Pinsam distraktion

Jag tror att jag är som bäst när jag fokuserar hundra procent på någonting - oavsett vad det är. Det blir extra tydligt när jag inte är koncentrerad på det jag borde, då blir det lätt pinsamt.

Igår kom Oscar hem från Riksgränsen. Jag hängde på Renen och Nilish till Oscars schyssta etagelägenhet på Kungsholmen där vi skulle grilla. Jag hade redan ätit och erbjöd mig att komma med som sarkastiskt sällskap, men sen blev jag så avundsjuk på maten (grillad fläskfilé med klyftpotatis och chilibéarnaise) att jag inte kunde göra annat än att be om att få smaka.

"Va fint du lägger upp maten!" kommenterade Frida som hade anslutit sig lagom tills maten blev klar. Jag hade lagt upp mitt kött och potatis i en fin liten pyramid mitt på min stora vita tallrik och adderat såsen på ett lite smått artistiskt sätt. "Jag är ju van vid en viss standard" svarade jag drygt och tog en klunk av min öl.

En öl senare frågade jag Frida vad hon sysslar med när hon inte hänger uppe i Riksgränsen tillsammans med Oscar. Samtidigt som hon började svara tog jag ytterligare en klunk av min öl. Burken var snart slut och tanken att jag kanske skulle kunna balansera den på kanten for igenom mitt huvud.



Jag lyckades balansera upp ölburken som på bilden ovan, men det krävde så pass mycket fokus från min sida att jag helt förlorade förmågan att lyssna på det Frida berättade. Hela sekvensen tog förmodligen inte mer än tio eller kanske femton sekunder, men min timing, precis efter att jag ställt en personlig fråga som jag faktiskt var intresserad av svaret på, var så sjukt dålig. Frida avbröt sig och gav mig en blick som sa "Varför frågar du om du inte är intresserad av svaret?" och jag insåg hur oartig jag varit. Jag ville bara försvinna. Sjukt pinsamt.

Förutom min oförsvarliga brist på fokus var kvällen mycket trevlig. Jag och Nilish såg Kaminmannen del ett och två, Oscar förklarade på vilka olika sätt folk blir ägda av skidliftarna, jag och Frida turades om att härma Maria Montazami och idén att dra till Harry B James och önska Alexander Rybaks Fairytale utvecklades till ett koncept.

Ute och sprang med grisen

Idag var jag ute och sprang lite med grisen. Hon heter egentligen Svea, men alla kallar henne för grisen, vet inte riktigt varför.

Jag tog lite bilder som jag tyckte blev rätt coola. Bedöm själva!

Det hände också en hel drös med andra spännande saker, men det spar jag tills imorgon då jag förhoppningsvis fått sova lite.

Bara en lek

"Är du säker på att du vill?" frågade hon lite nervöst. Det här var vår chans att backa. "Ja" svarade jag "jag är säker." Hon suckade och log. "Okej, men du måste hämta."

Jag tassade upp ur sängen. Började rota igenom byxorna - ingenting. Jackan - inget. Väskan - helt tom. "Hittar du inte?" frågade hon från sängen. Då slog mig att allt det här - sängen, tjejen, jakten på kondomen - hade börjat som en lek.

Jag tror ingen av oss hade någon plan. Du vet hur folk brukar säga att "det ena ledde till det andra"? Jag tycker att det låter hur dumt som helst, men det var precis så det gick till. Jag menar, vi var båda väl medvetna om att ingenting fick hända. Att ingenting kunde hända. Det var omöjligt.

Vad skulle vi skylla på? Alkohol? Vi var båda spiknyktra, det hade ingenting med det att göra. Var det oundvikligt? Något vi behövde få ut ur systemet? Kanske. Eller så var det som det är med den Katolska kyrkan och självmord.

Tar du ditt liv har du ingen plats i himlen, men vad händer om du utsätter dig själv för livsfara? Att korsa motorvägen med ögonbindel, det kan knappast räknas som självmord, men risken att du stryker med är rätt jävla stor. Vi visste ju att ingenting fick hända, men så utsatte vi oss ändå för stora risker. Klart som fan att det är oundvikligt då. Vad hade vi förväntat oss egentligen?

