Scorelight, japansk ljussynth

Hittat hos Make Magazine, mer info på officiella hemsidan.

Coolaste konstverket att hänga på väggen?

(via boingboing.net)

Matrix animerat med lego

(via Wired)

Roliga saker som hände igår

• Farmor fyllde 90
• Jag skrev ner beviset för att roten ur två är ett irrationellt tal på en servett på McDonalds, förhoppningsvis hittar någon den och blir glad.
• Jag fick lära mig hur man ska göra och framförallt inte göra när man masserar, det viktigaste är att vara närvarande, helt närvarande.
• Han som förklarade berättade att han fått en kvinna att komma genom att massera hennes fötter, det gäller bara att vara helt närvarande
• Om en kvinna masserar sina bröst genom att dra handen 360 varv runt brösten varje morgon och kväll i en månad så försvinner inte bara alla knutor i brösten utan också menstruationen, efter det räcker det med att massera 100 varv morgon och kväll. Man blir av med PMS, slipper använda preventivmedel och så får man ta på sina bröst.
• Jag fick lära mig hur människor som gått Sexabilityutbildning kramas. De kramas länge och verkligen känner den andra andas, mycket mysigt.
• Jag fick se en pole dancer. Det såg mycket jobbigare än sexigt ut.
• Jag fick mamma att lova att läsa min text om Gamla stan, ska bli intressant att läsa hennes kommentarer sen.
• Jag åt saltinbakad entrecôte från Svartådalen med béarnaisesås, varm pepparrot och pommes Pont Neuf ~ 375 kr
• Herrtoan på Teaterbaren hade röda plyschstolar, en salonsdörr till pissoaren och små prydligt ihopvikta vita handdukar att torka händerna på varefter man slängde de i en soptunna.
• Vår kypare hette Anders Timell och är bror till Martin (som tydligen inte hade hjälpt till med inredningen)  är känd radiopratare.
• Maja och Stella sjöng "Ja må hon leva" över Skype till farmor
• En tjej på bussen sökte ögonkontakt med mig hela resan från Alphyddan till Slussen, varje gång jag gav efter log hon.
• Alla mammas sexabilitykompisar tyckte att jag:
• var lik min mamma
• var lång och stilig
• borde gå någon sexabilitykurs
• Jag frågade mamma vad de där kurserna gick ut på, hon sa att det gick ut på att lära känna sin kropp, att våga ta det lugnt när man har sex och att vara närvarande. Jag gjorde mitt bästa för att se så oförstående som möjligt ut.
• De hade en kramhörna, mysigt <3
• och en pusstation med en myrtel (mistletoe)
• Alexander hade utställning med sina Vaginarts, varje bild hade en text över som mamma sa var skriven av personen som var med på bilden. Jag råkade se att en text var skriven av en "Charlotte". Precis som alla andra texter hade den en Vaginartsbild under sig. Det var lite läskigt.
• Farmor har fått färdtjänst, hon får också åka gratis med SL och får ha med sig en ledsagare som också åker gratis. När Sven hörde det frågade han om hon inte kunde åka med honom till jobbet (så han inte behöver betala för tunnelbanan). Pappa föreslog att hon kunde virka medan hon väntade på att Sven skulle jobba klart för dagen.

Ett hål i mitt bröst

Det känns som att jag har ett hål i mitt bröst. Jag vet inte hur det började. Kanske med en droppe av något frätande. Oavsett vad det var så äter det mig, det växer och det gör ont.

Jag står ensam i ett rum av vänner. Jag står ensam och skriker tills jag blir hes. Ingen hör mig. Ingen ser mig.

Jag tror att alla har ett hålrum i bröstet, att alla längtar efter att hitta någon som passar i deras hål. Det är som klossarna man skulle passa i hålen på dagis, en del behöver trekantiga bitar, andra runda eller fyrkantiga. Mitt hål har växt så stort att vilka klossar som helst passar.

De tittar på mig, de ler, de ger mig en axel att gråta mot, en famn att krypa in i men ingen ser hålet i mitt bröst. "Hur är det med dig?" frågar de allt oftare, jag rycker på axlarna och säger att allt är bra. Om det inte fungerar så utvecklar jag svaret, allt för att de ska sluta fråga, för att de ska sluta påminna mig.

På ett sätt är det kanske bra att hålet växt. Det gör att de flesta passar, att de flesta får plats och kan komma nära utan att stöta i någon öm kant, utan att vara inkompatibla. Hon ler, andas, kramas. Kom hit, du är min bästa vän. Samtidigt känns det som att ingen kan fylla hålet helt, göra mig hel igen, komplett.

