Ägd av bussen

Jag stod och väntade på bussen tillsammans med Emelie. Jag försökte förklara något men det gick inte så bra. Jag trevade, letade efter orden, men de ville inte komma till mig. Då kom bussen.

Jag tänkte att jag borde ta ett steg åt sidan, för att ge plats åt dörren, men jag var helt uppe i mina egna tankar så "åt sidan" blev åt fel sida. Jag ställde mig precis där dörren slår upp. Det smällde till något när bussdörren träffade mig mitt i huvudet.

Jag tappade orienteringen men gjorde mig inte så illa, tack vare gummilisten på bussdörrens kant. Skammen var det värre med.

Emelie... kunde... inte... sluta... skratta...

Jag vågade inte se busschauffören i ögonen. Jag slog ner blicken, blippade mitt SL-kort och fortsatte så långt bak i bussen det gick, i hopp om att de längst bak inte bevittnat den pinsamma händelsen vid dörren.

När jag ringde Emelie  någon minut senare hade hon fortfarande inte slutat skratta. Men mellan skratten lyckades hon klämma fram att busschauffören räckt ut tungan till henne. Jag undrar vad det betydde.

Hur som helst kändes det bra att kunna göra någon glad. Inte bara glad, utan hysteriskt glad. Nästa gång hoppas jag att jag slipper göra det på någons, och när jag skriver "någons" då tänker jag framför allt på mig själv, bekostnad.