Samma sak

Allting handlar om samma sak. Hela tiden.

Det handlar om att samla mod för att våga vara sann mot sig själv och att agera utifrån övertygelsen att det inte bara räcker utan är det jag förtjänar och måste måste göra för att vara lycklig.

Jag har diskuterat livets synkronisitet de senaste dagarna. Det har varit en diskussion om huruvida saker sker av en anledning eller om det bara är slumpen. Jag tror inte att det finns någon övergripande kraft som kämpar för att få händelser synkroniserade med varandra. Jag tror att saker bara råkar ske och om vi ser mönster så beror det på att vi letar efter dem.

Jag tror också att vi kan påverka mycket själva. Jag fick frågan om jag trodde på gud. Nej, det gör jag inte. Då fick jag frågan vad jag tror på istället och där är svaret lite klurigare. Jag tror nog på mig själv. Jag tror att jag kan göra skillnad, att jag lever i en värld full av slump men att jag har ett ansvar och kan påverka genom mina handlingar.

Att tro att saker bara sker utan plan — att det bara är en slump var vi befinner oss och vad vi gör — skulle kunna leda till ett väldigt deterministiskt synsätt. Och jag är nog rätt deterministiskt.

Jag är övertygad om att vissa saker kommer att hända oavsett hur mycket vi försöker förhindra dem. Vissa saker är för stora för att vår självdisciplin och vår motivation ska kunna besegra dem. Vi kan försöka, vi måste kanske till och med försöka, men ibland räcker det inte till.

Det sagt tycker jag inte att vi ska avsäga oss allt ansvar. Vi måste ändå försöka. Vi kan fortfarande påverka. Hela tiden.

För vi har ett ansvar gentemot oss själva. Ett ansvar att vara sanna mot oss själva. Ett ansvar att agera utifrån övertygelsen att det inte bara räcker utan att det är det vi förtjänar och måste göra för att vara lyckliga.

"Är ni i himlen?"

Niklas skickade ett mms med den här bilden på ett ölunderlägg Ron hittat i Prag till Emil (dålig mening).

Emils reaktion?

— Är ni i himlen?

Rytmen av oundviklighet

Hjärtat bultar snabbare och snabbare. Hjärnan gör sitt för att lugna, för att visa situationens orimlighet, för att behålla kontrollen.

Men hjärtat låter sig inte distraheras av logiska argument. Det bultar till rytmen av oundviklighet. Djupa andetag övergår i flämtningar, blod rusar till fingrar och kinder.

Ständigt samma kamp, samma försök till självbehärskning. Samma vilja, samma känsla, samma sak. Nu som nyss. Nu som då, som snart, som alltid.

Som alltid.

Alltid den där väntan, alltid den där längtan som alltid, alltid är för lång. Alltid.

Natt blir dag. Ett äventyr som aldrig börjar. Månen slungar sig runt planeten i tusen meter per sekund.

Ett varv.

Något magiskt och fantastiskt som skulle kunna bli men inte är.

Två varv.

Tiden går helt i onödan. Nu, nyss, snarast. Hjärtat bultar och hjärnan kämpar. Kämpar och kämpar.

Vinter blir vår. Kallt blir varmt. Mörker ljus. Bländande ljus. Tystnad. Ridå.

Publiken tittar nervöst på varandra. Var det allt? Slutade det verkligen så? Någon börjar klappa händerna och applåderna sprider sig genom salen. Försiktigt till en början, sen som ett vrål.

Alla väntar på att skådespelarna ska komma tillbaka till scenen. De står i sina platser och hurrar och tjoar men inget händer. Så ser de en krusning i ridån. Äntligen! Men det är bara städgubben som kommit för att sopa undan.

De tror att det är en del av föreställningen. Jublet är öronbedövande men gubben reagerar inte. Så ser han något i ögonvrån och vänder sig om mot publiken. Han vrider upp volymen på sin hörapparat och suckar besviken. Han försöker vifta bort publiken. "Gå hem!" skriker han så högt som hans bräckliga röst förmår.

Nu är det publiken som inte reagerar.

Gubben fortsätter att sopa undan och efter ett tag avtar jublet. Publiken börjar packa ihop sina saker och lämna salen. De flesta är förvirrade. Några är besvikna, andra nyfikna.

"Kommer det en fortsättning?" frågar en liten flicka sin mamma.

