Albertbloggen

Pinky på besök

2012-02-01T10:37:00.004+01:00

Jag hade Pinky på besök hela förra veckan. Hon klev av bussen från Övik släpandes på sin stora väska, datorn och en handväska. I hamnen hade hon sin kudde och det kändes som att mitt hjärta inte riktigt räckte till.

Hon har berättat om hur det var när hon som liten var tvungen att lämna ett krigshärjat Bosnien. Hur hon bara fick ta med sig det allra nödvändigaste på bussen till Sverige. Hur de vuxna förklarat att Serberna skulle ta sno allt värdefullt. Hur hon hade varit noga med att smuggla med sin favoritdocka, det mest värdefulla hon ägde.

Och hur rädd hon hade varit för att bussen bli stoppad, hur orolig hon hade varit att någon skulle hitta hennes docka och ta den ifrån henne.

När Pinky klev av den där bussen från Övik med kudden i famnen var det inte bara den vuxna Pinky jag såg. För ett ögonblick förvandlades hon till det där barnet som vaktat sin favoritdocka hela bussresan. Sen fick hon syn på mig och började sprudla av glädje som bara Pinky kan.

Jag frågade henne om jag kunde hjälpa till att bära något. Det kunde jag. Nästan allt. Utom kudden.

"Det kommer fler jular"

2012-01-12T21:50:00.000+01:00

Allt som kommer att hända, oavsett vad det är som kommer att hända, är oundvikligt. Vi kan försöka streta emot eller bejaka det, det spelar ingen roll, det kommer att hända. Det som spelar roll är att vi vågar vara sanna mot oss själva och agera utifrån vår egen övertygelse. Det är bara då vi har möjlighet att se det magiska i det oundvikliga.

Därför blev jag glad när jag blev påmind om att det kommer fler jular. Därför är jag inte orolig för exakt vad som händer idag eller imorgon. Därför är jag inte ens orolig för vad det är som kommer att ske; jag väntar med spänning och förväntan och försöker vara så mycket Albert jag kan under tiden.

Your move, life!

Nytt år, nytt fokus

2012-01-03T10:25:00.004+01:00

Det nya året har inte börjat som jag väntat mig.

Jag har en "äh, det ordnar sig"–attityd och jag tycker att det är onödigt att detaljplanera. Det betyder inte att jag bara vandrar omkring helt planlöst och bara låter livet hända, det är i alla fall vad jag har sagt till mig själv. Jag har idéer, förväntningar och planer, men jag vill ha möjlighet att ändra dem om det känns vettigt.

Till exempel hade jag inför 2012 en rätt bra koll på vad jag skulle göra första veckan, den här veckan, och nu i helgen. Efter det är planerna mer diffusa. Jag har kategoriserat några saker som "till våren" och så har jag bokat in en otypisk resa till Barcelona i mars (vilket skrämmer mig, det känns så långt bort och jag vet att jag kommer att hinna ändra mig tusen gånger innan dess).

Men så gled året in på ett stickspår direkt. Min plan, mitt fokus, har ersatts av något mer angeläget. Det känns som att jag gick förbi en sportbil som stod där med dörren öppen och nyckeln i tändningen. Jag var bara tvungen att prova, sätta mig bakom ratten, starta bilen och trycka gasen i botten. Känna accelerationskraften pressa mig mot bilstolen och svischa in i 2012.

Det här här tredje dagen på det nya året och jag känner inte längre igen mig själv från 2011. Hur kunde jag vara så ofokuserad? Hur kunde jag bara låta livet hända?

Sen jag flyttade in i lägenheten i somras har jag haft en garderob full av jag-vet-inte-vad, osorterat skräp för det mesta, mina kläder har fått bo i en flyttlåda och mitt rum har sett ut att vara i ett konstant stadie av inflyttning. Jag har varit irriterad på det, men tänkt att jag ska "ta tag i det senare" och det har naturligtvis inte blivit av.

Och min lägenhet har sett ut som mitt liv. Jag har prokrastinerat mig själv.

Jag har gjort enskilda saker med fokus: jag har tränat, jag fixade det där halsbandet, jag skickade det där sms:et, jag köpte de där rosorna, bakade den där kladdkakan, skickade det där faxet, gömde den där QR-koden, beställde den där boken. Jag vågade ta ett steg tillbaka och verkligen känna efter. Jag vågade erkänna för mig själv.

Men det har varit undantag snarare än regel. Jag vill mer, jag kan mer. Medvetna handlingar kan göras med stadigare hand, med mer övertygelse. Och då blir förhållandet mellan orsak och verkan tydligare.

Igår tog jag första steget och började rensa ut jag-vet-inte-vad ur min garderob. När jag är klar med det får vi se vad jag gör – vad är inte lika viktigt som att, hur och varför.

Jag är fortfarande inte helt glad över att planera saker långt i förväg. Jag vet att jag kommer att hinna ändra mig så många gånger och jag vill veta att jag har chans att göra det. Men jag tror att det är viktigt att det finns en medveten tanke och idé bakom mina handlingar.

Och jag vill att varje handling ska ha en avsikt – även om avsikten är något så enkelt som att oambitiöst konversera i en soffa över ett glas avslagen Coca-Cola bara för att det känns rätt.

Socially Awkward Penguin

2011-12-31T13:33:00.000+01:00

Malin har inte så bra koll på internet memes. Jag har försökt lära henne lite och av de jag visat henne identifierar hon sig mest med Socially Awkward Penguin.

Min favorit-SAP är den översta — att ha ett bra minne är inte alltid postitivt och det händer att jag håller igen för att verka less socially awkward. Men så håller jag tillbaka rätt mycket. Jag tror inte att världen är riktigt redo för 100 procent Albert, i alla fall inte just nu.

En ko på rälsen

2011-12-29T22:03:00.001+01:00

När järnvägar började ta över den amerikanska western på 1880-talet uppstod det ett problem: lösdrivande boskapsdjur och hästar strosade upp på spåren. Vad skulle man göra?

1883 föreslog La Fayette Willson Page från Tennessee ett spraymunstycke som skulle kunna rikta en stråle vatten från motorns kokare:

1885 tyckte William Bell, en uppfinnare från Mississippi, att några tänger skulle användas för att sträcka fram en vissla och ett spraymunstycke närmare boskapen:

Och 1888 föreslog Jack Williams James, även han från Tennessee, en liten vagn med en docka som skulle "kasta upp båda händerna vid hjulens varv och slå på en gongong med en hammare":

Tyvärr verkar idéerna inte lyckats få den popularitet de förtjänade.

Källa.

Arch Enemies

2011-12-28T14:50:00.001+01:00

Brace yourself

2011-12-27T10:58:00.004+01:00

Frosty the Snowman

2011-12-26T11:24:00.002+01:00

"Jag tycker inte om att julpynta egentligen" sa Malin och visade upp det hon hade dekorerat sin lägenhet med till julen. Det var då jag såg honom.

Han stod där bredvid hennes teve. Jimmy, snögubben.

"Han kan sjunga också" sa Malin glatt och satte igång honom.

Håret reste sig längs min ryggrad och... och jag bestämde mig för att Jimmy skulle få spela huvudrollen i årets julfilm. Så liksom, varsågoda.

The Girl with the Dragon Tattoo

2011-12-24T10:47:00.002+01:00

Igår såg jag The Girl with the Dragon Tattoo med Stella och Maja.

Några tankar:

— Första och sista halvtimmen känns lite hafsiga. Som att David Fincher inte riktigt ville berätta de delarna men kände att han var tvungen. De är berättade i väldigt högt tempo med en dialog vars repliker inte riktigt hinner sjunka in innan vi förflyttas till nästa plats och nästa händelse. Det känns onödigt stressat.

— Några partier i mitten känns tvärtom lite väl utdragna av oförklarlig anledning.

— Som vanligt med Fincher-filmer är det tekniskt skitsnyggt, lite på bekostnad av mänsklighet och värme.

— Daniel Craig gör den otacksamma rollen som Mikael Blomkvist bättre än Mikael Nyqvist.

— Det blir jättekonstigt när folk pratar amerikanska men använder svenska namn. Ajm goin to Skellefteå. Ma name's Gunnar.

— Rooney Mara helt fantastisk. Både Maja och Stella satt och awwww-ade åt hur söt hon är (vi tycker att hon är lik Fanny). Hon växer in i filmen till skillnad från i stort sätt alla andra som bara "är" från början till slut. De enda tillfällena det känns som att filmen verkligen lever är när Mara är med.

— CAAAAT!!!

— Nästa gång jag går på bio med Maja ska jag välja en film som är medvetet rolig. Att skratta åt den töntiga svengelskan är okej, lika så att skratta åt när de säger namn på svenska. Att skratta hysteriskt när SPOILER Daniel Craig blir upphängd inför sin tortyr "för att han såg så rolig ut" förstör lite av stämningen.

— Det lite roligt att Nomi Rapace spelar med i Sherlock Holmes filmen (som ligger etta på biotoppen i USA) och att Mikael Nyqvist spelar skurken i Mission Impossible (som ligger trea på biotoppen i USA).

Jag gillade filmen. Visst är den lite mekanisk och livlös. Den hade tjänat på att ha lite mer värme för att bryta av mot allt det hemska. Och jag hade gärna sett mer av Rooney Mara. Men sett till hela filmen var den riktigt bra. Inte världens bästa, men riktigt bra.

Våga leva fullt ut

2011-12-23T18:09:00.000+01:00

Jag skrev om rädsla för några månader sen — då sökte jag tröst i Yodas ord. Idag tänker jag göra samma sak.

Yodas filosofi går ut på att vi måste våga leva livet fullt ut. Utan att vara rädda eller ängsliga. Om vi går omkring och är oroliga för att misslyckas kommer vi aldrig att nå lika långt som om vi bara gjorde det. Inte försökte i tron att det kommer att gå ut helvete utan bara gjorde det.

Jag har i överförfriskat tillstånd vid några tillfällen kravlat mig upp på tak och containrar. Det har gått hur smidigt som helst, men när jag försökt att göra om bedriften i nyktert tillstånd har jag alltid tvekat. Jag har tänkt att det här "faktiskt inte är möjligt" och misslyckats.

Att vara modig, att våga både vara ärlig mot sig själv och lyssna på den där rösten, det är svårt. I alla fall för mig. Det kräver att jag anstränger mig och kämpar. Jag vill våga kasta mig ut och jag gör det, oftare än mina vänner ibland tycker är bekvämt, men inte alltid.

Ibland håller jag igen. Jag fegar ur. Jag backar. Och jag blir lika besviken på mig själv varje gång. Visst, jag kan se när de drar en suck av lättnad och visst, det känns rätt bra. Men det känns som att jag hade haft mer att ge.

Så jag sträcker på mig, drar ett djupt andetag, tar sats och tänker att den här gången är det annorlunda. Den här gången får det bära eller brista.

Stella är på väg till Stockholm!

2011-12-22T11:35:00.002+01:00

WOHOO!!

Om att måla

2011-12-22T08:30:00.001+01:00

Det är märkligt hur tanken kan vandra iväg på egen hand ibland.

