Ibland känns det som att shuffle-funktionen i mitt Spotify är medveten om vad som händer i mitt liv. Eller i alla fall som att den läser mina SMS.
Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det känns som att den väljer musik som ska passa som soundtrack till mitt liv.
När jag hade varit på Ikea och provat sängar i förra veckan skickade jag ett SMS till Tina där jag frågade om jag fick provligga i hennes säng. Sen tog jag på lurarna och fick höra följande sekvens att låtar.
Min tanke när jag hörde låtarna gick från "Coolt att den spelar den här låten" via "Heeeeeeey!..." till "Vad i %"#€!"%??!!". Det gjorde mig något förvirrad när det gällde mina intentioner med sängliggandet (som faktiskt var helt oskyldiga).
I morse satt jag och tittade på regnet som slingrade sig ner längs rutorna på pendeltåget. Återigen hade jag skickat iväg ett oskyldigt SMS, den här gången med en hint av saknad. Jag tog på mig mina lurar och fick höra följande sekvens av låtar.
Jag vet inte om det är så att jag läser in för mycket i en slumpad sekvens av låtar. Sannolikheten för just den här sekvensen är 1 på 27 000 000, men det finns säkert väldigt många sekvenser av låtar som också skulle få mig att tänka till.
Musik är bra att beskriva känslor som kan vara svåra att artikulera. Musik är också bra på att projicera känslor. Viss musik blir jag glad av, annan blir jag nedstämd eller peppad av. Så det skulle kunna vara något sånt — att musiken får mig att känna saker som egentligen inte har med "verkligheten" att göra.
Sarah sa en gång att ett tydligt tecken på att man är förälskad (eller var det olyckligt kär?) är när man lyssnar på smöriga kärlekssånger och tänker "Det är PRECIS så det är!!"
Men det skulle det inte kunna vara tvärtom? Skulle det inte kunna vara så att om vi bara har ett litet embryo av en känsla i oss, något som vi inte är säkra på vad det är och absolut inte kan artikulera, och det kommer en sång som känns som att den passar in, kan det inte vara så att vi börjar känna som sången.
Det skulle i så fall vara med oartikulerade känslor och musik som med tonårstjejer och Twillight enligt Stellas beskrivning.
Stella säger att tjejer gillar Twillight för att karaktärerna saknar personlighet — jag funderar på om det är samma sak med vissa av våra känslor.
Hon säger att anledningen till att så många tjejer kan identifiera sig med Bella är att hon helt saknar personlighet, så hon har ingen egenskap som helt skulle diskvalificera henne. På samma sätt har Edward inga "riktiga" egenskaper. Han är lång och smal och vacker, men det blir sällan mer specifikt än så — vem föreställer sig inte sin drömprins på det sättet?
Men nu har jag kommit en rätt bra bit från min poäng. När jag hade hört de där tre låtarna om kärlek som var, eller kanske inte var, så hoppades på att det skulle komma en låt som var annorlunda. Jag önskade mig en pepp-låt som skulle få mig på bra humör lagom tills jag kom till jobbet. Vad fick jag?
Spotify i mobilen alltså. Det är som att den kan läsa mina tankar!
Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det känns som att den väljer musik som ska passa som soundtrack till mitt liv.
När jag hade varit på Ikea och provat sängar i förra veckan skickade jag ett SMS till Tina där jag frågade om jag fick provligga i hennes säng. Sen tog jag på lurarna och fick höra följande sekvens att låtar.
Min tanke när jag hörde låtarna gick från "Coolt att den spelar den här låten" via "Heeeeeeey!..." till "Vad i %"#€!"%??!!". Det gjorde mig något förvirrad när det gällde mina intentioner med sängliggandet (som faktiskt var helt oskyldiga).
I morse satt jag och tittade på regnet som slingrade sig ner längs rutorna på pendeltåget. Återigen hade jag skickat iväg ett oskyldigt SMS, den här gången med en hint av saknad. Jag tog på mig mina lurar och fick höra följande sekvens av låtar.
Jag vet inte om det är så att jag läser in för mycket i en slumpad sekvens av låtar. Sannolikheten för just den här sekvensen är 1 på 27 000 000, men det finns säkert väldigt många sekvenser av låtar som också skulle få mig att tänka till.
Musik är bra att beskriva känslor som kan vara svåra att artikulera. Musik är också bra på att projicera känslor. Viss musik blir jag glad av, annan blir jag nedstämd eller peppad av. Så det skulle kunna vara något sånt — att musiken får mig att känna saker som egentligen inte har med "verkligheten" att göra.
Sarah sa en gång att ett tydligt tecken på att man är förälskad (eller var det olyckligt kär?) är när man lyssnar på smöriga kärlekssånger och tänker "Det är PRECIS så det är!!"
Men det skulle det inte kunna vara tvärtom? Skulle det inte kunna vara så att om vi bara har ett litet embryo av en känsla i oss, något som vi inte är säkra på vad det är och absolut inte kan artikulera, och det kommer en sång som känns som att den passar in, kan det inte vara så att vi börjar känna som sången.
Det skulle i så fall vara med oartikulerade känslor och musik som med tonårstjejer och Twillight enligt Stellas beskrivning.
Stella säger att tjejer gillar Twillight för att karaktärerna saknar personlighet — jag funderar på om det är samma sak med vissa av våra känslor.
Hon säger att anledningen till att så många tjejer kan identifiera sig med Bella är att hon helt saknar personlighet, så hon har ingen egenskap som helt skulle diskvalificera henne. På samma sätt har Edward inga "riktiga" egenskaper. Han är lång och smal och vacker, men det blir sällan mer specifikt än så — vem föreställer sig inte sin drömprins på det sättet?
Men nu har jag kommit en rätt bra bit från min poäng. När jag hade hört de där tre låtarna om kärlek som var, eller kanske inte var, så hoppades på att det skulle komma en låt som var annorlunda. Jag önskade mig en pepp-låt som skulle få mig på bra humör lagom tills jag kom till jobbet. Vad fick jag?
Spotify i mobilen alltså. Det är som att den kan läsa mina tankar!
