Gästblogg: Mina vänner och jag

Stella gästbloggar på Albertbloggen en gång i veckan (de senaste fyra veckorna, om man räknar den här veckan, annars de senaste tre veckorna).

När jag var liten lekte jag mest för mig själv. Mina leksaker gick på stora äventyr och det fanns alltid en ond ”tjuv” som rövade bort någon och så började äventyret. Men när jag skulle göra andra saker, när man faktiskt behövde andra, som att spela spel, då hade jag en annan vän. Han hette Luften. Men min ovän, han hette Vinden.

När jag var liten var jag inte riktigt som de andra barnen. Jag är fortfarande inte riktigt som de andra, men jag är bättre på att fejka det nu för tiden. Jag smälter in bättre. Förutom när jag dansar för mig själv och brodern filmar. Då sprids liksom det sanna jaget.

Stella var inte riktigt som de andra barnen

Jag växte upp på landet. Jag hade en katt som jag älskade (kärleken kanske inte var ömsesidig till en början), några höns, ett paradis (en enorm trädgård) och äldre syskon. Jag vet inte om det berodde på att jag bodde på landet och inte riktigt passade in på dagis för att jag oftast var snäppet yngre, men jag har alltid varit lite ensam. Fast, det har ändå varit självvalt. Jag gillade inte alla precis, det var skönt att vara själv. Jag kunna forma spelets regler som jag ville.

Jag lekte med My Little Pony. Jag har aldrig sett ett enda avsnitt, men det verkat sjukt läskigt. För mig var de inte My Little Pony, de var delar av ett samhälle, en sammanhållning. Alla hade sina egna krafter och tillsammans klarade de alla möjliga uppgifter. Dock var det inte bara leksaker som hade känslor och liv. Jag minns även att jag brukade leka med Alberts joysticks och andra prylar till datorn. De gick minsann också på äventyr. Något som de vuxna inte förstod. Jag hade lite grann utav en fantasi.

Stella kände sig oftast lite utstött

Jag hade såklart vänner på dagis. Men jag kände mig ändå oftast lite utstött. Inte riktigt med. Det kanske blev så för att jag lekte så mycket med mig själv att jag inte hade lärt mig det sociala spelet. Tur som fan att jag gjorde det när jag kom till Malmö, annars hade jag blivit en såndär mussla. Alla har en i klassen, på jobbet. De som inte säger något. Som bara är.. awkward. Det är inte jag, jag är bara pinsam.

När jag inte var med mina vänner, när de inte kunde eller jag inte ville, då lekte jag ändå. Jag spelade spel med luften och så fort jag missade, eller förlorade så sa jag att ”det var luften som förlorade”. Att jag spelade åt honom då. Perfekta kompisen. Jag hade alltid rätt.

Stellas vän är bara missförstådd

Men jag var inte oskyldig när jag var liten. Jag gömde saker. Eller rättare sagt: Vinden gömde saker. Han gömde nycklar från mamma när hon skulle handla. Han fick mig att förlora när vi spelade spel. Han förstörde allt för mig. Han var den elaka. Jag har alltid tyckt det, fram tills häromdagen när Albert visade mig ett klipp. Min ovän är bara missförstådd, insåg jag. Jag kanske ska ge honom en andra chans. Vad tycker ni?

Fullversion av Las Palmas

Jag har varit och ätit middag med pappa på Peppar i Vasastan. Han stressade, åt för snabbt och dog nästan, men nu är vi tillbaka i lägenheten och allt är frid och fröjd.

Den här bilden har inget mer resten av inlägget att göra

Vi har sett på fullversionen av Las Palmas vars trailer jag la upp på bloggen för två månader sen. Då skrev jag:

Jag tycker att trailern är helt perfekt i längd, eller möjligtvis lite lång — det dröjer 30 sekunder innan den kommer igång på riktigt — och jag funderar på hur den skulle kunna bli bättre av att vara längre. Hela kortfilmen är tydligen 14 minuter lång, en halv evighet.

Och efter att ha sett hela filmen kan jag inte göra annat än att hålla med mig själv. Hela filmen känns lite mer utspädd, den har vissa klipp som saknades i trailern och som helt klart är sevärda, men som helhet tycker jag att trailern slår filmen.

