Orup - en mästare i positivt tänkande?

Den store filosofen, gitarristen, popsångaren och låtskrivaren Hans Thomas "Orup" Eriksson slog igenom 1987 med låten "Jag blir hellre jagad av vargar". Först nu, 29 år senare, förstår jag poängen.

Häromdagen gjorde jag mig lite lustig över att Viktor Banke inte insett att fettisdagen faktiskt var fet-tisdagen och att Bernie Sanders liknar Larry David. Idag är det jag som får krypa till korset; det är först nu jag inser att Orup är filosof.

Det började med ett citat från den amerikanske författaren Norman Vincent Peale, mest känd för att ha skrivit om det positiva med positivt tänkande. Han är tillskriven följande citat:

"Problemet med de flesta av oss är att vi hellre skulle bli fördärvade av beröm än räddade av kritik."

Känner du igen dig i detta så räck upp en hand! Ok, jag noterar att de flesta av er faktiskt inte räckte upp någon hand. Jag vet inte om det beror på att ni inte känner igen er eller för att det känns konstigt att räcka upp handen just nu. Förmodligen vore det bra för dig att räcka upp handen, för blodcirkulationen om inte annat, så det är bara att räcka upp handen. Seså!

För mig träffar citatet nära hjärtat. Dels för att det får mig att tänka på Den unge Zlatan (2016) som jag såg nyligen. Där beskriver en ung Zlatan (spoiler!) hur hans pappa aldrig lät honom vara nöjd med en vinst. "Du är ingenting förrän du blir något ute i Europa". Zlatan, ett exempel på någon som blivit räddad av kritik?

Den andra anledningen är att jag själv drivs av att utvecklas. Jag tror att utveckling gör mig långsiktigt lycklig. Kortsiktigt är kan det kännas jobbigt med kritik och gött med beröm (eller som jag gissar att Glenn skulle sagt: "Kritik är röven alltså!"). Att väga kortsiktig njutning mot långsiktig lycka känns som en ständig utmaning. Vad är en bra balans egentligen?

Då är det skönt att veta att det finns legendarer som Orup som redan har besvarat den frågan. Jag pratar naturligtvis om Orups genombrottslåt "Jag blir hellre jagad av vargar" från 1987. Jag skulle vilja säga att Orup med sin låt förkroppsligar Vincent Peales citat.

I texten hör vi Orup sjunga att han "hellre blir jagad av vargar...än älskad av dig". Han vill hellre få kritik och växa som person än få beröm/kärlek som kommer driva honom till fördärvet. Det är så man blir bäst i världen och det visste Orup redan 1987.

Den här folkbildande aspekten är en dimension av Orups texter som jag helt och hållet hade missat. Så hatten av till dig, Viktor Banke, jag kanske inte borde kasta sten i glashus. Och även hatten av till dig, Orup. Nu när jag insett detta får det mig att fundera på vilka andra filosofiska budskap som han gömt framför ögonen på mig i alla dessa år. Å, Magaluf!

Fyra enkla steg – ett LinkedIn-experiment

Jag har börjat med ett experiment på LinkedIn för att testa en teori som jag har. Första delen heter "Fyra steg till garanterad framgång" och är publicerad nedan.

Men först lite förklaring. Jag tror att folk beter sig ungefär lika korkat på alla sociala nätverk, även på LinkedIn som försöker marknadsföra sig som mer professionellt. För att testa detta har jag skrivit en superironisk text i ett försök att se hur folk beter sig. Lite beroende på utfallet är det möjligt att jag skriver fler texter på samma tema. Om ni vill läsa texten på LinkedIn kan ni göra det här, annars har jag klistrat in texten nedan.

1. Använd en inspirerande bild 
Exakt vad en bild föreställer är sekundärt till känslan den förmedlar. En inspirerande bild kan ha något banalt och meningslöst motiv som en person som sträcker armarna i skyn mot en himmelsblå bakgrund men ändå funka. Använd dig av det där du vill förmedla ditt budskap.

2. Hänvisa till studier 
Forskare på Kawazakiuniversitet i Kyoto har visat att folk tror mer på vad du skriver om du hänvisar till studier eller forskare, även om du ljuger. Nästan ingen kollar källor och ännu färre googlar för att ta reda på om studien du hänvisar finns på riktigt, så utnyttja det.

3. Använd statistik
Vissa menar att upp till 73 procent av all statistik som används är uppdiktad. Det är naturligtvis svårt att mäta och mörkertalet befaras vara väldigt högt. Men det spelar ingen roll. Studier visar att statistik som bekräftar det vi säger gör att vi känner oss trygga, även om statistiken är inte är sann.

4. Gör listor
Enligt en belgisk studie från 2009 föredrar nio av tio att ta till sig information via listor. Det vara skillnaden på ett budskap som går fram och ett som ignoreras. Listor gör att vi får en känsla av överblick som är oslagbar när du försöker förmedla ditt budskap.

Hur många sätt går det att blanda en kortlek?

Det finns väldigt många olika sätt en kortlek kan vara blandad på. Hur många? Formeln för att räkna ut det är bedrägligt enkel:

52!

Inom matematiken kallas utropstecknet (!) fakultet och är en förkortning av "talet, gånger talet som är ett mindre, gånger talet som är ett mindre osv ner till 1". Det är enklare att förstå med en kortlek med färre kort. Så säg att vi bara har tre kort: 1, 2 och 3.

Första kortet i vår lek kan vara antingen 1, 2 eller 3 så vi har tre alternativ.
Beroende på vilket kort vi valde från början har vi bara 2 kort kvar, så två ytterligare alternativ.
Det sista kortet kan bara vara ett, eftersom vi redan har valt alla de andra.

Alla tänkbara kombinationer blir alltså 123, 132, 213, 231, 312, 321 eller sex kombinationer. Det är lika med 3*2*1 eller 3! vilket båda blir 6.

Men en vanlig kortlek (utan jokrar) har 52 kort, inte tre. Så vi får använda formeln 52! och det blir som sagt ett enormt tal. Det visar sig att det är 80658175170943878571660636856403766975289505440883277824000000000000.