Jag har gått och tänkt på att måla de senaste veckorna. Dels vore det najs att få lite mer iordningfixat i lägenheten, men det är inte bara det. Det är något frigörande med att måla.

Det ger mig möjlighet att skapa något där bara min kreativitet och min skicklighet sätter gränserna. Det ger mig också möjligheten att täcka över allt med någon grundfärg och börja om från början om jag vill det.

Sen finns det massa andra saker, praktiska saker, som jag borde tänka på. Hur ska jag täcka över mina möbler? Hur ska jag skydda golvet? Jag skulle behöva plasta in hela lägenheten så jag bara kan gå all out — för det är uppenbarligen så det kommer bli i alla fall.

Jag vill inte riskera att måla in mig i något hörn. Jag vill kunna stå där i mitten, täckt i färg från topp till tå, med världens största Heath Ledger-leende och tänka "Ja, det är faktiskt färg överallt och det är helt awesome!"

Tänk positivt

2011-12-21T15:18:00.002+01:00

Sean Day[9] Plot pratar om vikten av att tänka positivt.

Jag tycker att det här klippet är helt underbart. Helt underbart.

Med ett schysst järnspett

2011-12-21T09:10:00.004+01:00

Igår var jag så sjukt nere. Jag gick omkring och såg ut som en zombie och tyckte att allt kändes helt värdelöst.

Varför? Vi håller på att flytta på jobbet och jag har ägnat min tid till att städa och packa saker på pallar som jag sedan lastat i och ur en lastbil. Det är hur tråkigt som helst.

Det är fysiskt ansträngande, men inte så fysiskt ansträngande att jag blir helt utmattad, bara uttråkad. Dessutom får jag ingen intellektuell stimulans överhuvudtaget.

Så igår eftermiddag när jag verkligen kände mig på botten så fick jag i uppgift att "vika ihop" ett kök så att det skulle passa på en pall. Till mitt förfogande hade jag ett järnspett. Att verkligen gå all out på det där lilla köket var precis vad jag behövde.

All tristess, all trötthet. All stress och alla bekymmer. Allt försvann medan jag högg och bankade med det där järnspettet så det flög klinker och kakelflisor åt alla håll.

Jag har en sektion kvar att "vika ihop", men den har jag sparat tills i eftermiddag ifall jag skulle känna mig lika nere då.

Mer än 14 timmar senare

2011-12-20T08:56:00.000+01:00

Blargh.

Vi flyttar på jobbet och jag är helt slutkörd. Packade grejer i över 14 timmar igår och nu har mitt högeröga börjat rycka oroväckande. För mig i alla fall. När Lars fick veta att det var en fysisk ryckning och inte en synrubbning var hans reaktion att "det i alla fall inte är migrän" i något tröstande försök att få mig att känna mig bättre.

Nåväl. Tids nog är det jul så då slipper jag stressa.

OMGOMGOMG

2011-12-20T06:51:00.004+01:00

Jag är så sjuuuuuukt besviken på den här trailern. Fick inte den där WOHOO-känslan förrän precis i slutet när musiken tonade upp, men då var det ju liksom redan över. Åh nej, åh nej. Jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen att The Dark Knight Rises blir EPIC. Hoppas, hoppas, hoppas!

Ringbrynja säljes

2011-12-19T18:59:00.003+01:00

Gör-det-själv: ringbrynja.
10 000 delar i stål.

Instruktion saknas.

Samma sak

2011-12-19T08:56:00.001+01:00

Allting handlar om samma sak. Hela tiden.

Det handlar om att samla mod för att våga vara sann mot sig själv och att agera utifrån övertygelsen att det inte bara räcker utan är det jag förtjänar och måste måste göra för att vara lycklig.

Jag har diskuterat livets synkronisitet de senaste dagarna. Det har varit en diskussion om huruvida saker sker av en anledning eller om det bara är slumpen. Jag tror inte att det finns någon övergripande kraft som kämpar för att få händelser synkroniserade med varandra. Jag tror att saker bara råkar ske och om vi ser mönster så beror det på att vi letar efter dem.

Jag tror också att vi kan påverka mycket själva. Jag fick frågan om jag trodde på gud. Nej, det gör jag inte. Då fick jag frågan vad jag tror på istället och där är svaret lite klurigare. Jag tror nog på mig själv. Jag tror att jag kan göra skillnad, att jag lever i en värld full av slump men att jag har ett ansvar och kan påverka genom mina handlingar.

Att tro att saker bara sker utan plan — att det bara är en slump var vi befinner oss och vad vi gör — skulle kunna leda till ett väldigt deterministiskt synsätt. Och jag är nog rätt deterministiskt.

Jag är övertygad om att vissa saker kommer att hända oavsett hur mycket vi försöker förhindra dem. Vissa saker är för stora för att vår självdisciplin och vår motivation ska kunna besegra dem. Vi kan försöka, vi måste kanske till och med försöka, men ibland räcker det inte till.

Det sagt tycker jag inte att vi ska avsäga oss allt ansvar. Vi måste ändå försöka. Vi kan fortfarande påverka. Hela tiden.

För vi har ett ansvar gentemot oss själva. Ett ansvar att vara sanna mot oss själva. Ett ansvar att agera utifrån övertygelsen att det inte bara räcker utan att det är det vi förtjänar och måste göra för att vara lyckliga.

"Är ni i himlen?"

2011-12-18T21:16:00.001+01:00

Niklas skickade ett mms med den här bilden på ett ölunderlägg Ron hittat i Prag till Emil (dålig mening).

Emils reaktion?

— Är ni i himlen?

Rytmen av oundviklighet

2011-12-17T18:25:00.003+01:00

Hjärtat bultar snabbare och snabbare. Hjärnan gör sitt för att lugna, för att visa situationens orimlighet, för att behålla kontrollen.

Men hjärtat låter sig inte distraheras av logiska argument. Det bultar till rytmen av oundviklighet. Djupa andetag övergår i flämtningar, blod rusar till fingrar och kinder.

Ständigt samma kamp, samma försök till självbehärskning. Samma vilja, samma känsla, samma sak. Nu som nyss. Nu som då, som snart, som alltid.

Som alltid.

Alltid den där väntan, alltid den där längtan som alltid, alltid är för lång. Alltid.

Natt blir dag. Ett äventyr som aldrig börjar. Månen slungar sig runt planeten i tusen meter per sekund.

Ett varv.

Något magiskt och fantastiskt som skulle kunna bli men inte är.

Två varv.

Tiden går helt i onödan. Nu, nyss, snarast. Hjärtat bultar och hjärnan kämpar. Kämpar och kämpar.

Vinter blir vår. Kallt blir varmt. Mörker ljus. Bländande ljus. Tystnad. Ridå.

Publiken tittar nervöst på varandra. Var det allt? Slutade det verkligen så? Någon börjar klappa händerna och applåderna sprider sig genom salen. Försiktigt till en början, sen som ett vrål.

Alla väntar på att skådespelarna ska komma tillbaka till scenen. De står i sina platser och hurrar och tjoar men inget händer. Så ser de en krusning i ridån. Äntligen! Men det är bara städgubben som kommit för att sopa undan.

De tror att det är en del av föreställningen. Jublet är öronbedövande men gubben reagerar inte. Så ser han något i ögonvrån och vänder sig om mot publiken. Han vrider upp volymen på sin hörapparat och suckar besviken. Han försöker vifta bort publiken. "Gå hem!" skriker han så högt som hans bräckliga röst förmår.

Nu är det publiken som inte reagerar.

Gubben fortsätter att sopa undan och efter ett tag avtar jublet. Publiken börjar packa ihop sina saker och lämna salen. De flesta är förvirrade. Några är besvikna, andra nyfikna.

"Kommer det en fortsättning?" frågar en liten flicka sin mamma.

"Jag hoppas det" svarar hon och klappar dottern på huvudet. "Jag hoppas det."

5 år är väldigt lång tid

2011-12-16T08:39:00.002+01:00

Jag sitter och försöker få en bild över hur lång tid fem år är.

Det går inte så bra. Fem år är väldigt lång tid.

Jag är inte samma person idag som jag var för fem år sedan. Jag har vidgat och ändrat vilka jag umgås med. Jag har vidgat och ändrat mina åsikter och tankar. På många sätt har jag blivit mer nyanserande och rättvis, på andra sätt har mina tankar reducerat till något mer koncentrerat.

Livet ändras hela tiden. Ibland känns det som att det sker helt utan att jag har någon kontroll. Jag flyter med, utan att ha någon koll på var jag befinner mig eller vart jag är på väg. Tiden stannar liksom inte upp och frågar vem jag är eller vad jag vill. Jag bara flyter med i livets sörja.

Jag vet att jag har möjlighet att styra själv. Det kräver mål och motivation. Det kräver att jag anstränger mig, fäster blicken vid något och börjar simma. Med eller mot strömmen spelar inte så stor roll, poängen är att den här stora trögflytande massan som jag befinner mig i inte är så förlamande som man skulle kunna tro.

Så fem år liksom. Hur stor del av de senaste fem åren har jag bara låtit mig själv flyta med? Hur stor del har jag kämpat, brunnit, älskat, drömt?

Jag tittar på var jag befinner mig just nu och var jag befann mig för fem år sen. Jag tittar tillbaka och inser att fem år är en oändlig tid med oändliga möjligheter. Jag inser att jag kan komma långt på fem år, bara jag bestämmer mig för vart jag vill komma.

Visst, jag skulle kunna tillåta mig själv att bara flyta med, en liten stund till, och se om jag råkar flyta förbi någon mysig liten plats där jag kan klamra mig fast, men det vore att lämna så mycket till slumpen.

Samtidigt kanske det inte är hela världen. Även om jag tittar på hur mycket som har hänt de senaste fem åren så vet jag att jag förväntas leva i minst 50 år till. Det är en hissnande tanke. En tanke som får mig att tänka att de senaste fem åren kanske inte spelar så stor roll egentligen. Eller de nästkommande fem åren.

Jag har mycket tid framför mig. Jag har tid att göra många misstag. Jag har tid att lära mig leva livet på ett sätt som känns fantastiskt och magiskt och alldeles, alldeles underbart.

Sheldons emellan

2011-12-15T08:13:00.003+01:00

Sarah blev (också) kallad för Sheldon i somras.

Jag börjar ana varför.

Människor och vapen

2011-12-14T11:26:00.003+01:00

Så de har börjat göra Command & Conquer: Generals 2.

Jag hoppas att det kommer att ha ett minst lika bra intro som förra spelet. Det är typ allt jag kommer ihåg från föregångaren.

Generals hade en rätt barnslig inställning till diplomati... eller kanske amerikansk? Spelet släpptes ju under Bush-eran så det kanske beror på det.

Vad det gäller vapen generellt så håller jag med bilden här under.

Delvis i alla fall. Visst vore det bra med färre vapen, i någon form av jag-vill-ha-fred-på-jorden-utopi skulle det lösa alla problem. Mer realistiskt skulle det skulle säkert leda till att folk skulle skadas mindre i onödan. Men det skulle fortfarande inte ta bort roten till problemet.

