen" sa Malin och visade upp det hon hade dekorerat sin lägenhet med till julen. Det var då jag såg honom.

Han stod där bredvid hennes teve. Jimmy, snögubben.

"Han kan sjunga också" sa Malin glatt och satte igång honom.

Håret reste sig längs min ryggrad och... och jag bestämde mig för att Jimmy skulle få spela huvudrollen i årets julfilm. Så liksom, varsågoda.

The Girl with the Dragon Tattoo

Igår såg jag The Girl with the Dragon Tattoo med Stella och Maja.

Några tankar:

— Första och sista halvtimmen känns lite hafsiga. Som att David Fincher inte riktigt ville berätta de delarna men kände att han var tvungen. De är berättade i väldigt högt tempo med en dialog vars repliker inte riktigt hinner sjunka in innan vi förflyttas till nästa plats och nästa händelse. Det känns onödigt stressat.

— Några partier i mitten känns tvärtom lite väl utdragna av oförklarlig anledning.

— Som vanligt med Fincher-filmer är det tekniskt skitsnyggt, lite på bekostnad av mänsklighet och värme.

— Daniel Craig gör den otacksamma rollen som Mikael Blomkvist bättre än Mikael Nyqvist.

— Det blir jättekonstigt när folk pratar amerikanska men använder svenska namn. Ajm goin to Skellefteå. Ma name's Gunnar.

— Rooney Mara helt fantastisk. Både Maja och Stella satt och awwww-ade åt hur söt hon är (vi tycker att hon är lik Fanny). Hon växer in i filmen till skillnad från i stort sätt alla andra som bara "är" från början till slut. De enda tillfällena det känns som att filmen verkligen lever är när Mara är med.

— CAAAAT!!!

— Nästa gång jag går på bio med Maja ska jag välja en film som är medvetet rolig. Att skratta åt den töntiga svengelskan är okej, lika så att skratta åt när de säger namn på svenska. Att skratta hysteriskt när  SPOILER Daniel Craig blir upphängd inför sin tortyr "för att han såg så rolig ut" förstör lite av stämningen.

— Det lite roligt att Nomi Rapace spelar med i Sherlock Holmes filmen (som ligger etta på biotoppen i USA) och att Mikael Nyqvist spelar skurken i Mission Impossible (som ligger trea på biotoppen i USA).

Jag gillade filmen. Visst är den lite mekanisk och livlös. Den hade tjänat på att ha lite mer värme för att bryta av mot allt det hemska. Och jag hade gärna sett mer av Rooney Mara. Men sett till hela filmen var den riktigt bra. Inte världens bästa, men riktigt bra.

Våga leva fullt ut

Jag skrev om rädsla för några månader sen — då sökte jag tröst i Yodas ord. Idag tänker jag göra samma sak.

Yodas filosofi går ut på att vi måste våga leva livet fullt ut. Utan att vara rädda eller ängsliga. Om vi går omkring och är oroliga för att misslyckas kommer vi aldrig att nå lika långt som om vi bara gjorde det. Inte försökte i tron att det kommer att gå ut helvete utan bara gjorde det.



Jag har i överförfriskat tillstånd vid några tillfällen kravlat mig upp på tak och containrar. Det har gått hur smidigt som helst, men när jag försökt att göra om bedriften i nyktert tillstånd har jag alltid tvekat. Jag har tänkt att det här "faktiskt inte är möjligt" och misslyckats.

Att vara modig, att våga både vara ärlig mot sig själv och lyssna på den där rösten, det är svårt. I alla fall för mig. Det kräver att jag anstränger mig och kämpar. Jag vill våga kasta mig ut och jag gör det, oftare än mina vänner ibland tycker är bekvämt, men inte alltid.

Ibland håller jag igen. Jag fegar ur. Jag backar. Och jag blir lika besviken på mig själv varje gång. Visst, jag kan se när de drar en suck av lättnad och visst, det känns rätt bra. Men det känns som att jag hade haft mer att ge.

Så jag sträcker på mig, drar ett djupt andetag, tar sats och tänker att den här gången är det annorlunda. Den här gången får det bära eller brista.

Stella är på väg till Stockholm!

WOHOO!!

Om att måla

Det är märkligt hur tanken kan vandra iväg på egen hand ibland.

Jag har gått och tänkt på att måla de senaste veckorna. Dels vore det najs att få lite mer iordningfixat i lägenheten, men det är inte bara det. Det är något frigörande med att måla.

Det ger mig möjlighet att skapa något där bara min kreativitet och min skicklighet sätter gränserna. Det ger mig också möjligheten att täcka över allt med någon grundfärg och börja om från början om jag vill det.

Sen finns det massa andra saker, praktiska saker, som jag borde tänka på. Hur ska jag täcka över mina möbler? Hur ska jag skydda golvet? Jag skulle behöva plasta in hela lägenheten så jag bara kan gå all out — för det är uppenbarligen så det kommer bli i alla fall.

Jag vill inte riskera att måla in mig i något hörn. Jag vill kunna stå där i mitten, täckt i färg från topp till tå, med världens största Heath Ledger-leende och tänka "Ja, det är faktiskt färg överallt och det är helt awesome!"

Tänk positivt

Sean Day[9] Plot pratar om vikten av att tänka positivt.





Jag tycker att det här klippet är helt underbart. Helt underbart.

Med ett schysst järnspett

Igår var jag så sjukt nere. Jag gick omkring och såg ut som en zombie och tyckte att allt kändes helt värdelöst.

Varför? Vi håller på att flytta på jobbet och jag har ägnat min tid till att städa och packa saker på pallar som jag sedan lastat i och ur en lastbil. Det är hur tråkigt som helst.

Det är fysiskt ansträngande, men inte så fysiskt ansträngande att jag blir helt utmattad, bara uttråkad. Dessutom får jag ingen intellektuell stimulans överhuvudtaget.

Så igår eftermiddag när jag verkligen kände mig på botten så fick jag i uppgift att "vika ihop" ett kök så att det skulle passa på en pall. Till mitt förfogande hade jag ett järnspett. Att verkligen gå all out på det där lilla köket var precis vad jag behövde.

All tristess, all trötthet. All stress och alla bekymmer. Allt försvann medan jag högg och bankade med det där järnspettet så det flög klinker och kakelflisor åt alla håll.

Jag har en sektion kvar att "vika ihop", men den har jag sparat tills i eftermiddag ifall jag skulle känna mig lika nere då.

Mer än 14 timmar senare

Blargh.

Vi flyttar på jobbet och jag är helt slutkörd. Packade grejer i över 14 timmar igår och nu har mitt högeröga börjat rycka oroväckande. För mig i alla fall. När Lars fick veta att det var en fysisk ryckning och inte en synrubbning var hans reaktion att "det i alla fall inte är migrän" i något tröstande försök att få mig att känna mig bättre.

Nåväl. Tids nog är det jul så då slipper jag stressa.

OMGOMGOMG

Jag är så sjuuuuuukt besviken på den här trailern. Fick inte den där WOHOO-känslan förrän precis i slutet när musiken tonade upp, men då var det ju liksom redan över. Åh nej, åh nej. Jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen att The Dark Knight Rises blir EPIC. Hoppas, hoppas, hoppas!

Ringbrynja säljes

Gör-det-själv: ringbrynja. 
10 000 delar i stål.




Instruktion saknas.