För att sätta den siffra i ett perspektiv. Tänk dig att det tar en sekund att blanda en lek och att du fick chans att börja blanda lekar redan vid Big Bang. Om du lät alla människor på jorden blanda lekar så skulle det krävas att alla människor på jorden hade varsin egen planet med lika många människor och varje människa på de planeterna OCKSÅ hade varsin egen planet med lika många som jorden och alla människor på den planeten också hade varsin planet och så vidare i fem steg. Det är alltså miljarder och åter miljarder planeter med lika många personer som jorden, som blandar lekar varje sekund sedan universum skapades. I så fall skulle vi vara klara nu.

Men så är det inte. Så det där enorma talet betyder i praktiken att när du blandar en lek så är det förmodligen första och enda gången en kortlek kommer att ha exakt den blandningen. Det är en svindlande tanke.

Apples revolutionerande penna

Det är många som har gjort sig lustiga över att Apple igår tillkännagav Apple Pencil, en penna, eller "stylus", som tillbehör till deras nya stora iPad Pro. Varför göra sig lustig över det?

För att Steve Jobs hånade tanken på en penna till en tryckkänslig skärm. Och det finns få saker som vi tycker om mer än att kunna peka på folk som inte är konsekventa. (Nu råkar Jobs vara död, så skämten handlar mer om att Apple släpper en produkt som Jobs skulle hatat än att just han ändrat sig).

Vad var det då Jobs sa? 2007 när han introducerade iPhone och Multi-Touch sa han "Du måste plocka fram dem, lägga undan dem. Du tappar bort dem. Yuck. Ingen vill ha en stylus".

Tre år senare, 2010, sa han "Det är som vi sa med iPad, om du ser en stylus så har de schabblat bort det" när jämförde hur Apple och andra tillverkare valt att designa sina produkter. Klart att folk blir alldeles till sig då när de hör Johnny Ives förtrollande röst prata om Apples egna stylus.

Jag har sex saker att säga om det här:

1. Jag förstår att det är roligt att göra sig lustig över folk som inte är konsekventa. Speciellt när "folk" i det här fallet är Apple, ett av världens mest framgångsrika och på många sätt mest skitnödiga företag.

2. Steve Jobs citat handlade om det primära sättet att styra en maskin med en tryckkänslig skärm, där han ansåg att fingret var överlägset. Detta måste ses i en historisk kontext där skärmarna som kommit innan iPhone krävt en stylus medan iPhone inte gjorde det.

3. Teknikutveckling gör att något som är sant idag inte nödvändigtvis kommer att vara det imorgon.

4. Amazongrundaren Jeff Bezos har en teori om hur människor som ofta har rätt är personer som ofta byter åsikt. Han har konstaterat att de smartaste personerna hela tiden reviderar sin förståelse och vågar ompröva problem de tror sig löst. De är öppna för nya synvinklar, ny information, nya idéer, nya motsättningar och nya sätt att tänka. Han tycker inte att du ska undvika att ha en genomtänkt synvinkel, men att du ska se din synvinkel som tillfällig.

5. Tim Cook, VD på Apple, har pratat om hur skicklig Steve Jobs var på att helt ändra åsikt från ena dagen till nästa.

6. Steve Jobs har en lång historia av att tycka en sak ena dagen och en annan sak nästa.

1998 kallade han Apples puckformade mus "den mest underbara mus du någonsin använt"
2000 sa han att det var "den sämsta musen i världen. Det vill vi ändra på."

1998: "Den mest underbara mus du någonsin använt.
2000: "Den sämsta musen i världen, och det vill vi ändra på.

2002 drev han med idén att göra en platt iMac med datorn integrerad i skärmen.
2003 fick han frågan om möjligheten att göra en iPod som kunde spela upp video och avfärdade idén genom att säga att "det visar sig att titta på video på en liten skärm inte är särskilt skoj".
2004 lanserades en iMac med platt skärm och datorn integrerad i skärmen och han kallade den för "den ultimata arkitekturen för stationära datorer".
2005 sa han att han var glad över att Mac inte hade problem med virus, men att han tyckte att det inte skulle användas som ett vapen i marknadsföringen.
2006 släpptes I'm a Mac-reklamen där de skojade med att PC får virus men inte Mac

2008 ville han påminna oss om hur "bra det är att titta på video på sin iPod Touch".
2010 fick han en fråga angående Apples samarbete med Google och om Apple i framtiden skulle komma att ta bort Googles kartor från iPhone. Jobs svar: "Nej."
2010 förklarade Jobs att det finns "tydliga fysiska begränsningar för hur nära varandra du kan placera element på ett pekskärm innan användare får svårt att tillförlitligt trycka, flippa eller nypa tag i dem. Det här är en av nyckelanledningarna till att en 10-tumsskärm är minimistorleken som krävs för att göra fantastiska tablet-appar".
2012 tog Apple bort Google som kartleverantör till förmån för sin egen karttjänst i iOS.
2012 lanserade Apple iPad Mini med en 7,9-tumsskärm.

Utöver det var Steve Jobs emot att ha tredjepartsappar på iPhone från början, något som idag ses som en av de viktigaste anledningarna till telefonens framgång.

Så ja, han ändrade sig om mycket. Ibland för att han hade fel, andra gånger för att tekniken gjorde nya saker möjliga. Att Apple gör något som helt och hållet går emot något Steve Jobs har sagt är med andra ord ingen nyhet. Nästan varje ny release som Apple har gjort har föregåtts av att Steve Jobs sagt att det vore en dum idé.

Det här med pennan är således inte något bevis för att Apple går emot Jobs, snarare motsatsen, att Apple gör precis som Jobs brukade göra när han fortfarande levde: Lansera något som Jobs snackat skit om tidigare.

Starka myror, exploderande hästar och trängsel i städer

Varför är myror så starka, varför exploderar hästar som faller ner i gruvschakt och varför är det oundvikligt att det blir köer när städer växer? Idag tänkte jag svara på alla tre frågor och dessutom förklara hur de frågorna hänger ihop.

Men vi börjar på en jobbintervju hos Google. De har gjort sig kända för att ställa kluriga frågor som ska få de ansökande att verkligen tänka till. En sådan fråga är följande:

Du blir krympt så du är lika lång som en enkronas diameter och slängd i en mixer. Din vikt reduceras så att du har samma densitet som normalt. Mixerns knivblad kommer börja röra sig om 60 sekunder. Vad gör du?

Medan du funderar på hur du skulle ha tagit dig ur den kniviga situationen vill jag berätta om sträckor, areor och volymer och hur de förhåller sig till varandra. Du kan säkert det här sedan tidigare, men för säkerhets skull repeterar jag så att vi inte tappar bort någon på vägen.