Jag reagerar som jag alltid gör, med att vända mig till den ende personen jag kan lita på: jag själv. Ingen annan kan förstå, ingen annan kan se, kan känna, kan hjälpa. Det här är mitt problem och det är bara jag som kan läsa det.

Hur ska jag göra för att få syran att sluta fräta? Hur ska jag göra för att få hålet att sluta växa? Att läka och kännas bättre? Var kan jag hitta den pusselbit som passar? Biten som gör att allt faller på plats, som gör att jag kan se helheten igen?

(bild lånad från Mercy We Cry)

Robin Williams om sitt dataspelande

Alperna, Beethoven, skönhet

via boingboing.net

Hon

Mina händer är täckta av blod. Jacks blod? Det kan inte vara Jacks blod, jag skulle aldrig skada Jack. Han skulle aldrig skada mig. Vi är som bröder jag och Jack. Jack gör aldrig fel, oavsett vad som händer så har han en förmåga att skaka av sig alla anklagelser i vetskapen om att han gjort det enda rätta.

Jack gör alltid det enda rätta, det är en sak jag alltid kan vara säker på. "Det är bara en lek" brukar han säga med sitt leende som både inspirerar och smittar av sig. Hans sammetslena röst kan få mig att göra vad som helst, han låter som en kopp varm mjölk med honung, rösten går inte att motstå. Självklart är det bara en lek, självklart är jag tvungen att vara med, att prova.

Det slutar oftast bra, och de gångerna det inte gjort det är det aldrig Jacks fel. Nej, det är jag som har missuppfattat reglerna, eller gjort fel, tabbat mig. Det kanske låter som att jag är sarkastisk, men det är jag inte. Det är oftast mitt eget fel. Jag är okoncentrerad eller kanske ofokuserad. Jag klantar mig och då går det illa. Men Jack finns alltid där vid min sida, alltid redo att rycka upp mig om jag faller, alltid beredd att stötta mig när jag känner mig osäker.

Jack och jag har varit vänner så länge jag kan minnas. Eller vi var i alla fall vänner tills han träffade henne. Hon förstörde allt. Innan hon dök upp var det bara Jack och jag, bara vi två. Vi gjorde allt tillsammans, vi var som bröder. När hon dök upp trodde jag att hon skulle bli ett femte hjul, och att han skulle inse sitt misstag och göra sig av med henne, men de hade bara ögon för varandra och det var jag som blev det femte hjulet.

Situationen blev ohållbar, det måste han ha insett. Hans charmiga leende kändes så falskt när han log mot henne. Hans silkeslena röst så ond. De fnittrade och fnissade tillsammans, deras skratt skar in i mina öron, deras omfamningar var som slag i magen. Jag fick vara med, hela tiden, men de tittade på mig med en blick som sa "du borde skaffa någon du också". Sen log de och så gosade vi in oss i soffan och tittade på någon mysig film.

Det var väl välvilja, antar jag, men det var så svårt att känna så. Hon hade slagit ner en kil mellan mig och Jack, varje sekund som de var tillsammans kändes det som hon drämde till kilen med en slägga. Sprickan som hade skapats mellan oss växte till en klyfta. Deras gemenskap gjorde min ensamhet så tydlig. Om Jack inte skulle göra något åt saken var jag tvungen att agera.

Nu är mina händer täckta av blod. Inte Jacks blod, nej jag skulle aldrig skada Jack. Inte hennes blod heller, Jack skulle aldrig förlåta mig om jag skadade henne. Om jag kunde se Jacks ansikte hade jag insett att det var helt tomt och om jag sett det hade jag dragit ett skämt för att få honom att skratta. Men jag kan inte se Jacks ansikte, jag kan inte se så mycket överhuvudtaget. Jag fryser, kan inte riktigt känna mina ben, jag är trött. Om jag bara får sova lite så kommer allt att ordna sig. När jag vaknar igen kommer allt att kännas bra, det känner jag på mig.

Jack, jag älskar dig.

Housemaraton och feberdrömmar

Halsfluss. Jag hatar halsfluss. Eller, nej, jag hatar nog inte halsfluss. Men det är jobbigt, väldigt jobbigt. Det går inte att svälja, eller, jo, det går att svälja, men det gör jävligt ont att svälja.

Jag blir så medveten av min kropp, hur ofta jag sväljer, hur mycket saliv min kropp producerar. Jag gör vad som helst för att slippa svälja, dräggel på kudden, torra läppar. Jag hatar det.