En värld utan vapen löser inte problemet att människor vill skada varandra och människans oändliga påhittighet gör den världen orimlig. Vi kommer alltid att hitta nya sätt att göra varandra illa, det gäller bara att försöka låta bli.

Julstädar

2011-12-12T22:59:00.002+01:00

Banksy i Prag?

2011-12-11T16:03:00.001+01:00

Skumt bubblande

2011-12-10T12:19:00.001+01:00

Lager, lager, lager. Mycket lager blir det på (öl)semester i Prag.

Jag har lärt mig två saker.

1. Det är tydligen inte ok att klaga på att det är mycket skum i ölen. Inte okej.

2. Man blir väldigt bubblig i magen. Väldigt. Jag skulle försöka mig på att svepa en 1,5 liters petflaska med Zlatopramen vilket misslyckades innan jag kommit halvvägs och efterföljdes av ångestfyllda monsterrapar.

Men vi har det rätt najs ändå.

Farmors hemliga beroende

2011-12-10T12:00:00.000+01:00

Min lilla farmor fyllde 92 i förra veckan, när jag skulle hjälpa till och laga mat råkade jag titta i ett av hennes skåp...

Det känns som att hon har ett beroende hon inte avslöjat för något.

Kompromiss på Starbucks i Prag

2011-12-09T10:59:00.001+01:00

Jag sitter på Starbucks i Prag. Malin är glad för att det är Starbucks, jag är glad för att det finns WiFi.

Jag har inte riktigt förstått grejen med just Starbucks. "Är det inte bara som McDonald's för kaffe?" undrade jag varpå Malin sken upp, som om jag för första gången verkligen förstod henne och svarade "Ja, det är precis så.. så fantastiskt!"

Jag förstår inte, men de har ju WiFi så jag klagar inte.

Bäver i strumpbyxor

2011-12-09T09:00:00.000+01:00

Maja har illustrerat, ni kan se mer av hennes grejer i Majasbok.

The Daily Show om finanskrisen

2011-12-08T08:00:00.000+01:00

I praktiken sålde amerikanska staten dollarsedlar till bankerna för 97 cent styck. Helt obegripligt.

The Daily Show With Jon Stewart

Mon - Thurs 11p / 10c

America's Next TARP Model

www.thedailyshow.com

Daily Show Full Episodes

Political Humor & Satire Blog

The Daily Show on Facebook

Vinter i Haninge

2011-12-07T07:30:00.000+01:00

Nu känns det som att vintern är på gång på riktigt.

Jag tog den här bilden när jag gick till jobbet igår och det var verkligen svinkallt.

Fast jag hoppas att det kalla håller i sig. Jag gillar snö — även om jag hatar förseningar i lokaltrafiken — och dessutom är det en tokbra ursäkt att få svida på mig mina blommiga långkalsonger.

Plotta grafer direkt i Google

2011-12-06T12:44:00.001+01:00

Jävla Google. Nu har de gjort det igen.

Nu har de lagt in så jag kan plotta grafer direkt från sökfältet. Bara att skriva in vad jag vill ha och så swoosh så får jag en fin graf.

Ett grafhjärta! <3

Visst, WolframAlpha har haft samma funktion hur länge som helst, men jag lever i mitt sökfält så det känns bra att det har kommit till Google. Nu vill jag bara att den ska förstå naturligt tal och mer avancerade sökningar.

Kameleonter som metafor

2011-12-05T22:39:00.001+01:00

Jag vet inte vilken av kameleonterna jag identifierar mig med mest.

Den som anstränger till bristningsgränsen för att nå sin kompis? Eller den som tycker att situationen mest är awkward och inte riktigt vågar mötas på halva vägen?

Bilden skulle kunna vara en metafor för livet, där kameleonterna får representera oss i all vår föränderlighet och vår möjlighet att anpassa oss.

Avståndet mellan kvistarna är så långt att det inte räcker med att en av dem lämnar tryggheten om de vill mötas — båda måste våga sträcka sig mot varandra. Men om de gör det och möts på mitten, vad händer då?

Då har de (för att parafrasera Batman Begins) gett upp säkert fotfäste för chansen att träffas. Kommer de falla handlöst? Är det vad kameleonten som klamrar fast sig vid sin kvist ser? Eller har jag bara dålig koll på vad kameleonter är kapabla att göra?

För det kanske inte är kört. Att mötas på halva vägen kanske är möjligt? De kanske kan ta sig ner oskadda?

Dessutom är det ju inte ens säkert att det som finns utanför bild är en oändlig avgrund fylld av ond bråd död. Det skulle ju kunna vara något som både känns fantastisk och magiskt.

Det där med bilder säger mer än ord kanske stämmer ändå.

Mamma, Maja och den mörka sidan

2011-12-04T20:33:00.001+01:00

"Har ni inte sett My Daughter has chosen the Dark Side?" frågade Josse när jag var och fikade med mamma, Maja och Alexander.

Det hade vi inte.

Mamma och Maja tyckte att klippet var såhär hysteriskt roligt.

Själv tycker jag att lilltjejens oskyldiga blick precis i slutet av klippet är obetalbar.

Pappa och Wordfeud

2011-12-03T11:05:00.001+01:00

Pappa har börjat spela Wordfeud.

Han spelar på sin iPod Touch vilket innebär att han måste vara ansluten till ett trådlöst nätverk för att kunna göra sina drag och se vilka drag andra gjort. Problemet är att han inte har något trådlöst nätverk i sin lägenhet i Stockholm.

Men det har Arkitekturfabriken, Majas kontor som ligger precis runt knuten från pappas lägenhet. Så pappa snyltar när han får chansen.

Resultat:

Det sista jag såg av pappa när han bjudit mig på middag i torsdags.

Fina lilla pappa spelar lite Wordfeud innan han ska gå och lägga sig. Inte så konstigt. Klart han ska få spela sitt Wordfeud.

Men sen skulle jag gå till jobbet på morgonen efter. Och gissa vem utanför Arkitekturfabrikens fönster, snyltandes på deras wifi, spelandes Wordfeud?

Jo men visst.

Paketöppning!!

2011-12-02T08:34:00.001+01:00

Pinky tack för paketet och kakorna! <3
Niklas du har en ranson kakor hos mig. Du får komma och göra anspråk på dem innan de äts upp.

Om algoritmer och så

2011-12-01T13:13:00.001+01:00

Jag roar mig med att läsa om en algoritm som gick bärsärk på Stockholmsbörsen igår.

Det för tankarna till ett TED-talk som legat online sen i somras som handlar om just algoritmer.

Om hur vanliga de har blivit, inte bara på börsen utan i allt från hissoptimering till städning. Om hur mycket de påverkar, om hur enorma summor algoritmerna omsätter. Kevin Slavin säger att det inte pengarna i sig som är intressanta, utan vad pengarna motiverar.

Han berättar om hur effektiva algoritmer kan vara, om hur fel det kan bli och framförallt hur märkligt det blir när vi låter världen anpassa sig efter algoritmer istället för anpassa algoritmerna efter verkligheten.

Det är en intressant, och skrämmande, föreläsning om hur vi lämnar över makt till saker som vi inte riktigt förstår. Och att titta på den är 15 välspenderade minuter.

Känns som julafton

2011-11-30T07:00:00.000+01:00

När jag skulle gå till jobbet i går hittade jag en avi på hallgolvet. Jag har fått ett paket och jag har ingen aning om vad det kan innehålla.

Det är så spännande att jag inte vet vart jag ska ta vägen — precis som på julafton — och det blir inte bättre av att jag misslyckades med att hämta ut paketet igår efter jobbet.

Pinky står som avsändare så jag förväntar mig något helt fantastiskt. Men vad? Åhhhhh!!! Jag längtar tills jag kommer hem från jobbet ikväll och får chans att hämta ut paketet. Vad kan det vara?!

Stella, Herr Gris!

2011-11-29T13:16:00.001+01:00

Jag kan inte titta på Pumba utan att tänka på Stella.

Jag saknar dig syrran!! <3<3

Årets märkligaste feberdröm

2011-11-28T21:24:00.001+01:00

Jag har legat och sovit nästan hela dagen men vaknade precis i ett ryck av en märklig dröm.

Jag tittade på ett tevereferat av en rättegång om Occupy Wall Street-rörelsen som hade ägt rum för tre dagar sen. Publiken var en blandad skara 99-procentare. Jag kommer ihåg att jag la märke till en äldre man som stod på balkongen tillsammans med sitt barnbarn i tioårsåldern.

Plötsligt utbröt kravaller, polisen stormade in i den överfyllda rättssalen och åskådarna flydde i panik. Jag fick reda på att den där gamla gubben fått ett två års fängelse och att lillkillen skulle hamna i sluten ungdomsvård i ett år, trots att han bara var tio år gammal.

Jag befann mig på en efterfest precis efter rättegången. Hur jag hade tagit mig tre dagar tillbaka i tiden hade jag ingen aning om. Vi satt i trädgården till något hus, det var mörkt ute, men varmt så folk kunde gå klädda i kortärmat. Det hälldes upp olika typer av alkohol ur 1,5-liters PET-flaskor som tidigare innehållit blandsaft. Den kemiska kompositionen av innehållet var skrivet i tusch på flaskorna och jag blev förvånad över att alla tycktes veta hur vaniljesterns molekyl var uppbyggd.

Jag försökte förklara för de andra på festen att polisen skulle dyka upp när som helst och gripa stora delar av deltagarna eftersom de hade varit på rättegången. Alla tycktes vara medvetna men ingen brydde sig. De får gripa oss bäst de vill, det ändrar inget, sa de, men tyckte att jag borde lämna festen. Det här var inte min fight.

Efter lite förvirring hamnade jag till slut hos mamman till två av ungdomarna som var på festen. Hon var från Australien och sålde kängurukött till vardags. Hon visade mig ett kylskåp fullt av kött och försökte demonstrera varför just kängurukött var oslagbart genom att provgrilla två bitar kött och jämföra hur snabbt ytan karameliserades för att få fram rätt smaker. Även om hennes genomgång misslyckades med att ge mig insikt i exakt hur hastigheten av karameliseringen skulle kunna vara en kvalitetsindikator så förstod jag att hon var kunnig och gjorde antagandet att köttet hon sålde var utsökt.

Hon var orolig över sina söner och jag bestämde mig för att ge henne en kram. Det var först då jag insåg att hon knappt nådde mig till naveln. Jag ställde mig på knä och kramade om henne. Hon brast ut i tårar och förklarade hur hon hade flyttat hit för att barnen skulle få spela fotboll på den stora gräsplanen men att det aldrig hade blivit av. Det kändes som att det var något annat som egentligen var problemet men jag visste inte vad jag skulle göra så jag bad henne visa.

Vi gick ut i trädgården på baksidan av huset och innan jag visste ordet av vad det var som pågick så hade vi börjat flyga. Vi flög över landskapet och jag kände hur temperaturen började sjunka. Vi passerade snötäckta öar och landade till slut framför en trädkoja som stod på kulle. Inne i trädkojan stod en teve på där en tevepsykolog förklarade att mamman hade en sorg som hon behövde bearbeta.