En sträcka är en storhet i en dimension, en area är en storhet i två dimensioner och en volym en storhet i tre dimensioner. Vi kan tänka oss oss att vi har en sträcka som är x lång, en area som är x² stor och en volym som är x³ stor.

Vad händer om vi gör x i de här tre fallen dubbelt eller tre gånger så stort?

Om x blir dubbelt så stort:

• x → 2x 
• x² → 2x × 2x = 4x²
• x³ → 2x × 2x × 2x = 8x³

Om x blir tre gånger så stort:

• x → 3x 
• x² → 3x × 3x = 9x²
• x³ → 3x × 3x × 3x = 27x³

Om vi dubblar x så blir x² fyra gånger större och x³ åtta gånger större.
Om vi gör x tre gånger större blir x² nio gånger större och x³ tjugosju gånger större.
Detta gäller så länge x är större än eller likamed 1.

Det här är ett annat sätt att säga att sträckor ökar linjärt, att areor ökar kvadratiskt och att volymer ökar kubiskt. Med den insikten i bagaget kan vi börja titta på mina tre frågor.

1. Varför är myror så starka?

Myror kan bära hundra gånger sin egen vikt, vilket låter helt otroligt, men förklaringen är enkel: myror är små. Om vi bortser från att myror skiljer sig från människor på andra sätt och bara tittar på siffrorna blir det enklare att förstå.

Din styrka är proportionell mot tvärsnittsarean x² av dina muskler och ben.

Din vikt är proportionell mot din volym x³.

Det betyder att din styrka ökar kvadratiskt medan din vikt ökar kubiskt. Det betyder att om du blir dubbelt så stor, så blir du fyra gånger så stark och åtta gånger tyngre. Du blir alltså hälften så stark per vikt.

En myra på 8 mm är 200 gånger mindre än en människa som är 160 cm. Den där myran som kan bära 100 gånger sin egen vikt skulle alltså bara klara av att bära 100/200 = 0,5 gånger sin kroppsvikt om den var 160 cm stor och det känns väl rätt rimligt? Att bära halva sin kroppsvikt klarar nog de flesta människor.

2. Varför exploderar hästar som faller ner i gruvschakt?

Tänk dig att du har ett gruvschakt som är 1000 meter djupt. Släpper du ner en mus i schaktet kommer den att klara fallet, så länge det är hyfsat mjukt i botten, en råtta kommer dö, än människa att gå sönder medan en häst kommer att splashas mot botten av schaktet. 

Anledningen har att göra med att ett objekt som faller bromsas upp av luftmotståndet och når en gränshastighet (eller ett jämviktsläge), en maxhastighet där bromskraften och gravitationskraften tar ut varandra.

Dragningskraften är proportionell mot objektets massa, som i sin tur är proportionell mot objektets volym x³.

Bromskraften i sin tur är proportionell mot objektets arean x².

Det betyder att ju större objekt, desto högre maxhastighet vid fritt fall. Dessutom är mindre djur starkare i förhållande till sin kroppsvikt än vad större djur är och kan därför kompensera för smällar på ett annat sätt. Resultatet blir att musen blir omskakad men har möjlighet att överleva, medan hästen träffar botten av hisschaktet med en sån hastighet att det bara blir sörja kvar.

3. Varför är det oundviktligt att det blir köer när städer växer?

Ju större städer är, desto större är problemen med trängsel.

Vi kan tänka oss att en stads befolkning är proportionell mot dess area x². Om radien på staden blir dubbelt så stor, så blir befolkningen fyra gånger så stor. Avstånden från förorten har alltså dubblats (vägarna har blivit dubbelt så långa) men antalet människor har ökat med en faktor fyra. Alltså blir det dubbelt så många människor som ska samsas på lika mycket väg för varje gång en stad dubblerar sin storlek.

I små samhällen är det därför inte alls lika kritiskt att transportera sig på ett platseffektivt sätt, men ju större en stad blir desto viktigare blir det att kunna förflytta sig smart. Det här är en effekt av att avstånden ökar linjärt medan antalet personer ökar kvadratiskt.

BONUS: Vad ska jag göra om jag är stor som en tiokrona och fast i en mixer?

Vi kan läsa frågan från Google-intervjun igen:

Du blir krympt så du är lika lång som en enkronas diameter och slängd i en mixer. Din vikt reduceras så att du har samma densitet som normalt. Mixerns knivblad kommer börja röra sig om 60 sekunder. Vad gör du?

Nu har när vi har lärt oss lite om linjära, kvadratiska, och kubiska förhållanden har vi verktyg för att klura ut den här uppgiften. Vi kan börja med att konstatera att ett tiokronorsmynt har en diameter på cirka 2 centimeter. Vi har alltså blivit 1/100 av vår normala storlek. Som vi lärde oss med myran betyder det att vi har blivit 100 gånger starkare än vad vi är normalt och kan därför utan problem hoppa ut ur mixern.

Hur kommer republikanerna att ha ihjäl Donald Trump?

Det republikanska partiet kämpar i motvind just nu. Donald Trump har gett sig in i kampen om nomineringen som republikanernas kandidat i presidentvalet 2016.

Nu är det lång tid kvar till själva valet och innan dess kan flera scenarier uppstå:

Trump vinner nomineringen. Då kommer han förmodligen möta Hillary Clinton i valet och förlora. Han anses vara för kontroversiell för att kunna vinna ett tillräckligt stort folkligt stöd för att besegra Clinton, vilket skulle leda till en seger för demokraterna

Trump förlorar nomineringen. Normalt brukar kandidater då dra sig ur racet, men Trump har inte lovat att han kommer göra det. Det finns en risk (för republikanerna) att han kommer att fortsätta sin kampanj som politisk vilde. Gör han det kommer han att ta röster från den republikanske kandidaten och i praktiken sänka republikanernas möjlighet att besegra Hillary i valet.

Båda dessa alternativ leder till en förlust för republikanerna, vilket såklart är jobbigt för dem, speciellt eftersom de tyckts täcka upp alla tänkbara innanför-boxen-utfall. Om det är viktigt att vinna presidentvalet, och det får vi anta att de anser, så kan de inte godta att de kommer att förlora oavsett om Trump blir nominerad eller inte.

