Västerländsk måltid i Shanghai

Jag älskar kinesisk mat och den kinesiska matkulturen. Jag tycker om att dela på maten och verkligen känna en gemenskap kring middagsbordet. Men inte alltid.

Därför tyckte jag att det var ganska skönt när vi hittade ett mysig mer västerländsk krog mitt i centrala Shanghai. Det var lite dyrare än det lunchställen vi hade ätit på tidigare, men det var också precis det avbrott från den kinesiska maten vi behövde för att kunna uppskatta den lokala maten ännu mer.

Jag ska inte babbla på så mycket om själva maten. Tänkte låta bilderna sköta snacket. Och ja, det var minst lika gott som det ser ut!



Jag kommer inte ihåg vad resturangen heter, men jag vet var den ligger och jag har hittat den på Google Earth. Det är huset där mitt i sjön. Bara att zooma ut om du behöver orientera dig. Smaklig måltid!

Haiku till Maja

Maja är magsjuk
Dålig sushi på Haiku
Gott men rätt farligt

Sushin vi åt på Haiku i Shanghai kallade jag för "världens godaste", läskigt att Maja blev matförgiftad där. Lobbyn till herr- respektive damtoaletten var spegelvänd och där spegeln borde ha varit var det ett hål. Det tog ett tag att inse att jag inte hade någon spegelbild utan tittade in på damtoaletten när jag tvättade händerna.

Första dagen i Shanghai. Del 1, explosiv hund.

Maja kom till vår lägenhet och bjöd oss på frukost. Det var en märklig frukt som liknade grapefrukt, men inte var kladdig och saftig på samma sätt. Det var inget problem att äta den med fingrarna utan att bli kladdig. Smaken påminner om grape men inte alls lika beskt. Märkligt, men gott.
Vi öppnade ett fönster för att vädra, men då ringde det i telefonen. De skulle tydligen tvätta fasaden så vi var tvugna att ha fönstret stängt.

Vi hade fått reda på att vårt hotell tydligen skulle ha en pool (fast Maja sa att man måste gå som i en labyrint för att hitta den) men ingen av oss hade badkläder med oss. Stella fick låna av Maja och jag tänkte att jag skulle använda mina Björn Borg-kallingar om vi någonsin lyckades hitta poolen. Det gjorde vi, så småningom, och det var som att gå i en labyrint för att hitta den, men det blev aldrig något badande.

Vi gick ut på gatan och fick se.. och fick se.. att de höll på att tvätta fasaden. De hängde i snören från taket. Utanför typ 25:e våningen. Såg såg både läskigt och ganska korkat ut. Om man bara händer i snören har man inget att ta spjärn mot så man lär glida fram och tillbaka när man försöker sig på att tvätta fönstren.

Vi tog tunnelbanan till Pearl Tower, 446 meter högt. Tunnelbanan var en upplevelse i sig. Dels är hela tåget en sammahängande vagn, vilket ger en märklig känsla. Dels stannar tåget alltid på exakt rätt plats, varför det är möjligt att markera precis var man ska stå när man väntar på tåget. Samma noggranhet fanns även i rulltrappan.

Innan vi gick in tornet köpte vi frukost. Jag åt tofu, biff, stekt ägg och grönsaker med ris. Pappa åt tofu, någon köttbulle och grönsaker med ris. Stella åt nudlar. Det kostade 10 kr per person. Kändes mycket prisvärt.
För att komma in i tornet var man tvungen att följa vissa säkerhetsföreskrifter. Vi sträckte på oss lite extra för att inte tas för "ragamussins" och försäkrade oss om att vi inte utsöndrade "the peculiar smell of effluvium". Sen gick vi in i tornet.

I foajén låg en explosiv hund och vilade. Vi visste att de äter hundar i Kina, och sprängd anka, kunde detta kanske vara något mellanting?

Uppe i tornet var det ljust och utsikten disig.
I tornet hade de en bergochdalbana. Hej! Skumma inte igenom texten, läs ordentligt. De hade en bergochdalbana i tornet! Jag och Stella satte oss längst fram och jag var lite orolig att jag skulle slå i något, för de hade haft en flygsimulator jag ville prova men som jag var för lång för att få plats i. Precis innan bergochdalbanan skulle starta kom det en kinesisk kvinna klädd i röd uniform och började prata. Det var tydligt att hon förklarade vad man skulle och inte skulle göra. Hon såg väldigt allvarlig ut.

Sen tryckte hon på en knapp och vi for iväg medan Stella skrek: "VA SA HON?! VA FAN SA HON?!". Precis som med flera andra saker som är roliga och kittlas i magen var resan slut på knappt en minut. Våra medresenärer hade vrålat som idioter och det mest underhållande med hela resan var nog att se en kinesisk kvinna återberätta upplevelsen för sin man som inte vågat åka med. Oj, oj, oj.