Så det ena ledde till det andra, men det fanns hela tiden chans att backa. Chans att säga ifrån. Att sluta. Det gjorde vi inte. Ingen av oss. Så plötsligt kom vi till den stunden. Det fanns bara ett sätt att fortsätta, en anledning och hundra anledningar att sluta, att låta bli, att backa.

"Är du säker på att du vill?" frågade hon med lätt darrande röst. "Ja" svarade jag "jag är säker." Hon log. "Okej, men du måste hämta." Jag tassade upp ur sängen och fiskade upp en kondom ur väskan. Luften vibrerade av spänning. Det var ju bara en lek, hur kunde det bli sånt allvar?

Rätt i princip (R.I.P)

På högstadiet hade jag lätt för skolan, framför allt med matten. Det var sällan jag behövde skriva ner något på papper för att lyckas lösa uppgifterna och det resulterade i att jag sällan gjorde det.

Visst hände det att jag slarvade och gjorde dumma fel, men det spelade ingen roll för resultatet, jag fick nästan full pott på varje prov. Förr eller senare skulle jag dock stöta på uppgifter som krävde ett lite mer metodiskt tillvägagångssätt. Min matematiklärare Sam, en gammal farbror med stort skägg och pipa, gjorde sitt bästa för att jag skulle hinna lära mig innan den stunden kom.

Det var inte så att jag aldrig skrev ner mina uträkningar, visst krafsade jag ner lite tal här och där, speciellt om uppgifterna var lite längre. Hade Sam försökt hade han inte haft några problem att följa mina lösningar, men det gjorde han inte. Inte mina. Aldrig mina.

Om någon annan elev löste en uppgift korrekt, sånär som på något enkelt slarv eller räknefel, kunde de få nästan full poäng på uppgiften. Sam skrev "R.I.P" i kanten vid uppgiften, det stod för "rätt i princip", men nästan alla läste det som "Rest in Peace" och efter ett tag började Sam helt enkelt rita ett kors i kanten istället för att skriva "R.I.P".

På mina prov stod det varken "R.I.P" eller några kors. Jag fick noll poäng på uppgiften om jag slarvat (den mest pinsamma missen var när jag gjort hela uppgiften korrekt och fått x till något, men sen skrivit något annat i svaret, det sved rejält att få noll poäng på den uppgiften). Det var Sams sätt att visa att han förväntade sig mer av mig. Jag var bättre än mina slarvfel.

En dag förändrades allt. Vi hade prov och jag bestämde mig för att jag skulle skriva helt perfekt. Jag började med att istället för att definiera den okända som x definiera det som ett litet får.

Jag var noggrann med att definiera variabler, argumentera utförligt för varje steg i mina uträkningar, ha goda marginaler och göra allt så snyggt och prydligt som det bara gick. Plötsligt tog de papper jag blivit tilldelad slut. Jag var tvungen att gå fram till Sam som satt bakom sin kateder. Han tittade upp över sina glasögon och undrade vad jag gjorde framme hos honom. "Jag behöver fler papper" sa jag och Sam trillade nästan av stolen.

Jag gick tillbaka till min plats, ett stort och fånigt leende över hela ansiktet, och fortsatte skriva. Jag kom snabbt fram till varför det är bättre att anta att den okända är x och inte ett litet får. Får tar lång tid att rita, x går tokigt snabbt att skriva. Men jag bet ihop och fortsatte skriva ner lösningarna på uppgifterna, jag skulle allt visa Sam hur duktig jag kunde vara om jag verkligen försökte. Jag skulle göra honom stolt.

Totalt blev det fem sidor uträkningar, jämfört med de en och en halv eller möjligtvis två som jag brukade använda. Det var mäktigt att få lämna fram vad som kändes som en hel bunt med lösningar. Jag sträckte på mig lite extra och smet ut ur salen.

Jag fick tillbaka provet veckan därpå. Jag hade alla rätt, men min slutpoäng var 26 av 25. Jag tittade frågande på Sam. Han nickade och log. Jag förstod att jag gjort honom stolt och att den extra poängen var hans sätt att visa det. Det kändes stort. Riktigt stort.

Men du har fönster?

"Finns det några gardiner?" var det första jag frågade när jag fick se lägenheten. Egentligen ville jag fråga om det helt enkelt gick att täcka för fönstret, men det var inte rätt läge att visa mina prioriteringar.