 Donald Trump vill göra Amerika "great again".
 Foto Gage Skidmore/Flickr (CC BY SA 2.0)

Men om vi föreställer oss att vi var manusförfattare på Netflix eller konspiratoriskt lagda, vad skulle republikanerna kunna göra då? Den könsneutrala sjöpersonen ber inte om medvind, hen lär sig att segla. Och republikanerna är ju inga amatörer.

En Underwoodsk lösning hade varit att döda Donald Trump. Det skulle kunna få det amerikanska folket att ena sig mot ett gemensamt yttre eller inre hot och rösta på republikanerna istället för demokraterna. Och om vi ändå är inne på ett så cyniskt resonemang kan vi fråga oss vilka republikanerna helst skulle vilja skylla mordet på?

Det bästa för republikanerna skulle troligen vara någon som passar deras agenda. Alternativen är att fokusera på något oamerikanskt, som en IS-krigare, en muslim eller kanske en ryss, eller om inte det är möjligt så i alla fall någon som känns orepublikanskt, som en ateist eller socialist. Skulle det funka med någon som olagligt invandrat till USA över den Amerikansk-Mexikanska-gränsen? Kanske. Det känns mer troligt än att det skulle välja någon som riskerar att skada inhemska kärleken till skjutvapen i alla fall. I alla lägen vore det troligt att republikanerna skulle välja någon som nationen kan sluta sig emot, annars kan de ju lika gärna låta Trump vinna eller förlora nomineringen.

Nu lever vi som tur är inte i Underwoods Amerika, i vår vardag är den här typen av tankelekar förpassade till spännande teveserier och politiska thrillers. Jag varken tror eller hoppas på att något av detta kommer att bli verklighet. Mest troligt är att republikanerna sitter still i båten och hoppas på att Donald Trump lägger ner sin kampanj om han inte är den som vinner nomineringen.

Tre sekunder mellan liv och död

Triggervarning. Tre sekunder mellan liv och död. Det ger perspektiv, det skakar om, det gör ont. Så ont.

Jag förstod inte vad som hände innan det var för sent. Inte mer än tjugo meter bort, så nära att jag såg allt, men för långt ifrån för att kunna göra något åt saken. Maktlös.

Han hade vinglat lite längs perrongen ett tag, jag såg honom längre bort på perrongen när jag kom upp från bussterminalen vid Slussen igår kväll. Två minuter senare, när tunnelbanan började rulla in, hade jag hunnit ta mig närmare, inte för hans skull utan för att det skulle vara praktiskt när jag klev av senare.

Han tog några steg mot tåget innan det hade stannat helt. Så gör alla, det var inget konstigt. Men så tappade han balansen och föll mot vagnen. Han satte handen mot fönsterrutan, den efter sista dörrparet på första vagnen, för att skjuta tillbaka sin tyngdpunkt mot plattformen, men kunde inte återfå sin balans.

Vagnen fortsatte röra sig långsamt och avrundningen i slutet av vagnen gjorde att hans stöd försvann. Han föll chanslös ner i glipan mellan vagnarna och försvann in under vagnen som rörde sig två, max tre meter till innan den stannade. Inte för att det hade hänt något, utan för att det var där det skulle stanna.

Hela händelsen tog inte mer än tre sekunder. Jag förstod inte vad som hände innan det var för sent, inte mer än 20 meter bort, så nära att jag såg allt, men för långt bort för att kunna göra något åt saken. Maktlös.

Plattformen förvandlades till en scen från nyheterna. Ett inslag om någon bombning eller krigszon långt bort. Folk föll på knä på perrongen, försökte se vad som hände, skrek. Deras ansikte förvrängdes från förvirrad panik till förtvivlad terror. Jag vågade inte gå närmare. Jag ville inte titta över perrongkanten.

Några minuter senare var räddningstjänst på plats och plattformen utrymdes. Jag gick upp till ytan och vandrade långsamt hem genom natten. Ensam med mina egna tankar. Då visste jag inte hur det hade gått för mannen på perrongen, men jag kunde ana.

Jag tänkte på hur flyktigt livet är. Hur märkligt det är att någon kan vara där ena stunden och borta bara några sekunder senare. Hur ska jag förhålla mig till det? Att det plötsligt känns så verkligt? Om jag visste att jag skulle förgås om ett dygn, en vecka, en månad eller ett år, hur skulle jag välja att leva min sista tid?

När jag kom hem laddade jag ner tetris till mobilen. Tio minuter intensivt tetrisspelande efter att ha blivit utsatt för ett trauma ska kunna minska risken för posttraumatisk stress och flashbacks. Det har jag lärt mig av Jane McGonigal. Jag spelade mina tio minuter och somnade.

Idag har jag känt mig vilsen och omskakad. Själva händelsen var i sig så odramatisk. Det liksom bara hände. Tre sekunder och så var det över. Skräcken på perrongen var däremot väldigt dramatisk. Jag vet inte hur jag ska känna. Jag känner mig fånig som tagit så illa vid mig, eftersom mitt trauma är så pyttigt jämfört med det som hände mannen, men samtidigt kan jag inte styra över hur jag känner.

Hur hanterar andra den här typen av händelser? När de bevittnar det otänkbara? Hur bearbetar dem det och går vidare?

När jag kom till jobbet fick jag reda på att han inte överlevt. Jag började gråta. Det var på riktigt. Det gör ont.

Varför är glas genomskinligt?

Idag tänkte jag prova förklara varför glas är genomskinligt genom att använda en bankomat som liknelse.

Jag upptäckte att jag inte kunde svara på frågan "Varför är glas genomskinligt?" (Det var jag som ställde frågan till mig själv). Efter lite klurande kom jag fram till en hypotes: elektrisk konduktivitet och optisk transparens är delar av samma fenomen.

Jag inser att jag har förlorat många av er redan, men häng kvar, snart kommer det bankomater. Vad betyder egentligen hypotesen? Jo, att material som är elektriskt ledande inte kan vara genomskinliga, och tvärtom, material som är genomskinliga kan inte vara elektriskt ledande.

Efter lite googlande har jag bekräftat min hypotes men innan vi kommer dit behöver vi en liten repetition på det här med hur saker är uppbyggda. Saker är för det mesta uppbyggda av atomer^{[källa behövs]} , atomer som består en kärna, i sin tur bestående av protoner och neutroner, och ett antal av elektroner. Illustrationen nedan visar schematiskt syreatomen med sina åtta elektroner i två skal.