"Det oartigaste man kan göra"

Jag gjorde tydligen det oartigaste man kan göra nu precis. En kollega ville få min uppmärksamhet, jag tog en paus i mitt arbete och tog av mig mina hörlurar för att kunna höra henne bättre.

"Jag läser en bok som jag tror att du skulle gilla" sa hon "den heter Slutet på mr Y."

Hon fortsatte att berätta om handlingen medan jag googlade boktiteln. Boken lät intressant och jag ville veta mer. Plötsligt avbröt hon sig.

"Eller så kan du bara läsa om boken på internet istället för att lyssna på någon i verkligheten."

Jag tittade på henne oförstående.

"Det där är det oartigaste man kan göra" sa hon med en röst som gjorde att det kändes som att jag hade raggat på hennes mamma. Nu sitter jag här med en jätteklump i bröstet, musiken i lurarna på högsta volym och har svårt att lugna ner mig tillräckligt för att jobba.

"Det" snacket

Jag har läst en helt underbar beskrivning om hur den konversationen, alltså snacket när man måste förklara för sitt barn om sex, kan dyka upp när man minst anar det.

Och inte nog med att den kan dyka upp när man minst anar det, det kan gå längre än man någonsin tänkt sig. Texten är från The Guardian och beskrivningen är lika rolig som fascinerande. En oskyldig fråga leder till nästa, som leder till nästa och ja du bara måste läsa.

Avslutningen är nog det bästa jag har läst på... Det bästa jag har läst sen... Äh, jag vet inte. Det är helt sjukt bra helt enkelt. LÄS FÖR BÖVELEN! (Och kom tillbaka hit sen och berätta vad du tyckte!)

Alma tipsade om att den finns som TED-talk (om du måste välja skulle jag läsa texten istället för att se klippet)!

Kennets Kennel & Kebab

källa

Mänsklig kanonkula dog

På SkyNews skriver de om en mänsklig kanonkula som dött efter att säkerhetsnätet inte pajat. Det är onödigt när folk dör i olyckor men jag kan ändå inte låta bli att tänka att det är en risk associerad med just det yrkesvalet. Det får mig också att fundera på hur ofta jag hör om olyckor i just högriskyrken.

De kanske är underrepresenterade när det gäller olyckor per person som jobbar med det? Jag vet inte, bara en tanke. Det skulle också kunna vara så att de räknas som högriskyrken för att folk verkligen far illa.

Oavsett så är det nästan så att man förtjänar ett Darwin Award om man dör på jobbet när man jobbar som just mänsklig kanonkula.

Magiska bilder från From Me To You

Jag måste tipsa om en ny tumblr-blogg. Den heter From Me To You och den har magiska animerade bilder som jag kan stirra på hur länge som helst.

Titta själv och låt dig svepas med i magin.

Om det där inte är det mäktigaste du har sett idag så snälla berätta det är du har sett som slår det här, det måste vara helt makalöst. Hittills idag är det inget som slår det här för mig.

Bara i Amerika

När ett youtubeklipp börjar med att fyra getter hoppar upp ur takluckan på en pickup till crescendot av Strauss Also sprach Zarathrusta då kan man ana att det är något speciellt man kommer att få se.

När musiken plötsligt byts mot ledmusiken från Superman och en cowboy kommer gående bredvid två border collies med apor ridandes på ryggen är det bekräftat.

Ett litet klipp om en man som förverkligat sin dröm. Bara i Amerika.

Bäst bildsökningen

Freddie Wong

Jag är barnsligt förtjust i de korta klippen som Freddie Wong lägger upp på sin kanal på YouTube.

Det är den typen av filmer som den stereotypa tonårskillen skulle göra. Mycket datorspelsinspirerat och omoget och helt galet snyggt gjort. Han senaste klipp handlar till exempel om vad som händer när du vinner saker på internet.



Andra klipp är enklare, men alla innehåller snygga specialeffekter. En favorit (som är ovanligt icke-våldsam) är Fire Hands.



En annan cool grej är att han har ett andra konto med det oväntade namnet freddiew2 där han lägger upp minidokumentärer om hur de gjort klippen, vilket ibland är nästan mer intressant, speciellt för en nörd som jag.