Maja är tillbaka i Sverige. Igår lagade vi mat till farmor tillsammans med Majas pojkvän. I affären hittade sålde de Cheddar som innehöll ca 500g per kg. Det tyckte vi var schysst så vi var bara tvungna att köpa!

Det blev en tomatsoppa (recept nedan), filtrerad genom både durkslag och sil, med varma mackor till middag.

Oregano en given krydda på varma mackor. Först var vi lite oroliga att det inte skulle finnas någon oregano, eftersom vi glömt köpa med oss det, men sen hittade vi en burk i farmors kryddskåp. Hon verkar inte ha så hög oreganokonsumtion, burken jag hittade hade nämligen ett bäst föredatum satt till Januari 1982 och bladen hade liksom svartnat lite, men de smakade helt okej ändå.

Durkslaget vi använde för att sila soppan var rosa och farmor påminde mig om att jag gett den till henne i present när jag var tre. "När jag skakade paketet lät det som att det var fyllt med söndriga pepparkakor" mindes farmor.

Jag berättade för Maja var jag bor. "Men du har fönster?" var hennes första fråga. "Ja, jag har fönster" sa jag och log "klart jag har fönster!".

Det är inte så illa som det låter. Vi har det rätt bra, jag och min blomma. Blommorna jag lämnade hos Emelie verkar inte lika glada. När jag var på besök i helgen såg blommorna riktigt hängiga ut, stackarna, så de fick bada ordentligt.

Jag ser växterna på ett annat sätt nu och den lilla uppmärksamhet jag ägnar dem gör att jag lägger märke till om de behöver vatten eller kärlek, och då trivs de mycket bättre. Det är märkligt hur lite uppmärksamhet växterna behöver för att må bra och hur dåligt de mår om de inte får någon uppmärksamhet alls. Det kanske är likadant med människor?

---

Recept på tomatsoppa
Klyv ordentligt med tomater, lägg de med den skurna sidorna upp i en ungssäker form. Kör på 250 grader tills de är genomkokta, därefter på grill tills de fått lite färg. Lägg i en kastrull tillsammans med vatten, gul lök, purjo, morot, kålrot och kycklingfond. Låt puttra tills rotfrukterna är genommjuka. Tillsätt tomatpuré och grädde. Salta och peppra efter smak. Sila bort alla grönsaker.

Servera med stolthet och varma mackor.

Captcha Fail

Åh, jag tyckte iaf att det var roligt. Men så har jag väldans fredag på jobbet idag.

"Kan jag få lägga min under din?" - Självklart!
"Kan jag få smaka på din korv?" - Javisst!

En sån dag helt enkelt. Var förresten mycket trevligt på lunchen idag. Vi satte upp en grill och grillade sånna här vahetere, eh vahetere... och det var supergott!

---

Igår skjutsade jag några kollegor, vi passerade en kvinna och jag kommenterade att hon såg ut att frysa. "Hade hon styva bröst?" frågade Marie, "Nej" svarade jag "hon stod och gjorde en åkarbrasa".

Så idag satt jag mellan Marie och Ajla. Solen gick i moln och jag började frysa så jag gjorde en liten åkarbrasa. Jag vände mig mot Marie och sa "Jag fryser" och fortsatte "och det gör Ajla också".

Marie såg först lite förvånad ut, sen trillade polletten ner och hennes blick flyttades kvickt från mig till Ajlas bröst. Ajla såg också förvånad ut och undrade varför Marie stirrade på hennes bröst. "Flashbackhumor" svarade jag.

Bussiga klubben

Jag har hittat min cykel på Google Maps

Min cykel som jag tog hem igår har de senaste två månaderna stått vid Slussen. Det är en ganska bra plats att ställa cykeln på, av flera anledningar.

• Det är hyfsat centralt.
• Sjöutsikt
• Nära till The Liffey (så jag har kunnat titta till cykeln en gång i veckan och se till så att den mår bra)
• Mycket folk som rör sig i närheten (vilket jag antar minskar risken för att cykeln blir snodd)
• Ett bra ställe om man vill se hur stöldbegärlig ens cykel är. Min cykel är uppenbarligen inte så het på andrahandsmarknaden, eftersom den står kvar.
• Den täcks snabbt av smuts och damm, vilket jag hoppas skyddar färgen under från väder och vind.