Jag hade halsfluss och feber. Feber är jobbigt. Speciellt när jag sover. Då får jag feberdrömmar och de är så konstiga. Oftast jobbiga drömmar. En natt drömde jag att alla kom till mig med sina problem. Och jag kunde lösa vartenda ett. Det var inte små problem heller, nej, jag löste de riktigt stora problemen.

Energikrisen? Löst. Finanskrisen? Löst. Klimatkrisen? Löst. Världssvält? Löst. Lång historia kort: jag vaknade upp dagen efter och kände mig hur bra som helst.

Förra veckan hade jag feber igen. Och jag drömde samma dröm som jag drömt förrut, den där alla kom med sina problem, fast den här gången saknade jag svar. Det kändes inte alls lika bra. Dagen efter hade jag Housemaraton. Jag såg hela säsong ett av House, 22 avsnitt, 45 minuter vardera, i ett streck. Den nattens feberdrömmar var inte heller särskilt trevliga.

Jag var medlem i Houses läkarlag. Det kom en massa patienter med en massa symtom och alla frågade mig vad vi skulle göra. Jag förstod inte ens tio procent av vad som sades, men alla var stressade och ville ha mina svar. Återigen hade jag inga, men den här gången förstod jag varken frågorna eller problemen. Det var en övning i frustration.

Men så finns det andra drömmar. Den sorten som inte är feberdrömmar. De kan vara mardrömmar, men de behöver inte vara det. De kan vara knäppa, men sällan lika knäppa som feberdrömmar. Framförallt, och detta är nog det viktigaste, kan de vara helt drömlika.

Det är i de drömmarna du svävar på moln, känner värmen kittla dina fingertoppar, håret glida genom fingrarna, de mjuka läpparna. De är i de drömmarna du ser ögonen du drunknar i, det är de drömmarna du önskar att livet var som.

Om du bara fick chansen att uppleva de drömmarna vaken, vad skulle du göra då? Du skulle greppa hårt, du skulle inte vilja släppa taget. Du skulle absolut inte nypa dig i armen, för du skulle inte vilja vakna. Aldrig vakna, aldrig döda drömmen.

Jag vill inte vakna, jag vill fortsätta sova, fortsätta drömma, jag vill gosa ner mig i mitt duntäcke och bara drömma lite till.

Poseidon

 "Bättre kan du" sa hon och svingade sin knutna näve mot hans ansikte. Han lyckades fånga den i luften innan han blev knockad.

"Bättre kan du" sa han. Hans leende var drygt. Hennes ögon smalnade.

"Härmas inte". 

Hon slog igen. Den här gången misslyckades han med att parera.

Slaget träffade i ansiktet, han kände hur det brände till, hur blodet rusade till huvudet. Han blev yr, glad, vild.

"Va fan gör du?" sa han, log och greppade hennes handleder. "Så där kan du ju inte göra"

Han böjde sig mot henne. Hon var alldeles stilla. Han kunde känna hennes andedräkt mot sina läppar.

"Jag... ehh..."

Han tryckte sitt ansikte mot hennes. Deras läppar möttes och han kände hur en rysning gick igenom hennes kropp.

Hon var fast. Kunde inte röra sig. Hon försökte slingra sig, men hans händer höll henne på plats. Det gjorde henne mer upphetsad. Hon stretade emot, försökte få loss sina händer så gott det gick, men hans läppar kunde hon inte motstå. Det var som att en del av hennes kropp kämpade emot medan den andra bara ville ha mer.
    Ta mig, ge mig, jag vill ha mer, tänkte hon och stretade ännu mer med armarna.

Hans läppar släppte tag om henne, hon flämtade till, han tog ett nytt grepp om hennes handleder och anföll hennes hals som en vampyr anfaller en oskuld. Han bet inte, anfallet var lekfullt men bestämt. Han riktade in sig på halsen, örat, munnen. Hans mjuka läppar, hans vassa tänder, kombinationen av lust och smärta var bara för mycket för henne.

Hon kämpade och slet för att ta sig loss, men han var bestämd, djurisk. Det väckte en liknande känsla i henne. Det fanns inget att göra annat än att ge sig hän.

De rysningar hon fått när deras läppar först möttes kom nu mer frekvent, som vågor av lust som sköljer in över en naken strand. Hon blickade ut mot horisonten, de mörka molnen vittnade om att en storm var på väg, kraftigare vågor var att vänta. 

När hon måttade första slaget hade hon haft tusen tankar i huvet, nu var det nästan helt tomt, bortsköljt av rysning efter rysning.