Att resa till Shanghai (del 2)

Efter den minst sagt märkliga lunchen var det fortfarande en stund innan vårt vi skulle boarda planet till Shanghai så vi tog en promenad på flygplatsen. Vi gick ut. Det var varmt, strax över tjugo grader, och inte alls så dålig luft som jag föreställt mig. Klädda i t-tröjor och med en känsla att vi hade lite för varma kläder kunde ingen av oss föreställa sig att flygplatsen vid vårt nästa besök mindre än en vecka senare skulle vara insnöad.

Planet vi skulle ta till Shanghai hade Australiensisk besättning och skulle efter Shanghai vidare till Australien. Jag hade spenderat tid under mellanlandningen till att lära Stella hur man kvadratkompletterar för att lösa enklare andragradsekvationer. Precis innan vi klev på planet frågade jag henne vilka rötter f(x) = x² + 4,4x - 3 har. Hon började försöka lösa den på flyget men somnade snabbt.

Det slutade med att jag var tvungen att guida henne igenom lösningen när vi landat. (Till hennes försvar så hade använde vi inga hjälpmedel så hon var tvungen att hålla allt i huvudet)

Från Shanghais flygplats tog vi ett snabbtåg in till centrala-ish Shanghai. Det tog någon minut att komma upp i marschfarten 300 km/h och det var roligt att titta på bilarna som åkte på motorvägen som gick parallellt med vårt spår. Efter sju minuter var vi framme och skulle bara behöva ta en taxi för att ta oss till hotellet.

Vår taxichaufför visade sig vara halvblind. Pappa hade en lapp där det stod adressen till hotellet och chauffören höll upp den ett par centimeter ifrån lampan i bilens tak och kisade allt vad han hade för att kunna läsa. När han misslyckades tog han på sig ett par glasögon och upprepade samma procedur utan resultat. Tillslut kom en kollega och hjälpte honom läsa på lappen. Pappa sa "en kan läsa, en kan...". Jag och Stella log.

Det visade sig vara ett misstag. Vi hade skäl att oroa oss.

Efter någon minut dundrade vi fram på motorvägen och taxibilen saknade bilbälten bak. Dessutom var baggageutrymmet för trångt för pappas och Stellas väska, så den fick dela baksäte med oss. Plötsligt var vi inne på en konstig del av motorvägen. Det såg ut som ett bygge och det var mycket dammigt och låg armeringsjärn överallt.

Bilarna framför oss stannade och började vända mitt på motorvägen. Vi förstod ingenting. Bilarna framför hade stannat på motorvägen, och nu höll de på att vända för att åka tillbaka, mot trafiken. Var hade vi hamnat? I en återvändsgränd, visade det sig, hur nu motorvägar kan vara återvändsgränder. Det blev trafikkaos. Vad skulle vi göra? Vår halvblinde taxichaufför gjorde sitt bästa för att vända vår bil och tråckla sig tillbaka, men vi var inte de enda som hade kört in på fel del av motorvägen och det hade uppstått en lång bilkö bakom oss.

Vi hade passerat en flaskhals inne på motorvägsbygget, en kort sträcka där det bara var en fil. Om den var fylld med bilar både framför som ville tillbaka, och bakom som inte förstått att det var en återvändsgränd, så skulle det ta väldigt lång tid innan vi kom loss. Vi var helt säkra på att vi skulle få spendera natten i taxin, men då, när vi var på väg att ge upp hoppet, då släppte det och vi kunde tråckla oss tillbaka till den korrekta motorvägen.

När vi kom till hotellet var Maja inte där. Eftersom vi hade lämnat våra mobiltelefoner i Sverige, något som skulle komma att göra det svårt för oss att kommunicera med de därhemma på vägen hem, kunde vi inte kontakta henne. Pappa höll på att checka in på hotellet när det ringde i en telefon i foajén. "Det är säkert Maja" skämtade jag till Stella, sen ignorerade vi telefonen. 30 sekunder senare sa kvinnan som hade svarat "It's for you" och så var det Maja som ringde. Efter det hände inte så mycket spännande.

Vi träffade Maja och åt middag. Sen gick vi till Maja. Stella fick åka bak på Majas cykel medan jag och pappa promenerade. Jag fick låna Majas kamera och började min korta kinesiska fotokarriär.

Vi blev kanske inte superimponerade av själva byggnaden hon bor i. Trapphuset kändes lite läskigt, men vi sa inte så mycket utan väntade på hissen tyst och fint.

Hissen kändes ganska obehaglig. Jag tycker Stellas min förklarar det bättre än jag skulle kunna göra med ord.