För att visa exakt var cykeln har bott gick jag in på Google Maps. Jag tänkte att jag skulle kunna sätta ut en liten kartnål där jag cykeln stått, men när jag tittade på Street View insåg jag att man faktiskt till och med kan se cykeln. Kanske är det så att ni måste öppna kartan i ett nytt fönster för att kunna se ordentligt (eller bara scrolla med mushjulet för att zooma in). Min cykel är den blå Mountain Biken.


Kolla på kartan STÖRRE så du kan se min cykel ordentligt

Lagad cykel, skadat ben

Lars hjälpte mig byta slang på cykeln idag. Det var lite pilligt, men jag fick vara med på ett hörn och han visade flera av sina cykelfixartrick.

Till exempel går det att kroka av bromsen så man slipper skruva. Ett trick som sparade flera minuter. Och när den nya slangen ska pillas tillbaka så är det viktigt att den inte korvar sig, men om du pumpar i lite luft blir det mycket enklare. Lars är full av nyttig information.

Som tack för hjälpen, och maten, som var mycket god, passade jag på att lämna mitt cykellås i Lars källare, vilket gjorde att jag inte kunde handla på vägen hem.

Och på tal om vägen hem. På vägen hem mötte jag en billist som skulle svänga vänster och inte såg sig för, vilket gjorde att jag var tvungen att tvärnita. Eftersom det var första gången jag cyklade på flera månader hade jag inte full koll på bromsarna utan verkligen tvärnitade. Så pass mycket att jag fick tyngdpunkten för långt fram och nästan for över styret.

Jag är ju inte den som är den, och jag var ju tvungen att ta emot mig på något sätt. Det vore rätt fegt att landa på marken direkt på fötterna. Nej, jag är tuffare än så. Jag valde helt enkelt att dämpa fallet mot ramen, med skrevet. Det gjorde rätt ont och det sved ordentligt när jag cyklade hem.

Väl hemma drog jag ner byxorna och upptäckte att det gått hål på mig men inte på mina jeans. Blodet rann ner längs benet och jag drog en suck av lättnad, ty hade jag skadat mig bara några centimeter högre hade jag klagat i en högre oktav.

Och så var vi två igen

Jag hämtade min säng hos Emelie idag. Hon hade klippt sig. Det såg riktigt coolt ut. Frisören hade tydligen föreslagit färgning. Jag tror att Emelie skulle passat i det också.

Sänghämtningen kändes lite märklig. Sådär ordentligt definitiv på något vis; en tydlig kontrast mot hur jag kände mig resten av dagen.

Jag vaknade efter för lite sömn och lyckades aldrig riktigt komma ikapp. Jag var hela tiden ett steg efter.

Plötsligt satt jag i en bil med släp på väg att hämta en garderob vi köpt på blocket, sen var jag på väg till Anton för att hämta mina kläder, datorn och min blomma. Allt gick så fort. Innan jag riktigt förstod vad som hade hänt stod jag där och ringde på dörren till min gamla lägenhet. Och jag visste inte riktigt varför. Eller jo, visst gjorde jag det.

Vi pratade inte så mycket med varandra, jag och Emelie, mest artigheter egentligen. Jag fick hjälp att bära sängen, hiva upp den på släpet och sen, sen kom verkligheten ikapp antar jag. Allt gick från overkligt till sådär definitivt och på riktigt så det var svårt att ignorera frågan som alla har ställt mest hela tiden de senaste dagarna: Hur känns det egentligen? Jag har svarat alla likadant. Jag vet inte hur det känns. Jag har inte vågat känna efter ordentligt.

Med sängen på släpet gick det inte att värja sig längre. Emelies ögon var stora och glansiga. Jag kramade om henne och öppnade dörren till frågan, frågan om hur det känns egentligen, lite på glänt, så lite så jag bara nästan kunde skönja vad som fanns på andra sidan. Det var ljust och jag hörde bekanta röster som jag inte riktigt kunde placera. Jag stängde snabbt dörren igen. Det fick räcka för idag.

Jag kramade om Emelie lite extra, vände mig om, snubblade till över rabattkanten och flydde in i bilen. Inte världens mest graciösa sorti, men så är det kanske typiskt mig. Oavsett så gav det mig ett skratt och ett leende från Emelie, må hända ett tårögt och lite sorgset leende, men ändock ett leende. Av någon anledning gjorde det att allt kändes lite bättre på något vis.