Jag gick ut från trädkojan. Solen stod högt på himlen och hela ön var snötäckt. "Det här är gräsplanen jag pratade om" sa mamman och jag gjorde mitt bästa för att föreställa mig den under all snö. Jag hittade en snöskyffel och började skotta men tappade snabbt intresset. Trettio meter längre bort hade någon slängt en kartong med iPod-nanos som SVT skulle ge bort som vinster i Landet Runt.

Så kom ett par på längdskidor och jag fastnade i ett samtal om huruvida det var möjligt att åka längdskidor till jobbet. Mannen förklarade att han brukade åka till något ställe där det gick en färja in till stan och att han hade en liten lägenhet precis där färjan la till där han kunde duscha så att han kände sig fräsch när han kom till jobbet. Jag förstod inte var man skulle ta den där färjan eller exakt vart den gick så jag fiskade upp min telefon och bad honom uppreda medan jag kollade på kartan.

"Papperskorg heter platsen" sa mannen. Jag gav honom en mördande blick. "Nej, allvarlig, den heter Papperskorg" insisterade han. Jag sökte på papperskorg och fick till min stora förvåning upp en adress mitt på Östermalm.

Jag tittade upp från min mobilskärm och upptäckte att jag låg på en säng i ett dunkelt rum. Rummet hade fler sängar uppställda där det låg människor och sov, och en teve med något gammalt tevespel igång. På sängkanten till sängen jag låg på satt en tjej i min ålder. Hon var smal, hade ett par blåa tighta jeans, en vit topp och rakt bläcksvart hår som gick lite längre än till hakan, men var kortare än att det nådde till hennes axlar. Hon svor åt tevespelet och jag satte mig upp bakom henne. Det var något märkligt bekant med henne, hennes hår doftade persika och det kändes som att vi hade träffats tidigare.

"Du skulle bara våga" sa hon och skjöt ihjäl någon stackare på teven. "Våga vad?" viskade jag. "Jag kände hur du luktade på mitt hår - du skulle bara våga". Jag tog ytterligare ett djupt andetag och försökte placera var jag känt den där doften tidigare. Hon vände sig och knuffade till mig så jag trillade baklänges i sängen. "Sluta" sa hon.

Jag tog tag om hennes midja och välte ner henne i sängen. Det kändes precis som jag hade förväntat mig, som om jag gjort det där tusen gånger tidigare. Jag försökte kittla henne men hon reagerade inte. Hon satte sig upp, tog spelkontrollen och fortsatte spela. "Nu dog jag bara för det".

Jag föll handlöst en bit och vaknade sedan med ett ryck.

Lite snö vore najs

2011-11-28T20:15:00.001+01:00

Jag gillar snö. Fraförallt gillar jag den kreativitet som lite snö kan frambringa.

Säg till exempel att du var tvungen att skotta en gång från vägen fram till husdörren. Det vore rätt jobbigt och värdelöst, inte sant? FEL. För det skulle vara ett ypperligt tillfälle att göra om den där skottade gången till en scen från Star Wars.

(möjligt att klippet inte fungerar i alla rss-läsare)

Jag vet att snö kan vara helt värdelöst, att det kommer in liksom överallt och bara fryser ner än. Men när jag ser det där klippet känns all snö i världen helt värt det. Och så blir ju vintermörkret lite ljusare och lättare att uthärda också.

På bättringsvägen*

2011-11-27T19:00:00.001+01:00

Jag har spenderat större delen av helgen i ett tillstånd någonstans mellan sömn och vakenhet. Jag har svettats och huttrat, hostat och snörvlat. Men framförallt har jag sovit.

Några gånger har jag vaknat till och känt mig pigg, sträckt ut armen och upplevt att gravitationen i rummet plötsligt tiofaldigats. Som att kroppen plötsligt är gjort av bly och alla mina muskler förtvinat. Så har pressats mot madrassen och somnat igen på några sekunder.

Malin har försökt ta hand om mig med kycklingsoppa och jag har gjort mitt bästa för att dricka mer än jag svettats. För några timmar sen skickade Emil ett filmklipp som gav mig ny energi och nu sitter jag hos Renen och tittar på när han dör i Dark Souls.

Jag var förbi Peppar tidigare i veckan. Där inne hann jag uppfatta att de hade gått helt bananaz med sin julskyltning och att varken Tina eller Sara hade koll på att det de säljer både pepparshots och kinderägg innan jag halkade ut ur den flottiga lokalen.

Och idag är det första advent, så nu känns det lite bättre med all julskyltning. Allt känns lite bättre faktiskt.

*Jag tycker att det är lite coolt att det finns flera bättringsvägar i Sverige. Till exempel en i Vällingby.

Resestrumpor

2011-11-26T13:44:00.001+01:00

När jag skulle köpa kroppslotion till Pinky hittade jag ett paket med resestrumpor.

En av grejerna jag gör på jobbet är att designa förpackningsmaterial till våra produkter så jag är alltid nyfiken på hur andra gör. Just den här förpackningen gjorde rätt förvirrad.

Jag kan inget om resestrumpor så det är bra att de har en förklaring på framsidan.

Bilden på omslaget visar en familj — mamma, pappa, barn — barnet tittar med stora ögon på pappan och vi kan anta att han precis kommit hem från någon affärsresa. Jag tycker bilden fungerar rätt bra (även om den kanske är lite väl heteronormativ/förutsägbar).

Modell och storlek sitter fast med ett klistermärke på paketet. Just de här var svarta storlek 42 - 45. Allt lutar åt att det är herrstrumpor (i den mån strumpor kan vara könsspecifika).

Sen kommer jag till själva bilden på strumporna. Här rasar bilden av att det är mansstrumpor. De där benen ser inte alls ut att höra ihop med pappan i familjen.

Under bilden på strumporna har de lagt in en reflektion. Att göra så att det ser ut som att saker speglas är rätt populärt. Jag vet inte om det var Apple som började det i sin marknadsföring, men de är några som gör det snyggt.

De som designat Malbs omslag har inte riktigt förstått hur saker speglas. De har både vänt upp-och-ner på den reflekterade bilden och spegelvänt den.

Strumporna uppe till vänster är originalet. Vi kan spegelvända horisontellt så vi får bilden uppe till höger, eller vända horisontellt så vi får bilden nere till vänster. Båda alternativen fungerar. Det som inte fungerar är att välja den uppe i vänstra hörnet och den nere i högra. Det blir fel och jag fattar inte hur de kan ha missat det.

Dessutom kan vi anta att de tryckt de här omslagen i rätt stor upplaga (eftersom de valt att inte ha unika fodral för alla färger/storlekar, vilket blir uppenbart av klisterlappen som får visa det) så de borde ha varit extra noga med att kolla förpackningen innan det skickades till tryckeriet.

Och man kan tycka att någon som sett omslaget också borde ha sett en spegel.

Eldkastare på S:t Eriksplan

2011-11-25T08:40:00.002+01:00

När jag skulle gå till tunnelbanan i morse stod några grabbar från gatukontoret och eldkastade på gatan.

Först tänkte jag att det var någon ny form av klottersanering, men sen förstod jag att de höll på att måla ett nytt övergångsställe (och blev lite, lite besviken). Jag önskar att jag hade vart snabbare med att plocka fram kameran och filma. Jag blev så förtrollad av eldkastaren att de nästan hade hunnit sluta flejma när jag började filma.

Metoden som användes påminde rätt mycket om hur de städade metroperrongerna i Amsterdam, fast tvärtom.

Det jag efterlyser nu är en battle royal, på liv och död, mellan Stockholms och Amsterdams gatukontor. Mano-a-mano. Eld mot vatten. Må bästa gatukontor vinna!

[JULSTRESS] Inte okej

2011-11-24T13:15:00.001+01:00

När jag kom hem igår kväll upptäckte jag att de har börjat sälja julgranar precis där jag bor. Det är november, det här känns inte okej.

Jag inser att jag kanske hetsar upp mig över småsaker. Det är liksom inte som att jag håller på att förblöda för att jag skurit mig i fingret. Det är bara en julgransförsäljare.

Inte okej

Men liksom. Nej.

När jag var liten köpte ~~pappa~~ mamma granen den 23:e december. Så stod den där i vardagsrummet och såg rätt vanlig ut. Men när jag vaknade på julaftons morgon och tassade ut i vardagsrummet var det helt magiskt att se den klädda granen. Det är nog den känslan jag jagar. Den känslan som jag tror blir förstörd om man ska fira jul i en hel månad.

För mig började julen på julafton. Jag hade laddat och längtat så himla länge och när jag äntligen fick se den där vackra lysande granen var all den där väntan liksom värt det.

När jag tänker efter kanske det inte spelar så stor roll ändå. Om folk vill köpa julgranar i november (eller augusti?) ska de väl få göra det. Jag känner bara att det kanske inte blir riktigt lika magiskt då.

Apple Store på Manhattan

2011-11-23T18:59:00.001+01:00

Jag satt och letade efter bilder på Stella. Jag ville illustrera hur hon såg ut som en korv/gris när hon var liten men att hon blivit cool nu.

Istället hittade jag den här bilden som hon tog när vi var på Apple Store på Manhattan förra sommaren.

Bilden får mig att tänka på den här nyheten om det japanska sumosällskapet som delade ut iPads till sina medlemsklubbar eftersom medlemmarna missat information som skickats till dem via telefon och fax. Den större iPad:en skulle tydligen göra det möjligt för sumobrottarna att kommunicera med varandra elektroniskt.

Vi hade typ internet redan 1991

2011-11-23T13:01:00.001+01:00

När jag var sex år gammal flyttade vi till Frankrike.

Vi hyrde ett hus med en terrasserad tomt och flera olivträd. I hallen stod det en liten terminal som var uppkopplad mot ett nätverk via ett modem.

Minitel hette den och det var en fransk internetföregångare som man kunde boka resor och tjänster med, söka i telefonboken och förmodligen göra ungefär samma saker som man kan med text-teve.

Jag var aldrig särskilt intresserad. För mig kändes den mer som en hushållsmaskin än som en portal till omvärlden. Och förresten var jag alldeles för upptagen med att pussa på tjejer, titta på MacGyver och vårda min hockeyfrilla. Men när jag tänker tillbaka på det är det rätt coolt ändå.

Vår lilla Minitel, en internetföregångare.

V-ringat alltså

2011-11-23T10:24:00.001+01:00

Jag undrar om det här med v-ringat är något för mig?

Det måste ju finnas argument både för och emot. Jag hittade en sketch/kortfilm från SNL som gör att jag känner mig lite illa till mods bara jag tänker på v-ringat.

Så, v-ringat alltså. Liksom varför?

Lyssnar på musik och njuter

2011-11-22T06:29:00.001+01:00

Hej världen!

Jag är på så sjukt bra humör idag. Jag är utvilad och jag lyssnar på en spellista som varit förlorad och den är helt underbar. Jag sitter här och bara njuuuuter.

På Emils fest i lördags var det någon som bytte till en låt som jag tyvärr glömt bort vilken det var. Spelar ingen roll. Reaktionen hos oss som lyssnade var inte direkt positiv.

— Man måste lyssna minst tre gånger för att den ska bli bra, fick vi höra.