Illustration: Pumbaa (efter original av Greg Robson) CC BY-SA 2.0 UK

Kvantfysiken säger att elektroner bara kan finnas i vissa diskreta energinivåer (de vi kallar för "skal"). För att en elektron ska kunna hoppa från en energinivå till en annan måste den ha tillräckligt med energi för att orka till nästa energinivå, får den inte det kan den inte göra hoppet. Det går att jämföra med en bankomat där du bara kan ta ut pengar i jämna hundratal.

Fotonen förstår precis hur det känns.

Om en foton, det vill säga en ljuspartikel, träffar ett solitt material försöker den överlämna sin energi till materialet. Parallellen till bankomaten är att du försöker ta ut pengar. Om energin som fotonen bär med sig inte är tillräcklig för att få en elektron att hoppa från en energinivå till en annan så kan fotonen inte överlämna sin energi. Olika material har elektroner som kräver olika mängd energi för att hoppa till nästa energinivå.

De flesta material har elektroner på olika energinivå som kan ta emot olika mängd energi, lite som att du kan ta ut 100, 200 eller 300 hundra kronor ur de flesta bankomaterna. Men så finns det vissa material som har ett glapp när det gäller vilka energimängder de kan ta emot. De är som bankomater som bara har 500-kronorssedlar. Om du kommer med till en sådan bankomat med 300 eller 400 kronor på kontot så kan du inte ta ut några pengar utan måste leta upp en annan bankomat som där du kan ta ut i jämna hundratal. Samma sak gäller för fotoner.

När det här händer för fotonen så fortsätter den bara igenom betalstationen.

Genomskinliga material är som bankomater med bara 500-kronorssedlar. Vi kan tänka oss att synligt ljus har antingen 100, 200, 300 eller 400 kronor på kontot. När de här fotoner kommer till en bankomat som bara har 500-kronorssedlar kan de inte ta ut några pengar utan måste fortsätta tills de hittar en automat som har 100-kronorssedlar. Det gör dessa "bara-500-kronorssedlar"-materialen genomskinliga, fotonerna kommer fram till dem men kan inte ta ut några pengar och passerar därför rakt igenom.

Då har vi det här med elektriskt ledande material. De har egenskapen att det är lätt för elektroner att röra på sig, det är liksom grejen eftersom elektricitet är elektroner som rör på sig. Men som vi kom fram till tidigare så var en förutsättning för att ett material ska vara genomskinligt att det är svårt för elektronerna att röra sig. Material som är elektriskt ledande kan således liknas vid nypåfyllda bankomater som kan medge uttag om 100 kronor. Där kan fotonerna "ta ut alla sina pengar" och behöver därför inte fortsätta leta efter "bankomat". Av den anledningen är elektriskt ledande material inte genomskinliga.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det här med genomskinlighet är lite knöligt att förstå och att det är jobbigt med bankomater som bara har femhundrakronorssedlar.

Tankar om träning

Jag har ganska länge haft en tanke om träning och att utvecklas. Jag tror att vi kan utvecklas i nästan allt vi gör, så länge vi aktivt anstränger oss för att bli bättre.

När du skriver på tangentbordet gör du det i en viss hastighet. Förmodligen samma hastighet som du skrev i för tre veckor sedan, eller för tre månader sedan. Förmodligen kom du vid något tillfälle upp i en hastighet som du var bekväm med och sedan dess har du inte utvecklats så mycket. Det har inte varit viktigt så du har varit lat (och/eller smart?) och struntat i det.

Jag är dock övertygad om att du skulle kunna skriva åtminstone tio procent snabbare om du gjorde ett aktivt val att försöka skriva snabbare. Det kanske skulle ta tre dagar eller tre veckor, men du skulle kunna förbättra dig, det kan nästan alla. Och det är min tanke; att vi kan bli bättre och utvecklas om vi väljer att bli det, men att vi annars liksom bara följer minsta motståndets lag och bara blir så bra som krävs och inte mer.

Kvinna som tränar på att dricka vatten.

Senaste veckan har jag dock fått ett lite annat perspektiv på idén om träning. Det bygger på att vi har vissa mönster som vi hela tiden tränar på. När vi går till gymmet lär vi oss hur vi ska lyfta rätt, vi lär oss hur vi ska gå, stå och springa på rätt sätt. Det gör att vi blir bra på saker som följer våra mönster, men inte så bra på det som faller utanför.

Rörelsefilosofen Ido Portal förklarade att det här med att sitta på huk var en naturlig sittposition innan vi kom på idén med stolar och att vi numera måste lära folk hur man ska sätta sig på huk (för att t ex kunna göra en knäböjsövning). Poängen? Att vi borde ifrågasätta våra "mönster" och vad det är för saker vi tränar på dagligen.

Barn på huk, helt naturligt (Foto: Randi CC BY-SA 2.0)

Idos filosofi har fått mig att tänka lite annorlunda. Jag tänker behöver jag träna på att åka kollektivtrafik eller ska jag träna på att cykla till jobbet? Jag försöker hitta de där mönstren i vardagen som jag har tränat på utan att göra ett aktivt val och se om jag kan utmana dem och tänka nytt. Det visar sig att det finns många saker vi "tränar" på varje dag och liksom tar för givet.

Utöver det adderar jag den där tanken som jag burit med mig så länge. Den om att att vi måste anstränga oss aktivt för att bli bättre på saker. Det bästa är att tankarna går att kombinera. I morse när jag var trött i benen efter ett benpass fick jag chans att öva på att cykla med trötta ben. Det låter kanske lite väl hurtigt, men i det här fallet är det tanken som räknas.

Tankar om träskor

När jag var liten tänkte jag på träskor som typ "lantliga utetofflor". Liksom något som man kunde ha på sig på landet när man inte orkade ta på sig riktiga skor, om man skulle gå över en grusplan till exempel, men absolut inget som man hade på sig bland folk.

Jag kommer ihåg hur otroligt pinsamt  jag tyckte att pappa var när han hade glömt att byta från träskor till vanliga skor när han åkte in till Skurup för att handla. Träskor kan man ju inte ha bland folk, tänkte jag. Det är ju lika knasigt som att ha sina innetofflor på sig i affären.

Såhär såg jag pappa när han hade träskor på sig i affären (Big Lebowski, 1998).