Hon kände värmen som pulserade från sitt underliv och spred sig över kroppen, genom kroppen.

Hon hade svårt att koncentrera sig. Hon ville ha mer, mycket mer, men att fundera på hur hon skulle formulera sig var bara för mycket. Ord hade tappat betydelsen, nu var det bara namn någon gett till saker. Det hon upplevde nu var en känsla, en känsla helt bortkopplad från intellekt. Det var lust.

"Mer…" viskade hon.

Så mycket mer än så hade hon inte kunnat säga, även om hon försökt, ordförrådet hade någon låst in och hon kunde inte hitta nyckeln. Denne någon höll henne hårt i handlederna, vägrade släppa taget. Han kysste henne på halsen, på örat, nyckelbenet, munnen.

"Du är min, och jag släpper inte iväg dig" viskade han i hennes öra.

Ytterligare en rysning gick igenom hennes kropp.

"Ta mig..." sa hon. "Gör vad du vill. Jag är din."

Han välte ner henne, slet av henne kläderna.  Så mycket kraft, så mycket energi. Hans ögon blixtrade. Hon skakade av förväntan, försökte fly men han fick tag i hennes armar igen. Hans läppar rörde sig. Han sa inget men hon kände vad han menade. Läppar mot läppar släppte han hennes handleder och tog tag om hennes huvud. Hon kände hans händer greppa om hennes nacke, ytterligare en rysning for längs ryggraden.

Hud mot hud. Hennes händer på hans rygg, hennes naglar som klor. Hon rev och kunde känna hur hans kropp spändes, exploderade av lustfylld smärta. Han bet i hennes läpp.

Hennes handleder var fast igen. Hans läppar mot hennes hals.

Som Jesus ville hon offra sig för mänsklighetens synder. Gör vad som helst. Slit mig i stycken, älska mig, ta mig, mer, nyss, nu.    

"Mer... vill ha mer" stönade hon.

Han trängde in i henne, hans svettiga kropp mot hennes, deras läppar förenade. En energipuls gick igenom hennes kropp, som chockvågen efter en kärnvapensprängning, alla känsloreceptorer i högsta beredskap. Hon darrade. Saknade ord. Det kändes så mycket. Så underbart.

Han stötte in i henne igen. Och igen. Och igen. Varje stöt skickade en starkare puls igenom henne, en ny våg som sköljde in över hennes nakna kropp. Det kändes mer, starkare, bättre.

Hon kved, hon flämtade, hon led. Varje stöt bedövade en del av hjärnan, rånade henne på en del av hennes bagage. Han stötte till igen. Alla bekymmer, allt hon gick och bar på, all stress, all oro, allt hon var tvungen att göra, all press hon hade på sig, allt försvann stöt för stöt tills allt som återstod var de två. Nakna, svettiga kroppar som älskade med varandra.

Hon samlade kraft och stretade emot, men han var starkare, hans grepp bestämt. Han stötte i henne igen. En puls, en våg, en rysning. Hon flämtade till.

"Kom... jag är din... kom... mer... mer... " fick hon fram mellan stötarna.

Han ökade tempot, starkare, kraftigare. Hon kände hur stormen kom närmare land. En våg hann inte rinna undan innan nästa slog in över henne. Känslorna skummade, bubblade över. Han fortsatte, djuriskt, lustfyllt. Vågorna gick i varandra, åt upp stranden. Vattnet började koka. Han var i henne, hans stötar bestämda. Varje muskel i hennes kropp spändes, hon höll på att drunkna i de höga vågorna. Hon kämpade, hon slet, men vågorna fortsatte slå in. Kraftfullt, rytmiskt.

Hans kropp spänd, hans stötar bestämda. Hon behövde luft, vågorna sköljde över hennes kropp. Hon gjorde sitt bästa för att hålla sig vid ytan, men det var lönlöst. Stöt på stöt skickade våg efter våg. Hela hennes kropp skakade.

Hans kropp exploderade och skickade en svallvåg av välbehag genom hennes kropp. Den sköljde över henne och spolade bort allt vatten. Hon drog ett andetag av frisk luft, tittade ut över havet. Hon kände hur greppet om handlederna släppte, han rullade bort från henne. Havet var spegelblankt, solen sken. Hon darrade fortfarande lite, skärrad, skakad, upprymd, tom. Hennes huvud var utan en enda tanke, hennes ansikte ett leende. Hon visste inte varför, men hon kunde inte sluta le. Det kändes bra, helt underbart.