Nu när jag sitter här och njuter funderar jag på om det kanske är så med all musik. Kanske inte. Malin fick Jack Sparrow på hjärnan efter första lyssningen (fast hon säger sig inte tycka att den är "bra", så jag vet inte).

Åhh.. den här musiken alltså. Jag kommer ihåg att jag undrade om det var meningen att jag skulle tolka in något av texterna. Då fick jag ett diffust typ "jag visste att du skulle tolka in sånt i det där" till svar.

Jag tror att det är dumt att ta för mycket bokstavligt. När Neon Trees sjunger

Oh oh
What are you waiting for
Take a bite of
My heart tonight

är det förmodligen inte en kärlekssång skriven till en riktig kannibal utan en metafor för något helt annat?

Jag kan i och för sig se framför mig hur Neon Trees är typ några gladmongon i en sekt som inte vill annat än att bli uppkäkade av kannibaler. Oavsett blir jag glad. Och det är typ det som räknas.

Upp flyga orden, tanken stilla står

2011-11-21T09:46:00.001+01:00

Förra veckan spenderades delvis i KLM-kabin högt över molnen och det känns knappt som att jag har hunnit landa.

Jag är kluven till att flyga. Dels är det den där känslan av oändlig frihet men också bullret från jetmotorerna, den portionsförpackade maten och bristen på benutrymme. Och förvirringen. Jag inte var mitt huvud befinner sig eller vart mitt hjärta är på väg. Min kropp kliver som vanligt upp på morgonen och gör precis det som förväntas av den.

Jag drar i en spak. Jag trycker på en knapp.

Jag känner mig osynkroniserad med mig själv. Som att jag befinner mig på flera platser samtidigt och min stackars hjärna febrilt kämpar med att hålla kursen utan att kroppens olika delar ska glida längre ifrån varandra.

En tanke som svävar, ett hjärta som bultar.

Men så är det kanske frihetens pris? Oändliga möjligheter och total förvirring. Nu vill jag bara landa ordentligt och känna den trygga marken under fötterna. Jag vill se mig om och ta reda på var jag befinner mig, så jag kan planera, sätta nya mål och fokusera på vad jag vill göra härnäst.

Jag känner på mig att det kommer bli magiskt.

Sol i Haninge

2011-11-15T10:38:00.001+01:00

Jag sitter på jobbet och fixar det sista innan vi åker till Amsterdam.

Promenaden till från stationen till kontoret i morse kändes mycket mer välkomnande än den för några dagar sen.

Och Scanialastbilen var så fin i solen.

Googles magi

2011-11-11T08:53:00.001+01:00

Googles sökalgoritm slutar inte imponera med hur snabbt den hittar det jag letar efter. Och då menar jag verkligen "det jag letar efter" och inte "det jag söker på". Det känns magiskt.

Igår ville jag visa en bild på den där tjockisen från The Hangover. Jag visste att hans namn började på Z och att det låter som Zalafa— mer än så hann jag inte skriva förrän Google visade resultaten för sökningen på Galifianakis, knappt en bokstav rätt från det jag sökte på men precis det jag letade efter.

HUUUUUUR?

Lätt som en plätt. Det spelar ingen roll vad jag söker på, Google fixar det oavsett.

I just det här fallet var jag ju lite dryg och trodde att jag visste ungefär vad snubben hette, vilket jag uppenbarligen inte gjorde. Min teori är att Google lär sig av vanliga felstavningar och felsökningar och anpassar sina resultat efter det.

Men jag hade ju inte behövt ha någon aning om vad han hette. Hade jag bara tänkt "fat dude from the hangover" så hade Google förstått mig redan på fat dude from t—.

Okej, det här kanske var för uppenbart.

Så bra är Google idag. 2011. Så bra att det känns som att den vet vad jag letar efter innan jag gör det. Men Google arbetar ständigt med att förbättra sina sökresultat, med att presentera dem snabbare och med större säkerhet. Frågan är hur det kommer att vara om ett år, eller om fem.

[Aftonbladet] Fars dags-presenter

2011-11-10T13:29:00.001+01:00

Dimma i Haninge

2011-11-10T09:09:00.000+01:00

Vägen från stationen till kontoret var kusligt dimmig idag.

Och inte en sådär varm och mysig dimma. Det var en svinkall, rå dimma. Men vackert.

Världens bästa pannkakor

2011-11-09T19:50:00.000+01:00

"Det är det som är grejen med dig Albert. Du kan inte nöja dig med att bara göra pannkakor. Du måste göra världens bästa pannkakor."

Det var så Malin uttryckte det. Hennes poäng var att jag ställer för höga krav på mig själv. Att det är jag som är viktig och inte att det jag gör är perfekt.

"För dina vänner räcker det nog med att du gör pannkakor eller lagar mat. Det blir glada för att du har gjort det, om det är perfekt eller inte spelar ingen roll."

Men för mig är det viktigt. Jag vill känna att jag utvecklas. Jag vill utmana mig själv. Jag vill växa. När jag går och lägger mig på kvällen vill jag känna att jag är mer Albert än jag var när jag vaknade. När jag vaknar på morgonen vill jag känna att jag har oändliga möjligheter.

Men tillbaka till pannkakorna. Jag struntar i om mina vänner — eller Pinky i det här fallet — skulle kunna nöja sig med vanliga pannkakor. Jag vill inte nöja mig med det. Jag kan mer. Vill mer. Och världens bästa vänner förtjänar världens bästa pannkakor.

Så hur gör man? Ni ska få ett recept:

Världens bästa pannkakor

Recept: Världens bästa pannkakor, 3 pers.

1. Separera 3 ägg.

2. Blanda äggulorna, 250 g Ricottaost och 2,5 dl mjölk i en bunke.

3. Blanda 2,5 dl vetemjöl, 1 tsk bakpulver och 1 tesked i en annan bunke. Rör ner i smeten.

4. Vispa äggvitorna luftigt och vänd ner i smeten.

5. Skiva 2 bananer och blanda i dem.

6. Stek pannkakorna i smör på medelhög värme tills de fått en gyllene färg.

7. Servera med lönnsirap och färska bär.

Nu inser jag att det kanske skulle bli tråkigt att bara äta världens bästa pannkakor hela tiden, så komplettera gärna med vanliga pannkakor, plättar, ungspannkakor och crêpes. Variation förnöjer.

En stor dag

2011-11-01T23:10:00.000+01:00

När Pinky flyttade till Örnsköldsvik i somras lämnade hon ett stort tomrum efter sig.

Det är inte samma när hon inte är här. Under en period missförstod vi varandra hela tiden och det var jobbigt, men för det mesta har vi kunnat kommunicera nästan telepatiskt. "Du vet den där filmen som—" har räckt för att jag ska förstå vilken hon menar (och vi är otvetydiga mästare i Alias).

Men det där säger inte så mycket mer än att jag och Pinky känner varandra rätt bra. Och dessutom det saker som går att uppleva över en 60-mils Skypekonversation.

Pinky är mer än en Skypekonversation. Hon finns i verkligheten också.

Och i verkligheten saknar jag hur hon kan börja skratta helt okontrollerat, hur hon studsar och sprudlar av energi när hon är glad och hur hon rynkar på näsan när hon blir irriterad.

Pinky rynkar på näsan när hon är irriterad.

Jag saknar henne, helt enkelt.

De senaste veckorna har jag funderat på varför det känts så märkligt. På något konstigt sätt så känns det som att vi aldrig varit såhär långt ifrån varandra sen vi blev vänner.

När jag Skypade med Pinky från Shanghai kändes det som att hon var på andra sidan jorden, och det var hon, men hon ändå bara några dagar bort. Jag visste när jag skulle komma tillbaka och när vi skulle ses. Då kändes avståndet överkomligt.

Nu när jag inte vet när vi kommer att träffas känns avståndet så oändligt mycket större.

Eller ja, så kände jag fram tills ikväll. Det där oändliga avståndet blev nämligen superkomprimerat när Pinky berättade att hon kommer och hälsar på i helgen.

Jag kan inte göra annat än att bunkra upp med Captain Morgan, ricottapankakor, bacon, skagenröra och flamberade bananer. Så vi kan fira helgen som den förtjänar att firas.

En tappad låda med minnen

2011-11-01T08:55:00.001+01:00

På vägen till tunnelbanan hade någon tappat en kartong med minnen. Den var fylld av handskrivna brev, vykort och en medalj från en tid som flytt.

Det såg ut som en konstinstallation. Som att någon tappat lådan där med avsikt, likt en nonchalant upphängd tassel, eller så var det på riktigt.

Jag undrar vem som har tappat lådan. Hur gick det till? Vad är historien bakom alla breven? Bakom medaljen?

Kortet med texten Jeg elsker deg! kändes extra speciellt. Romantikern i mig skapade genast en förklaring som involverade en dansk yngling med brustet hjärta, en vanlig svensk tjej och en stressig flytt i Stockholms rusningstrafik.

Synd att jag var sen till tunnelbanan, så jag inte hann titta närmare.

Idag fick jag ett kort

2011-10-28T14:02:00.000+02:00

Det är inte varje dag jag får personliga kort skickade till mig på jobbet. Jag kan inte minnas när det hände senast.

Det är något speciellt med att någon tagit sig tid att leta upp ett glatt kort, skrivit några rader, hittat ett kuvert, letat upp en adress, fixat frimärken, och lagt alltsammans på lådan.

Vad kuvertet innehåller — en Like-stämpel, en 1UP-svamp, en påse geleråttor, en hälsning eller som i det här fallet: en kram — det är liksom tanken som värmer.

Och så känns det skönt att veta att andra också skickar saker med post. Det gör att jag känner mig mindre konstig. Så mer sånt, tack.

(Och tack Malin för det fina kortet!)

Malins mörka hemligheter, del 1.

2011-10-24T11:20:00.000+02:00

Malin har en ny mobil, en Samsung Galaxy SII, och jag är avundsjuk. Och rädd.

Jag frågade om jag fick låna den — för att kolla hur det gick för NaNiWa på BlizzCon — öppnade webbläsaren och möttes av följande bildsökning:

— M-malin? frågade jag osäkert och höll upp mobilen så hon kunde se.
— Det var inte meningen att du skulle se det där, sa hon och rodnade.

Nu förstår jag lite varför hon gick från att tycka att dokumentären Bobby Fischer Against The World lät som världens tråkigaste film till "rätt intressant" efter att hon insett att Anders Ekborgs karaktär Freddie i Chess har Bobby Fischer som förlaga.

Det är tydligen något väldigt speciellt med Anders Ekborg som typ bara Malin förstår. Och det gör mig lite rädd.

Pendeltågens typografimiss

2011-10-14T16:04:00.000+02:00

Jag inser att jag förmodligen är i minoritet både när det gäller att lägga märke till sånna här saker och att lägga tid på att förklara men... Jag åkte pendeltåg mot Västerhaninge häromdagen när jag såg det här:

Typografen i mig (som blir glad när någon använder "Garamond!" som lösningsförslag på alla problem) kände sig genast illa till mods. Det där Ä:et är det något fel på, det ser ut som att två lampor inte är tända.

Jag jämförde med A:et senare i ordet och det var liksom uppenbart att något inte stod helt rätt till.