Nu idag, tjugo år äldre och uppflyttad till Stockholm, ser jag folk i träskor så gott som dagligen. Folk på tvärbanan, på Söder, runt Hötorget, som liksom klapprar fram i sina träskor. De bär dem med samma självklara självförtroende som pappa gjorde på 90-talet, när han liksom inte visste bättre och jag tyckte att det var pinsammast i världen.

Var min pappa en trendsättare och om han var det, kan vi lära oss något av detta? Kan vi titta på karaktärer som pappa Rudolf från Sune eller Teliapappan, hitta det som som vi tycker är pinsamt idag och se vad som kommer att vara mode om 20 år? Pappas gamla träskor kanske är nyckeln i någon form av modenöt.

Invandraren och jag

När jag började i första klass gick det en invandrare i min klass.

Jag har för mig att hans familj hade flyttat till landet bara någon vecka innan skolstarten, hursomhelst kunde han knappt säga mer än "jag förstår inte" och vad han hette. Han såg annorlunda ut och kom från en annan kultur.

Första dagen i skolan vet jag inte om han sa någonting alls. Vi pratade med honom, eller vi försökte prata med honom. Det syntes på honom att han ansträngde för att skapa mening av våra ord, men det gick liksom inte.

Hans mamma kom och hämtade honom efter skolan och promenerade hemåt tillsammans. Jag kommer ihåg att jag funderade på vad de pratade om. Hur hade hans första skoldag varit? Hur hade det känts att inte förstå någonting?

Andra dagen gick det något bättre. Han sa fortfarande ingenting men det kändes som att han förstod lite. På rasten lekte vi kull och jag tror att jag såg honom le för första gången.

Efter första veckan kunde han prata trevande. Efter det gick det rätt snabbt.

Efter en månad var det inte så stor skillnad på honom och oss andra. Det är så länge sedan nu att jag inte alls kommer ihåg vad vi pratade om — vad pratar sexåringar om egentligen? — men han kunde i alla fall prata.

Även om han vid det här laget kunde språket var han fortfarande annorlunda. Han såg annorlunda ut, han betedde sig annorlunda och hans föräldrar var konstiga. Pappa berättade att i landet som min klasskamrat kom ifrån hade de ingen ordentlig uppfostran. Barnen fick göra lite som de ville.

Jag kommer ihåg en grej som hände någon månad senare. Hans pappa hämtade honom efter skolan. Pappan såg att vi lekte och kom över för att säga något. Han var inte alls lika bra på språket som sin son och det var tydligt att sonen skämdes över sin fars märkliga uttal.

Efter en termin var min invandrarkompis bäst i klassen och alla på hela skolan visste vem han var. Jag tror ändå att han kände sig lite utanför.

Vi hade med oss mellanmål till skolan, någon liten frukt eller en näve nötter som vi kunde äta på rasten, och under några veckor tog han med sig en citron som han åt. Varför förstod jag inte, hela mitt ansikte drar ihop sig bara jag tänker på att äta en citron, men han gjorde det i alla fall. Kanske var det något de gjorde där han kom ifrån eller så gjorde han det för att få fortsätta känna sig lite udda?

Efter första året åkte han tillbaka till sitt hemland med sin familj och vi såg honom inte mer. Eller ja, efter ett år åkte jag tillbaka till Sverige med min familj och jag såg inte skolan mer.

Jag är den där pojken i det främmande landet. Invandraren är jag. När jag var sex år gammal flyttade vi till en liten by i södra Frankrike. Jag kunde bara säga "jag förstår inte" och "jag heter Albert" när jag började.

När jag gick hem från skolan första dagen frågade mamma hur det hade varit. Jag svarade att jag förstod att de pratat om mig, men att jag inte förstått vad de sagt. Mamma undrade hur det hade känts. Jag svarade att det kändes jobbigt. Mamma frågade om jag hade velat gråta. Jag svarade att jag gråtit. På insidan.

Men barn är otroligt formbara och det tog inte lång tid innan jag kunde jag göra mig förstådd med hjälp av språket. Jag tyckte fortfarande att det var pinsamt när pappa pratade med mina kompisar på franska. Jag ville inte att han skulle prata franska så de hörde eftersom det var tydligt att han inte var från Frankrike. Jag hade inga problem med att han pratade svenska så de hörde.

Jag lärde mig eftersom jag var tvungen. Jag hamnade i en jättesvårt situation där att lära sig var enda möjligheten. Det var jobbigt och jag svalde många tårar de första dagarna, men jag var omgiven av människor som såg det som en självklarhet att jag skulle lära mig franska och det gjorde jag.

Framförallt var jag omgiven av språket.

Det finns nackdelar med att slänga i folk i djupa änden av poolen och hoppas att de flyter. Det fungerade för mig, men det är inte säkert att det fungerar för alla.

Jag har upplevt känslan av att vara annorlunda. Är man nästan ett huvud längre än sina klasskamrater och dessutom både blond och blåögd i ett hav av mörkhåriga blir det lätt så. Jag lärde mig att känna mig trygg i mig själv. Helt omgiven av det okända är det viktigt att hitta en säker plats. Jag fann min inom mig. Och så lärde jag mig att det ordnar sig.

Typ alltid.

SMS firar 20 år, är fortfarande värdelöst

Igår var det exakt 20 år sedan världens första SMS skickades och idag skickas det "tiotusen miljarder" sms varje år, enligt Studio Ett i P1. Hur mycket är det egentligen?

Tio tusen miljarder motsvarar 325 000 SMS per sekund. Ett annat sätt att mäta är att se till Stockholms befolkning. Om alla i Stockholm skulle ta emot varsitt SMS var fjärde sekund, dygnet runt, varje dag på hela året. Det är helt tokigt många SMS (inte för att telenätet hade pallat med, men ni fattar?).

Ett annat sätt att mäta är att räkna hur stor datamängd de här meddelandena tar. Ett SMS tar 1120 bitar att skicka. Det är knappt något, så även om du har 10 000 000 000 000 st SMS så blir det bara 1400 Terrabyte data eller 1,4 Petabyte data. Det motsvarar 56 % av vad man tror att den mänskliga hjärnan kan lagra.

Jag låter er suga lite på den. Tänk dig om du fick ta emot 325 000 SMS varje sekund, dygnet runt i ett år. Det motsvarar mindre än vad man beräknar att en mänsklig hjärna kan lagra. Du skulle alltså teoretiskt kunna komma ihåg alla dessa SMS och fortfarande ha plats kvar för din partners födelsedag och citat från senaste avsnittet av Glee.