Majas lägenhet är ganska liten, man kommer in direkt i köket, och hon har ett rum med ett stort fönster och fin utsikt, en säng och ett skrivbord. Men jag tror inte att det spelar så stor roll hur Maja bor, så länge hon trivs, och det verkar hon verkligen göra.

När vi varit och sett hur Maja bodde gick vi hem och sov. Vi var glada över att äntligen ha kommit fram, nu behövde vi bara vila upp oss för dagen därpå skulle vi utforska Shanghais tunnelbana, besöka Pearl Tower (där varningskyltarna skulle visa sig vara helt fantastiska), stöda på en korsning mellan hund och sprängd anka (visst äter de märkligt i Kina!) och äta vår första Kinesiska frukost.

Att resa till Shanghai (del 1)

Resan till Shanghai gick snabbare än jag trott. Vi lämnade pappas lägenhet i Malmö strax efter klockan sex på kvällen, åkte tåg till Köpenhamn där datorsystemet klagade på att han kallat sig Fru Lars när han bokat biljetten. Automaten sa: "Det verkar som att passet inte tillhör resenären", vi var således tvungna att gå till en människa som då fick chansen att artigt le lite åt pappas misstag.

Väl incheckade började vi leta efter en butik som sålde The Economist. Första butiken vi fann hade inga, men Copenhagen Airport (f.d Kastrup) är stort och det tog inte lång tid innan vi funnit en butik som hade The Economist i lager. Sen ville pappa ta en öl, så vi hittade en schysst bar som hade sköna läderstolar och en självspelande flygel. Stella skulle senare komma att kommentera att det förmodligen inte finns några självspelande flyglar i Kina, eftersom det är billigare att bara låta en kines sitta och spela i verkligheten.

Det kom en snäll servitris och frågade vad vi ville dricka. Pappa ville ha en Carlsberg Special. Stor eller liten? "En liten, eller vänta, hur mycket är klockan? Jag vill ha en stor öl". Stella hade fått en iste och jag beställde en liten Cola. Tyvärr blev det något fel med beställningen, så jag fick en stor Cola. Men vi behövde bara betala för en liten: en så kallad win-kissnödig-situation uppstod.

Första flyget begav sig till Peking. Vi hade en svensk pilot men säkerhetsinstruktionsfilmen var på engelska. Den fungerade inge bra och startades hela tiden om precis när den kvinliga rösten sagt: "Please do not sleep on the floor." Jag och Stella tittade frågande på varandra och pappa suckade: "Kineser..."

I underhållningssystemet spelades The Taking of Pelham 123. Den var spännande men avbröts hela tiden av utrop i PA-systemet, både på svenska, engelska och kinesiska. När det gått cirka en halvtimme av filmen och den börjat bli spännande avbröts den helt, utan att vi fick se slutet.

Jag satt mellan en kinesisk man och Stella. När maten kom in "Köttbullar with mashed potatoes" (ja, det stod faktiskt så) tittade jag och Stella på varandra och skrattade. Kinesen tittade på texten och gjorde en "WTF?!"-min som var obetalbar. Flygplansmaten var oväntat god.

Fördelen med att flyga långt på natten är att man får och måste sova. När vi kom fram till Peking var vi inte direkt utvilade, men det kändes inte så jetlaggat som vi hade befarat. Vi blev skannade med värmekameror två gånger, fick lämna in några formulär vi fyllt i och gick igenom en passkontroll.

Vid passkontrollen fanns en liten konsol med fyra knappar med smilies på :-D :-) :-/ :-( som man skulle trycka på efter att mannen som gjorde passkontrollen var klar. Det var ett sätt att ge feedback på hur snabb, trevlig och duktig han hade varit.

Vi tryckte på den gladaste gubben, Stella förmodligen utav rädsla då jag berättat att man blir avrättad om man får för många ledsna smilies. Vår kontrollant var hursomhelst väldigt duktig och hans uniform hade också fler stjärnor på axlarna än någon annans.

Vi åkte ett automatiskt tåg till en annan terminal. Pekings flygplats är helt enorm. Jag funderade på hur mycket vatten den skulle rymma, med fullföljde inte det resonemanget. Vi åt lunch. Pappa beställde in marinerad kyckling. Den hade kapats på längden och sedan skurits i encentimetersskivor på tvären utan hänsyn till var benen satt och serverades kall.

Den kom in på en tallrik upplagd så att man verkligen kunde se att det varit en kyckling, med huvud och allt. Jag kommenterade att det var som MacNuggets, fast tvärtom. Stella provade att vända på huvudet på kycklingen. Det var halvt och man kunde se baksidan på ögat. Efter det vågade ingen röra huvudet.

Den kinesiska kulturen hade redan hunnit chocka oss och vi var inte ens framme i Shanghai. På något sätt förstod vi där, redan då, att detta skulle bli en märklig resa. Men ingen av oss hade kunnat förutse exakt hur märklig...