Ser ni felet? Blir ni också illa till mods?

Jag hade olika teorier. Kunde det vara fel på bara de två lamporna? Men eftersom texterna sveper förbi på skylten var det lätt att se att det inte berodde på det. En annan fundering var om det kanske var så att en bokstav bara får använda ett visst antal lampor, och att två lampor hade vart tvungna att släckas för att kunna tillgodose tremat (prickarna) över Ä:et?

Lite senare såg jag att Å:et i Skogås-skylten var konsekvent med A:et ur Västerhaninge. Jag noterade att prickarna över Ä:et utgjordes av 8 lampor (4 + 4) medan ringen över Å:et bara använde 6 lampor. Teorin om en övre gräns på antalet lysande lampor kunde fortfarande förklara felet.

Så i onsdags åkte jag tunnelbana från Fruängen in mot stan. Tunnelbana har skyltar av samma dimensioner som pendeltågen, så när jag passerade Västertorp fick jag chansen att jämföra två Ä:n.

I Västertorp har Ä:et inga släckta lampor och prickarna över Ä:et är med som de ska.

Felet med skyltningen på pendeltåget mot Västerhaninge saknar därför med största sannolikhet teknisk förklaring. Mer troligt är snarare att det beror på den mänskliga faktorn eller dumhet/slarv.

Det spelar väl inte så stor roll egentligen — är nog mer ett exempel på typen av detaljer som jag lägger märke till ibland. Om du känner att du är åtminstone liiiiite som jag så tror jag att du kommer att gilla flashspelet Kern Me och ska jag vara ärlig så kanske det är just på grund av det spelet som jag märke till de där två släckta lamporna.

Jag och Bill

2011-10-13T10:36:00.001+02:00

Jag ser det här klippet på Bill Gates som hoppar över en kontorsstol och blir alldeles lycklig. Han gör det inte särskilt stiligt eller graciöst, men han gör det. Han gör det på ett lekfullt sätt med en glädje som smittar av sig.

Jag frågar mig hur han fick idén och varför han har behov av att visa upp det. Men så inser jag att jag redan vet svaret. Jag gör precis likadant. Det är den där frågan som bubblar upp i magen: Kan jag klara av att hoppa över/upp på den där grejen? Om man aldrig vågar testa sina gränser vet man aldrig var de går.

För mig är det sällan någon som hejar på, tvärtom brukar jag bli avrådd från att försöka, men det hindrar inte mig och det hindrar inte Bill Gates.

Nu ska jag gå och testa själv.

Edit: Till Alexander, över en liten kontorsstol (för säkerhets skull).

Maja fyller 24, vi ritar.

2011-10-11T09:11:00.003+02:00

I helgen firade Maja att hon fyllt 24.

Jag ritar något pedagogiskt.

Vi spelade ett rita-gissa-spring-spel som heter DRAW. Vid det laget var vi bara 9 personer och vi hittade på följande regler: Tre personer i varje lag, ett lag får dra ett kort, ett annat väljer en siffra mellan 1 och 5 och sen ritar en person. Motståndarlagen får en minut att gissa. Det laget som gissar rätt får en poäng och de som ritar får också en poäng om de ritar så någon annan kan se.

Det som gjorde spelet hysteriskt roligt var dock vilken typ av ord det var.

Mitt snigelspår.

Jag fick t ex rita tantsnusk, snigelspår, vinvolang, stekare och ansiktssprut.

Andra ord som blev till fantastiska teckningar var energitjuv, skummis, dataintrång och lurendrejare.

Majas energi-tjuv.

Mammas skummis

Mickes dataintrång

Mickes lurendrejare

Testar en ny layout!

2011-10-11T08:45:00.004+02:00

Ooooh. Det här känns både läskigt och spännande. Får se om jag kan vänja mig vid det här.

Topploppet 2011, eller: Att springa med svarta tights.

2011-10-09T13:35:00.000+02:00

Den 2 oktober 2011 överlevde jag Topploppet. Det är en löptävling där man tar på sig ett par svarta tights och springer ett (5 km) eller två (10 km) varv runt högsäkerhetsstaket till Victoria och Daniels slott i Hagaparken.

Jag hade anmält mig till distansen på 5 km. Jag har aldrig sprungit så långt tidigare. Alla gånger jag har övningssprungit utomhus har jag (1) tyckt att det gått för långsamt, (2) höjt tempot, (3) dött efter typ 800 meter, (4) gått hela resten av rundan.

Hybris följt av fall är så typiskt mig.

Svarta tights i Hagaparken.

När jag kom till Hagaparken insåg jag att jag missat klädkoden. Nästan alla hade svarta tights. Jag var klädd i mina stora gula badbyxor. Jag mötte upp Lars och Sandra som också skulle med och springa och la upp en plan att hålla Lars tempo genom loppet för att inte klappa ihop efter 800 meter.

Löpträning i gula badbyxor på Algonquins

hotellgym i New York, juli 2010.

Startskottet gick och vi föstes fram i en homogen massa av svarta tights.

Det gick inte särskilt snabbt men Lars är liten och flink och jag var tvungen att anstränga mig för att hålla rygg när han smet igenom folkklungan. Det kändes jättetungt att springa och jag var nära att ge upp efter en, två, två-och-en-halv och tre kilometer. Jag hade bestämt mig för att vinna över Lars så jag kämpade vidare.

Efter 3 500 meter kom jag ikapp en lång tjej med kort-korta shorts, ben som gick upp till naveln och framförallt utan svarta tights. Med hennes shorts i blickfånget kändes kroppen lättare. Vid 4 000 meter fick var ikapp Lars och han förklarade att vi höll ett helt okej tempo.

Tvåhundra meter senare påstod han att det var 500 meter kvar och då höjde jag hastigheten. Jag sprang så fort min kropp kunde bära mig. Jag drog ifrån och lyckades få ett 20 sekunders försprång när jag passerade mållinjen på 24m 22s.

Jag hade fyra mål när jag kom till tävlingen.

(1) Överleva.
(2) Orka springa hela vägen.
(3) Springa snabbare 25 minuter.
(4) Slå Lars.

Jag lyckades med alla. Nu funderar jag på vad nästa mål ska bli. Å ena sidan hade jag velat klara av att springa 5 km på 20 minuter eller 3 km på 10 minuter. Men det är ju såååååå trååååååkigt att springa och när jag springer själv får jag inte springa igenom några partytält där det dansas till Y.M.C.A (jo, precis så var det på Topploppet).

Vi får se.

Placeboeffekten och tankens makt över kroppen

2011-10-08T18:17:00.002+02:00

Jag tycker att placeboeffekten är cool eftersom den visar hur stark huvudets makt över kroppen är.

Samma piller kan göra oss glada eller ledsna, lindra vår smärta eller göra oss illa. Allt handlar om vad vi tror.

Det får mig att tänka på två saker.

När jag var fyra var Romrom fortfarande beroende av cigaretter. Jag kom up på balkongen där hon stod och rökte.

— Varför röker du? frågade jag. Hon gav mig någon dålig ursäkt om att det var så svårt att sluta.
— Romrom! sa jag argt. Det är huvet som bestämmer!

Hon höll med. Vad skulle hon göra? Visst är det huvudet som bestämmer. I efterhand har hon förklarat det som att det var ögonblicket då hon verkligen bestämde sig för att sluta. För när en fyraåring ser igenom ens ursäkt, ens försök att rättfärdiga ett beteende som man vet är dåligt, då är det inte så mycket annat man kan göra.

När jag var fyra år gammal hade jag en idé om att huvudet var det som bestämde. Idag känner jag likadant, även om jag försöker låta bli att analysera allting logiskt hela tiden och istället ta ett djupt andetag och verkligen känna. Känna hur jag känner. Känna vad jag tycker.

Min andra placeborelaterade tanke har att göra med naturläkemedel. Jag tror att de kan fungera, åtminstone lika bra som sockerpiller. Och med tanke på hur bra sockerpiller fungerar så är det ett väldigt bra betyg.

Behovet att förstå hur saker fungerar

2011-10-07T15:21:00.000+02:00

För mamma räcker det att saker fungerar. Det gör det inte för mig. Jag vill veta hur de fungerar.

Jag har ett behov av att veta. Av att förstå. Jag vill inte bara acceptera att vissa saker fungerar. Jag vill förstå hur och förstå varför. Gör jag det vet jag hur jag ska förhålla mig till dem. Då kan jag ifrågasätta, förenkla, utveckla eller förbättra. Eller välja att inte göra det.

När jag skulle lära mig köra bil förstod jag inte hur kopplingen fungerade. Jag hade ingen aning om hur den var uppbyggt. Att hitta det där mystiska dragläget kändes lika verkligt som att kliva in i en värld med stora drakar.

Det gick inte så bra.

Sen fick jag förklarat för mig att kopplingen är två plattor som hålls ihop av en fjäder. Den ena sitter i motorn och den andra i växellådan. När jag trycker ner kopplingspedalen pressas plattorna isär så att motorn kan snurra fritt oberoende av växellådan och hjulen, släpper jag på kopplingen förs plattorna närmare varanda.

När jag förstod att det där mystiska dragläget var när plattorna snuddade vid varandra precis så mycket att motorn fick växellådan att snurra klickade allt. När jag förstod hur det fungerade blev det mycket lättare att förstå hur jag skulle göra.

För mig känns mammas grundinställning — att vissa saker fungerar och att det räcker — läskig, som en Wikipedia-sida utan källhänvisningar.

Jag vet att hon inte är helt okritiskt och jag förstår att det kan vara sunt att inte ifrågasätta allt hela tiden. Alla behöver inte veta hur en telefon fungerar för att de ska förstå hur man använder den. Men för mig känns det tryggare ju mer jag förstår.

Sa jag något dumt nu?

2011-10-07T08:57:00.001+02:00

Du känner säkert igen den där känslan när du sagt något som blivit helt missuppfattat. Du vill så hemskt gärna bara förklara så de förstår, men för varje sak du säger blir det bara värre.

Till slut är det så pinsamt så du önskar att du bara kunde få försvinna. Du vill krypa in i ett hörn och bli osynlig. Men det vill inte världen.

Istället sväller du. Du sväller tills du blir så enorm att du liksom sitter fastklämd mellan din egen oförmåga att uttrycka dig och din publiks oändliga dumhet. Du drabbas av panik och vet inte vad du ska ta dig till. Alla stirrar med uttråkad blick.

Jag har ingen aning om var jag hittade den här bilden.

Det känns rätt pissigt. Du känner dig dum. Fånig. Men liksom, det kanske inte är ditt fel. Du kanske sa något fantastiskt. Det kanske är alla andra som är dumma.

Albert då och nu

2011-10-06T12:55:00.000+02:00

"Oj, vad du har förändrats" sa Sadie när hon fick syn på min gamla profilbild på Facebook.

"Du såg ju verkligen ut sådär när vi lärde känna varandra. Det var ju inte så länge sen." Jag tittade på bilden och tänkte att alla de där jämförelserna med Sheldon kanske inte är så konstiga ändå.

Jag blickar ut över Shanghai från Pearl Tower, november 2009.