En annan jämförelse:

Amerikanska mobiloperatören AT&T har cirka 30 PB trafik i sitt nät varje dag. De skulle kunna skicka världens årsförbrukning av SMS på 1 timme 7 minuter och 12 sekunder.

Det blir liksom ingen data alls. Även om det är en väldans massa SMS så blir det inte så mycket på totalen. En timme att skicka allting? Pfft. Det är ju knappt något. Hur kan operatörerna fortfarande ta betalt för något sådant? Det är bara en tidsfråga tills SMS blir helt gratis.

Jag testar tumblr, pausar Albertbloggen

Sen en tid tillbaka testar jag att blogga via tumblr. Det är lite annorlunda än att blogga här, jag kan lägga upp och delar bilder och klipp på ett sätt som inte kräver lika mycket ansträngning från min sida. Samtidigt kan jag skriva lite längre texter om jag känner för det.

Blogger känns fortfarande som ett bättre forum för mer genomarbetat material (jag har inte riktigt klurat ut hur jag kombinerar bilder och text på ett bra sätt i tumblr) så det är möjligt att jag kommer att komma tillbaka hit om jag tröttnar på tumblr.

Tills dess kan ni titta på bilder och klipp jag hittar på internet, samt läsa om vad jag tycker och tänker på interwill.tumblr.com. Sedan idag går det till och med att kommentera.

The Amazing Spider-Man

Jag såg The Amazing Spider-Man igår. När eftertexterna började rulla fick jag med ett fnittrigt leende höra att jag påminner om spindelmannen. Resten av kvällen fick jag höra att den här spindelmannen var töntig, nördig, trasig, hade dålig hållning, var gnällig och blödig.

Så hur var filmen? Helt klart godkänd. Jag har de senaste åren utvecklats från en cynisk kritiker som hittar fel i allt till en kille som lever mig in i filmer till hundra procent. Tidigare var jag tvungen att se en bra film två gånger. Jag var så distraherad av att analysera kameravinklar och klipptiming när jag såg filmen första gången att det krävde en andra gång för att jag skulle kunna slappna av och bara njuta av resan.

Idag skrattar och och gråter på helt rätt ställen. Jag blir rädd och hoppar till, jag blir lycklig och börjar studsa uppspelt när något coolt är på väg att hända. Det är fantastiskt. Riktigt så fantastiskt är tyvärr inte The Amazing Spider-Man.

Det är en kompetent film och Andrew Garfield är en mycket bättre Spider-Man än vad Toby Maguire var. Där Maguire var präktig är Garfield sårbar. Båda är osäkra men i Maguires fall är det för att han är en tönt medan Garfields osäkerhet bottnar i föräldrarnas försvinnande.

Sen antar filmen som vanligt att publiken är lite korkad och förklarar allt för explicit, men det känns som att det kommer med genren nuförtiden. Det största problemet är egentligen inte alls det utan att det känns som att jag såg den här filmen för 10 år sedan.

När vi lämnade salongen frågade mitt sällskap varför de valt att göra en ny Spider-Man. Min gissning är att det var för att tjäna mer pengar. Passionen och modet som kan finnas i en film som inte i första hand är gjord för att tjäna pengar saknas och det är filmens fall.

Korean Animal Rights Advocates

Andrew Kim har gjort gjort två bilder åt Korean Animal Rights Advocates (Kara). Den första (ovan) förklarar att du alltid bör adoptera en hund istället för att köpa då det finns gott om hundar som annars skulle avlivas.

 

Den andra bilden  handlar om problemet med att man äter hund i Korea. På sin blogg skriver Kim:

This as a criminal and uncivilized act. No developed nation with an oversupply of food should ever consider eating these animals. Dogs are easily the most loyal and loving animals on the planet.

När jag ser hund-i-korv-med-bröd-bröd-bilden kan jag inte låta bli att tänka på en helt annan bild.

Jag tycker att den är supergullig och rolig. Och fel.

Don't eat dogs kids! Especially not cute ones!

Portal 2: Cubelessness

Valve har släppt två olika program för att skapa egna banor till ett av mina favoritspel. En som är fantastiskt enkel att använda (se bild) och en som är kraftfullare men bara finns till PC.

Ett av mina klagomål på Portal 2 var att det var lite för lätt, att precis när jag började få koll på hur spelet fungerade så slutade det och att jag ville ha fler och svårare banor. Möjligheten att spela banor gjorda av fans löser båda problemen.

På David Sirlins inrådan testade jag banan Cubelessness igår.

Nu kan det vara så att jag inte riktigt är inne i Portal-tänket efter att ha låtit spelet stå och samla damm i ett år. Det kan också vara så att min kognitiva förmåga inte är på topp nyss hemkommen från #tisdagsöl. Oavsett ursäkt tog det rätt lång tid att lösa Cubelessness.

Banan innehåller två icke-konventionella moment som känns "fel", som att du fuskar och missbrukar spelets regler. De vanliga kartorna lär dig hur du ska använda alla verktygen innan de ökar komplexiteten — Cubelessness förväntar sig att du ska upptäcka verktygen och hur de fungerar samtidigt som du spelar.

Det fungerar, även om jag hade önskat mer feedback när jag gör rätt, och banan är fylld med härligt mindfuckery och en del riktigt smarta lösningar. Gillade du Portal 2 och önskar dig mer utmaning tycker jag att du ska prova Cubelessness. För mig kommer nästa projekt att bli banan Suspended Animation och efter det får vi se. Kanske gör jag min egna Portal 2-bana!

Mina nya hörlurar

Jag fick höra talas om Sennheisers Amperior-hörlurar redan i januari. Först sades det att de skulle släppas i mars, men de dök aldrig upp så jag mejlade till Sennheiser och frågade. De sa att hörlurarna blivit försenade men skulle börja säljas i maj.

Jag väntade.

Mars blev april och april blev maj men det kom varken ny information eller några hörlurar.

Så jag mejlade igen.

Den här gången fick jag reda på att "distributionen ändrats under 2012" och att Amperior bara skulle säljas av "Officiella Apple Online Store (ej deras Premium Återförsäljare)". Försäljningen skulle starta någon gång i juni.

Nu har jag äntligen fått tag på mitt exemplar och första intrycket är som sex i mina öron. Extra plus att den här modellen har en (avtagbar) iPhone-fjärr och mikrofon på sladden.