"Jag hoppas det" svarar hon och klappar dottern på huvudet. "Jag hoppas det."

5 år är väldigt lång tid

Jag sitter och försöker få en bild över hur lång tid fem år är.

Det går inte så bra. Fem år är väldigt lång tid.

Jag är inte samma person idag som jag var för fem år sedan. Jag har vidgat och ändrat vilka jag umgås med. Jag har vidgat och ändrat mina åsikter och tankar. På många sätt har jag blivit mer nyanserande och rättvis, på andra sätt har mina tankar reducerat till något mer koncentrerat.

Livet ändras hela tiden. Ibland känns det som att det sker helt utan att jag har någon kontroll. Jag flyter med, utan att ha någon koll på var jag befinner mig eller vart jag är på väg. Tiden stannar liksom inte upp och frågar vem jag är eller vad jag vill. Jag bara flyter med i livets sörja.

Jag vet att jag har möjlighet att styra själv. Det kräver mål och motivation. Det kräver att jag anstränger mig, fäster blicken vid något och börjar simma. Med eller mot strömmen spelar inte så stor roll, poängen är att den här stora trögflytande massan som jag befinner mig i inte är så förlamande som man skulle kunna tro.

Så fem år liksom. Hur stor del av de senaste fem åren har jag bara låtit mig själv flyta med? Hur stor del har jag kämpat, brunnit, älskat, drömt?

Jag tittar på var jag befinner mig just nu och var jag befann mig för fem år sen. Jag tittar tillbaka och inser att fem år är en oändlig tid med oändliga möjligheter. Jag inser att jag kan komma långt på fem år, bara jag bestämmer mig för vart jag vill komma.

Visst, jag skulle kunna tillåta mig själv att bara flyta med, en liten stund till, och se om jag råkar flyta förbi någon mysig liten plats där jag kan klamra mig fast, men det vore att lämna så mycket till slumpen.

Samtidigt kanske det inte är hela världen. Även om jag tittar på hur mycket som har hänt de senaste fem åren så vet jag att jag förväntas leva i minst 50 år till. Det är en hissnande tanke. En tanke som får mig att tänka att de senaste fem åren kanske inte spelar så stor roll egentligen. Eller de nästkommande fem åren.

Jag har mycket tid framför mig. Jag har tid att göra många misstag. Jag har tid att lära mig leva livet på ett sätt som känns fantastiskt och magiskt och alldeles, alldeles underbart.

Sheldons emellan

Sarah blev (också) kallad för Sheldon i somras.

Jag börjar ana varför.

Människor och vapen

Så de har börjat göra Command & Conquer: Generals 2.

Jag hoppas att det kommer att ha ett minst lika bra intro som förra spelet. Det är typ allt jag kommer ihåg från föregångaren.



Generals hade en rätt barnslig inställning till diplomati... eller kanske amerikansk? Spelet släpptes ju under Bush-eran så det kanske beror på det.

Vad det gäller vapen generellt så håller jag med bilden här under.

Delvis i alla fall. Visst vore det bra med färre vapen, i någon form av jag-vill-ha-fred-på-jorden-utopi skulle det lösa alla problem. Mer realistiskt skulle det skulle säkert leda till att folk skulle skadas mindre i onödan. Men det skulle fortfarande inte ta bort roten till problemet.

En värld utan vapen löser inte problemet att människor vill skada varandra och människans oändliga påhittighet gör den världen orimlig. Vi kommer alltid att hitta nya sätt att göra varandra illa, det gäller bara att försöka låta bli.

Julstädar

Banksy i Prag?

Skumt bubblande

Lager, lager, lager. Mycket lager blir det på (öl)semester i Prag.

Jag har lärt mig två saker.

1. Det är tydligen inte ok att klaga på att det är mycket skum i ölen. Inte okej.

2. Man blir väldigt bubblig i magen. Väldigt. Jag skulle försöka mig på att svepa en 1,5 liters petflaska med Zlatopramen vilket misslyckades innan jag kommit halvvägs och efterföljdes av ångestfyllda monsterrapar.

Men vi har det rätt najs ändå.

Farmors hemliga beroende

Min lilla farmor fyllde 92 i förra veckan, när jag skulle hjälpa till och laga mat råkade jag titta i ett av hennes skåp...



Det känns som att hon har ett beroende hon inte avslöjat för något.