"Jag vet att du har skaffat linser och så" fortsatte Saide "Men det gör inte så stor skillnad. Du har förändrats mer än så."

Jag blickar ut över Stockholm från Västerbron, september 2011.

Sadie har rätt. Jag har förändrats. Och förändringen är större än att Niklas trampade sönder mina glasögon och att jag skaffade linser.

Tvillingparadoxen

2011-10-05T12:10:00.000+02:00

Ibland händer det saker som gör att jag slungas bort från jorden nästan i ljusets hastighet. Tvillingparadoxen blir ett faktum när jag ser hur livet på jorden saktar ner tills det känns som att ni rör er i sirap. Jag tänker att jag borde skriva en roman. Eller en novell. Ett blogginlägg. En kommentar.

Jag funderar på den dramaturgiska strukturen. Hur jag ska utveckla mina karaktärer och vad den stora konflikten ska vara. Jag funderar på det centrala temat.

Och så låter jag bli. Jag skriver ingen roman, ingen novell, inget blogginlägg och ingen kommentar. Jag tar inte ens ett blankt papper och lägger i ett kuvert, även om jag hemskt gärna vill. Istället gör jag ingenting. Jag tar ett djupt andetag och känner besvikelsen i hela kroppen medan jag störtar ner mot jorden.

Medan jag faller ser jag hur ni börjar röra er snabbare och snabbare. Jag skulle fortfarande hinna skapa något fantastiskt, men jag låter bli. När jag slår i backen är jag tömd på energi; en chans förbrukad, och alla rör sig i normal hastighet igen.

Min magiska trollstav

2011-10-05T08:39:00.002+02:00

När jag var liten hade jag en magisk trollstav. Den var ungefär 30 cm lång, gjord av en glastub och fylld med en glittrig vätska. I ena änden fanns det några luftbubblor.

Om jag vände på staven så kämpade luftbubblorna i botten med att ta sig till toppen av staven. Genom att vända och vrida på staven kunde jag sprida luftbubblorna jämt i staven och ibland liksom fastnade någon liten luftbubbla i en ovanligt svårgenomtränglig klump av glitter.

Men den där lilla luftbubblan gav aldrig upp. Den ville ta sig loss. Det gick inte att hindra den från att nå sina vänner i toppen av trollstaven. Den hade tålamod. Den kämpade. Den slet.

Den brydde sig inte om att jag gjorde mitt bästa för att hindra den från att ta sig till de andra.

"Det är ingen idé" försökte jag säga, men bubbla lyssnade inte. "Det är lika bra att ge upp, du kommer aldrig att klara det" fortsatte jag och vred staven horisontellt så att bubblan stannade.

Det var jag som hade makten över bubblans universum. Allt den visste om. Allt den kunde se. Allt den kunde känna. Jag kunde styra allt. Men det hindrade inte bubblan.

"Förstår du nu? Förstår du att det är jag som bestämmer?" sa jag till bubblan samtidigt som jag vred upp trollstaven på högkant. Nu fick bubblan ny energi. Den sprängde sig igenom klumpen av glitter och spurtade upp till luften i toppen av trollstaven.

Vissa dagar känner jag mig som den där bubblan. Visst kan det kännas som att jag sitter fast, men jag är fortfarande på väg någonstans. Jag kämpar och sliter för att ta mig loss, för att inte sitta fast. Och allt jag vill är att komma upp till ytan. Till den där lilla bubblan av frisk luft, längst upp i den magiska trollstaven.

Jag är trött

2011-10-04T16:32:00.001+02:00

Hur trött? Så här trött!

Halvnaken dans med kryckor och kontorstolar

2011-10-03T08:29:00.001+02:00

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår det här. Får en liten kejsarens-nya-kläder-känsla. Hoppa till 52 sekunder om ni vill komma direkt till godbitarna.

Möt din rädsla - bli din egen Batman

2011-09-30T00:15:00.001+02:00

Batman Begins handlar om att möta sina rädslor. Bruce Waynes resa mot att bli Batman börjar när gangsterledaren Carmine Falcone säger:

"This is a world you'll never understand. And you always fear what you don't understand."

Jag tror att det ligger mycket i det och att det finns mycket att lära sig av Batman Begins.

Det vore awesome att vara miljardär.
Alfred är typ världens bästa butler.
Alla borde ha en uppfinnarjocke lika trevlig som Morgan Freeman.

Men det viktigaste viktigaste lektionerna i Batman Begins har med rädsla att göra. Rädsla är farligt eftersom det leder till ilska, som i sin tur leder till hat som leder till lidande (enligt mina nördkällor). Och att människor ska behöva lida på grund av sin egen eller andras rädsla är dumt och framförallt onödigt.

Visdomsord med nördcred.

Rädsla för det det vi inte förstår kan visa sig på olika sätt. När mamma bytte profilbild på Facebook för några månader fick hon ett mejl från en person som övervägt att bli hennes vän på Facebook. "Du har bytt profilbild" skrev personen "vad ska mina vänner tro om jag har en vän med den bilden?"

Mammas profilbild på Facebook.

När mamma berättade att hon fått negativa reaktioner blev jag förvånad och lite rädd. Jag förstod inte. Vad är det för fel på mammas bild? Eller liksom, jo, jag fattar ju. Vitbalansen är ju helt fel och så är det mycket rörelseoskärpa. Men det lär ju knappast vara kvaliteten på bilden som personen blev upprörd över. Med Batman Begins färskt i minnet undrar jag om det inte handlar om rädsla?

Förförra helgen var jag och såg Kyss mig. En tjej och en kille ska gifta sig men så blir tjejen kär i en annan tjej. Jag tolkade filmens budskap som att man inte kan rå för vem man blir förälskad i. Du kan veta att det är "fel"och att det kommer att leda till en massa krångel men det spelar liksom ingen roll. Kärleken bryr sig inte om sånt.

Kärlek är inte så lätt att förstå sig på. Det är lite läskigt.

Det är inte därför jag tar upp filmen. Filmen handlar om rädsla för det vi inte förstår. Det är rädslan huvudpersonen känner när hon inser att hon är kär i en annan tjej. Det är rädslan hennes pappa känner när han inser att dottern är bisexuell. Först förstår han inte, sen blir han rädd, sen blir han arg (vad som händer sen tänker jag inte avslöja, men det involverar haricots verts).

Det är enkelt att välja rädsla som första reaktion just för att vi inte förstår.

Pappa brukar säga att människan är det farligaste djuret. Han säger "Tänk om du gick på Sergels torg och alla människor var utbytta mot tigrar, visst skulle det vara läskigt? Tänk på att människor är ännu farligare". Om vi ignorerar hans uppenbara försök att ge mig agorafobi (torgskräck) och lyssnar på vad han säger inser vi att han har rätt.

Människor kan vi läsa av, rätt hyfsat i alla fall. Vi kan se om de är arga eller ledsna, glada eller irriterade, hungriga eller proppmätta. Hur tigrar känner är svårare att veta. Och det är läskigt. Det gör att de flesta skulle tycka att det var mer obehagligt att gå över Sergels torg om det var tigrar istället för människor.

Jag tror att de flesta skulle må bättre av att utmana sig själva. Möt dina rädslor. Utforska varför vissa saker gör dih rädd och orolig. Lära dig mer om dig själv och hur du fungerar. Kort och gott, bli din egna Batman. Frågan är bara, när ska din resa börja?

En utomkroppslig upplevelse

2011-09-20T12:15:00.002+02:00

Vi satt på Bara vi och samtalet gled in på sömnproblem. Jag somnar vanligtvis inom några minuter. Malin och Susanna som har svårare att somna ställde fascinerat frågor.

Det visade sig att Ida hade samma upplevelse som jag. Man går och lägger sig och somnar inom några minuter. Vad är problemet? Visst erkände hon att hon legat och haft svårt att sova, men det har bara hänt en gång eller två.

Malin och Susanna kände inte alls igen sig Idas beskrivning. De ställde fråga efter fråga och det var då det hände. Det var första gången jag träffade Ida, men trots det visste jag vad hon skulle svara. Inte nog med det. Jag visste hur hon skulle svara och varför hon skulle svara så.

Det kändes som den där scenen i Fight Club. Som att jag pratade genom Ida, som att jag var delaktig i konversationen, men utanför på samma gång. Jag lyssnade och svarade, men sa ingenting alls.

Det förstärktes av att både Malin och Susanna verkade övertygade om att min och Idas förmåga att somna direkt inte är normal. Det gjorde att det kändes som att jag delade något unikt med Ida, att vi hade en speciell förbindelse, trots att vi precis träffats.

De har nog rätt. Det kanske är onormalt att somna enkelt? I dagens Metro står det att en fjärdedel av alla svenska ligger sömnlösa. Jag har alltid haft lätt för att somna så jag har svårt att relatera till de som tar lång tid på sig att somna. Jag kan föreställa mig hur det skulle kännas, men jag vet egentligen inte.

Mamma brukar berätta en historia om när vi var på semester i Grekland när jag var liten. Vi skulle åka båt till någon ö och det var höga vågor. Alla blev illamående. Mamma och pappa turades om mellan ta hand om mig och spy över relingen. Jag somnade när vi klev ombord och vaknade inte förrän vi var tillbaka på land. Helt oskadd.

Vårt samtal gled in på något annat efter några minuter men den där märkliga känslan stannade kvar. Den där märkliga varma känslan av att ha träffat någon som man liksom känner sedan tidigare trots att det är första gången man ses. Den gjorde mig lite sömnig.

Det spökar i min chefs hus

2011-09-16T13:56:00.000+02:00

Min chef bor på en ö i Stockholms skärgård. För några veckor sedan kom han till jobbet och berättade att någon hade varit inne i hans hus och dragit ut en sladd till hans lampor. Vi undrade om han inte kunde ha gjort det själv eftersom han förklarade att allt annat var orört, men han var helt övertygad om att någon varit inne i hans hus.

Vi försökte till och med ställa frågor av typen "om du skulle dra ut sladden, varför skulle du göra det?". Då svarade han att han skulle göra det om han ville släcka ner hela huset, för den sladden gick till all hans belysning, men att han verkligen inte hade gjort det. Mer troligt var att någon hade åkt båt förbi huset, sett att det var tänt utan att någon var hemma, gått in i huset och dragit ut sladden.

Idag utspelade sig följande replikskifte:

Chefen: — Har du sett min mobilladdare? Någon har tagit den.
Jag: — Det kanske är samma person som var och drog ut sladdarna hemma hos dig?
Chefen: — Det är det som är problemet med dig Albert, du har för bra minne.
Jag: — Har du kommit på vem det var som drog ut sladdarna?
Chefen: — Jag har kommit fram till att det förmodligen var jag.

[911] Värt att tänka på

2011-09-13T22:23:00.002+02:00

Hämtat här.

Pappa och basilikan

2011-09-13T22:15:00.000+02:00

Pappa sitter i soffan och tittar på min basilika som står i fönstret.

Pappa: — Det bästa är att om man glömmer vattna basilikan så krymper den ihop. Men så vattnar man den bara så blir den bra igen. Fast man får inte vänta för länge med att vattna bara...