Notch föreslår betygsändring

Ett problem med spelrecensioner är att de ofta recenseras på en sex-till-nio-skala där den undre delen av skalan nästan helt går oanvänd. 

Minecraft-skaparen Markus Persson (@Notch) har kommit med ett förslag på lösning. I ett tweet tidigare idag föreslog Noch en formel för att konvertera ett 0-till-100-betyg till en femgradig skala.

To fix game review scoring, multiply the score by itself, divide by 2001, add 1, and round down.
— Markus Persson (@notch) July 2, 2012

Lösningen får du genom att avrunda

 

där B = gamla betyget skrivet på en 0-till-100-skala

nedåt till närmaste heltal.

Nu är alla inte lika bra på att konvertera den typen av formler till siffror i huvudet. Därför har jag gjort en liten illustration på vad formeln innebär.

Som ni kan se så ändras alla betyg mellan 0 och 44 till en etta, alla från 44 till 63 till en tvåa och så vidare. För mig som gått och irriterat mig på en rätt puckad betygsskala så känns den här konverteringen rimlig även om den hamnar under kategorin önskar-att-det-inte-behövdes.

Det som däremot talar till formeln fördel är dess fantastiska nördighet. Helt klart ett plus i mina ögon.

Blixt, tid, design och roller derby - Första besöket på PechaKucha

Som av en slump hamnade jag på PechaKucha på Berns i måndags. Jag visste bara att det hade något med Roller derby att göra — vilket var typ helt fel — och gick därifrån upplyft och fylld av inspiration.

Jag kanske ska börja med att förklara vad PechaKutcha är. Det uppfanns i Japan och är en presentationsmetod där föreläsaren får använda 20 bilder som automatiskt växlar efter 20 sekunder. Det sätter tempot och gör att alla, oavsett om de brukar vara långrandiga eller kortfattade, tvingas vara klara efter 6 minuter och 40 sekunder.

Det hade jag inte alls fattat. Jag hade bara hört något om roller derby och begett mig till Berns.

När jag kom dit blev jag ledd ner i en källarlokal där en överentusiastisk presentatör förklarade att jag borde köpa nya numret av tidningen Form. Hen var så energisk med just Form att jag och mitt sällskap till slut var tvungna att starta en vadslagning om hur många gånger presentatören skulle kunna hinna nämna tidningen Form innan kvällen var över.

Retroaktivt fick jag det till 17 gånger.

Jag hade tänkt att jag skulle få se på typ det här. Men icke!

Sen var det presentationerna. En var visserligen om roller rerby, och den förklarade typ vad det är. Jag tycker att ni lika gärna kan gå och se Whip It! (som jag inte alls såg bara för att Ellen Page är med i den...). Istället tänker jag berätta om Elliott Dalhgren Strååts presentation.

Vill börja med att flika in redundansen i att skriva "Strååt" med dubbel-å (eftersom dubbel-a uttals på just å).

För tre år sen hittade Elliott en artikel som förklarade vad som händer om blixten slår ner i sand. Han förklarade att friktion -- laddning -- fysiknörderi -- blablabla blixten blir 30 000 grader varm och sand smälter till glas vid 1 700 grader. Det gav honom idén att gjuta eget glas genom att leda en blixt genom sand.

Så Elliott bestämde sig för att ta reda på hur man kan få blixten att gå dit man vill. Det finns ett sätt där man skickar upp en raket. Det verkar funka skitbra men kostar 50 000 dollar vilket var lite över Elliotts budget. Han var tvungen att gå tillbaka i tiden och upptäckte att NASA gjort experiment där de skickade upp väderballonger med koppartrådar för att på det sättet styra ner blixtar. Elliot hade nu en plan.

What could go wrong?

Han malde sten till sand, gjorde en form som han klädde med koppartråd och skaffade väderballonger. För att öka säkerheten byggde han en lite flotte av frigolit. Nu behövde han bara ett åskoväder och en sjö att placera ut sin lilla flotte i. Han började följa SMHI:s väderpresentationer nitiskt.

En och en halv månad senare var det dags. De rapporterade om ett åskmoln som var på väg norr ut från Tyskland. Elliott och hans bror tog första färjan till Gottland för att genskjuta ovädret. Väl där hittade de en lämplig sjö där de sjösatte flotten med ballongerna.

När de kom tillbaka dagen efter hade blixten slagit ner i flotten men kraften hade varit så stark att den bränt ett hål i flotten så gjutformen hade sjunkit till botten. Nu är ju inte Elliott mindre förutseende än att han hade räknat med det här scenariet så han hade med sig två torrdräkter och åtta syrgastuber. Han och brorsan ägnade således resten av dagen åt "hitta gjutform på botten av grumlig sjö på Gottland"-leken.

Det lyckades. De hittade formen och kunde se resultatet: en vas skapad i ett försök att tämja en av naturens mest mäktiga krafter. 30 000 graders blixt ner i en liten, liten behållare sand.

Epic?

När presentationen gick mot sitt slut försäkrade Elliott oss om att det här på intet sätt var det mest extrema han skulle kunna tänka sig att göra. Faktum är att om han får tillräckligt mycket pengar och 18 månader på sig att förbereda sig så säger han sig kunna gjuta en enplansvilla i glas bara med hjälp av blixtens krafter.

Liljeholmsbron klockan 01:54

Ett tidningsbud är ute på sin första runda för natten. Han cyklar förbi två förfriskade unga vuxna, en kille och en tjej, som gestikulerar yvigt.

Hon pekar med hela handen åt nordväst.

— Jag bor tio minuter ditåt. Vid vattnet, det är jättefint, säger hon och stapplar till.

Han följer hennes arm med blicken.

— Den där stora vägen där borta, säger han och pekar på en väg som skymtar bakom några hus i riktningen hon pekat, är det Essingeleden?
— Ja. Ja, det är det. Jag bor under Essingeleden.
— Jag tyckte du sa att du bodde vid vattnet?
— Nej, det gör jag inte. Men jag bor i närheten av vatten. Under Essingeleden. Och vi har en gemensam dusch i källaren.

Tystnaden lägger sig som ett varmt täcke över bron. Tidningsbudet har tagit sig över brokrönet och låter cykeln rulla in mot stan.

— Det lät mycket bättre när du sa att du bodde vid vattnet.
— Jag vet.