Jag ser hur pappas blick liksom försvinner i fjärran när han minns något.

...för då kan det vara för sent.

StarCraft + Cookies

2011-09-11T16:31:00.000+02:00

Jag bakar Chocolate Chip Cookies och tittar på StarCraft II. Just nu är degen en liten korv i kylen, snart ska jag skära den i skivor, grädda i ugnen och sen doppa i smält choklad. Det finns en risk att kakorna blir oätliga, men då har jag i alla fall fått se på StarCraft och äta deg. Och det måste ju också vara värt något.

Värd en chansning

2011-09-07T13:26:00.000+02:00

Han tänkte att det var värt ett försök. Det var en chansning, men hon var värd en chansning. Hon hade försvunnit så abrupt. Instängd bakom en vägg av tystnad. Han funderade på om den var till för att hålla honom ute eller för att hålla henne inne. Egentligen spelade det ingen roll.

Han la örat mot väggen och lyssnade efter ljud från andra sidan men det var knäpptyst. Han la handen mot den, den kalla höga väggen som tycktes fortsätta oändligt i alla riktningar, och föreställde sig hur hon gjorde samma sak från sin sida. Det värmde i hans bröst när han insåg att hennes hjärta dunkade livligt någonstans på andra sidan.

Så drabbades han av osäkerhet. Han raderade meddelandet han börjat skriva. Det kanske inte är det här hon vill. Hon kanske… Han tänkte på när han fått syn på den där väggen första gången. Han hade vaknat, lite bakfull och dödstrött, och begett sig ut. Han hade strövat omkring i tron att allt var precis som vanligt, men så plötsligt hade han sett den.

Först förstod han inte vad det var, sen blev han imponerad över hur snabbt, och med vilken noggrannhet, hon byggt den. Ett tag hade det funnits en port som stått lite på glänt där han hade försökt smyga in lappar, men var den sedan länge stängd.

Kanske gick den där porten fortfarande att öppna. Kanske fanns det en nyckel någonstans. Han föreställde sig hur hon liksom öppnade den någon kväll och tassade runt lite på hans sida i ett par fluffiga tofflor som fick henne att känna sig som en indian. Det var det han hoppades på. Det och att hon skulle upptäcka något av hans meddelanden. Upptäcka och sen bestämma sig för att den där dumma väggen inte behövdes längre.

Han började skriva på ett nytt meddelande.

Det var bara en jävla vägg. Inget speciellt. Den var stor och dum och ivägen. Han önskade att den aldrig hade funnits och att hon aldrig byggt den men nu var den ett faktum, något han var tvungen att förhålla sig till. Han romantiserade inte över den eller över henne. Han satte inte upp henne på någon jävla pedistal. Hon var inget orakel att avguda. Hon var full av liv och hon var fast på andra sidan av den där väggen. Han saknade henne.

Han tryckte på "Send" och såg sitt meddelande försvinna ut i ingenting. Det var en chansning, men det var hon värd.

Mannen och pingvinen

2011-09-06T23:43:00.002+02:00

Han tittade upp från handfatet och såg sin reflektion i spegeln. När blev han en sån gammal gubbe? Visserligen visade legitimationen fortfarande 25 år, men det var länge sedan han vart tvungen att visa den på systembolaget. Hårfästet hade börjat glida upp längs huvudet, som om håret plötsligt insett att det där ansiktet inte var särskilt vackert och ville hålla så stort avstånd som möjligt.

Han gick ut i sovrummet, plockade upp ett par byxor från golvet och satte sig på sängen.

Det knarrade och fjädringen bottnade nästan av hans tyngd. Hur han fått en så stor mage hade han inte heller något minne av. Det hade väl bara hänt. Inget man kan rå för. Han antog att hans föräldrar vetat om att det skulle bli såhär. Han var skapt på det viset och trots att hans pappa försökt hjälpa till genom att övertyga honom om att glassbilens musik betydde att den hade slut på glass, något som han insett var felaktigt för bara någon vecka sedan, hans kropp sakta men säkert svällt upp till dess nuvarande volym.

Han trädde på sig byxorna. Benen var för korta och blottade hans håriga ben över strumporna. Hans byxor var alltid för korta, trots att han var noga med att se till att välja modeller som var riktigt långa och dessutom se till att sträcka ut dem efter varje tvätt. Han funderade på om det kunde vara så att byxor bara krymper på längden. Kanske skulle han ta och raka benen också? Fast det var ju inte det som var problemet egentligen, det var ju byxorna.

Han suckade och reste sig besvärat ur sängen. Han kom att tänka på pingviner. Han funderade på om de räknas som vegetarianer. Om han var pingvin, tänkte han, då skulle han kalla sig för vegetarian "…men jag äter fisk!" skulle han lägga till när någon såg häpen ut. Han skrattade till åt sin egen finurlighet och fortsatte leva sitt liv utan att något anmärkningsvärt hände.

Sen dog han.

[Pappabesök] Tack tvättkorgen!

2011-09-02T19:41:00.000+02:00

"Jag blir glad av att se hur fint du har fått det" sa pappa, helt klart lättad, efter att ha sett hur jag har det i lägenheten.

Jag sneglade mot garderobsdörren och förväntade att den skulle flyga upp av trycket från allt jag rafsat in där sekunderna innan pappa klivit in genom dörren. Men så blev det inte. Dörren förblev stängd och pappa förblev glad.

Du-har-gjort-mig-besviken-blicken

Det kändes skönt. Jag slapp få den där du-har-gjort-mig-besviken-blicken som pappa är så bra på, men han var ändå snabb med att identifiera nyckeln till den fina ordningen i lägenheten.

"Vet du vad det är?" frågade han.

Jag tvekade.

"Den där tvättkorgen. Hade inte den funnits hade det legat kläder överallt i lägenheten."

Tack tvättkorgen. Vad vore min lägenhet utan dig?

Han har rätt, förstås, allt är tvättkorgens förtjänst. Tack tvättkorgen. Vad vore min lägenhet utan dig?

[Tragik] Hinderbaneförbud

2011-08-28T21:01:00.000+02:00

Jag blir så irriterad. De har stängt av hinderbanan för allmänheten.

När jag var vid hinderbanan i Karlberg igår var den inringad i rödvit varningstejp. Jag frågade några som var där varför och de berättade att det var förbjudet att använda den.

På hinderbanans hemsida läser jag anledningen:

Det hindrade i och för sig varken mig, de fyrtio andra som var där, eller killen klädd som Stålmannen som förmodligen ska gifta sig snart, från att använda hinderbanan i alla fall. Hade det räckt med en "all användning sker på egen risk"-skylt?

I andra nyheter är tydligen handgranatsbanan också förbjuden. Typiskt. Vart är det meningen att jag ska öva på att kasta handgranater nu liksom?!

De som har hand om Karlbergs parkområde är sånna party poopers.

[Hissällskap] På väg hem från träningen

2011-08-23T22:28:00.002+02:00

Trappen ner till mitt kvarter är avstängd för ombyggnad så man måste ta hissen.

När jag kommer från gymmet är det kö till hissen. En kostymklädd kille i 30-årsåldern med typiskt mäklarutseende och någon jag gissar är hans pappa, iklädd en ljusblå skjorta och en röd pullover.

Jag dryper av svett. De tittar på mig med avsmak när jag kliver in i hissen

Jag: — Jag ska hålla mig ur vägen, säger jag och försöker göra mig liten.

Mäklarkillen: — Nej, alltså, vi är bara avundsjuka.

Då ler jag förmodligen världens drygaste leende. Inombords. Allt de får till svar är ett "heh".

Heh.

[Oro] Det här med läkarstudenter

2011-08-21T16:47:00.002+02:00

Igår var jag på en fest där en läkarstudent hade med sig hembrygt (något övergäst) vin upptappat i kateterpåse.

Jag har svårt att tänka mig något mer osmakligt.

Det var vitt vin, för säkerhets skull. Och lite grumligt. Jag smakade aldrig. Det kändes bara så... fel.

Han hade haft med sig två påsar på tåget från Lund. En hade sprungit läck på vägen och spridit den övergästa lukten i hela kupén. Han försökte beskriva medresenärernas miner när de fick syn på i vad det var som läckte, men det kändes inte som att han gjorde dem rättvisa.

[Gilla läget] Spelväder

2011-08-20T18:11:00.001+02:00

Idag har det regnat. Det det är riktigt spelväder. I alla fall om man kan vara inne och spela.

Jag och Renen hade bestämt oss för att spela tennis i Karlbergsparken. Det tog regnet ingen hänsyn till. När vi kom fram var banan täckt i vatten och löv — jag antar att det är så helvetet ser ut i SJ:s ögon — men vi sopade undan så gott det gick och började spela.

Det här hade SJ aldrig klarat av!

Det gick inte så bra. Vår teknik var taskig, regnet gjorde bollarna tunga och råkade man träffa i en vattenpöl så stannade bollen helt. Efter en timme var vi genomblöta, irriterade på att vi slajdade runt på de hala löven och att planen var så värdelös, men rätt glada att vi förbättrat oss. Några timmar till (i bättre väder) så kan tennis nog bli en rätt bra träningsform.

Vi gick hem, torkade och startade StarCraft II.

Efter en första placement-match (som vi förlorade) blev vi placerade i Master League. Det kändes epic trots att vi inte hade någon aning om vad vi gjorde. Jag testade olika varianter av Blue Flame Helion-öppningar som alla misslyckades. Renen var minst lika vilsen i sitt försök att lära sig spela zerg.

Det viktigaste är att vi vann, men... alltså... kolla scoren!

Till slut gav jag upp mina försök att köra fancy pancy-taktiker och satsade på att bara bygga massor av spelets enklaste gubbar, Marines. Det gick över förväntan och vi vann två matcher övertygande. Sen mötte vi några som byggde Siegetanks och förlorade således direkt.

Vi är varken bra på tennis eller StarCraft II och båda spelsessionerna började lika trevande. Men det är roligt så vi kommer att spela mer och förmodligen bli bättre. Nu hoppas jag på lite mer StarCraft-väder så vi får en bra ursäkt att spela mer!

[Fredagsfilosofi] Uppför och utför!

2011-08-19T09:01:00.000+02:00

Ett av livets stora ironier är att vi är rädda för förändringar men lever i en ständigt föränderlig värld. Jag tror att det är därför vi känner oss så fasligt vilsna ibland.

I öppningsscenen av American Beauty står Lester Burhnam och onanerar i duschen. "Look at me, jerking off in the shower..." säger han. "This will be the high point of my day; it's all downhill from here."

Han har nått dagens högsta punkt och vad som än händer kommer det att gå utför. Det kommer att bli sämre. Det här kan vi lära oss av:

Nedförsbacke = dåligt.

Sen har vi Nietzsche som liknar livet med ett berg som vi måste bestiga. Han är känd för att ha sagt att det som inte dödar oss gör oss starkare. Han hatade fysiskt arbete. Berg och uppförsbackar var uppenbarligen saker som kunde ha ihjäl oss vilken stund som helst, eller, kort och gott:

Uppförsbacke = dåligt.

När det går utför är det dåligt, men när det är uppför är det också dåligt. Det enda vinnande draget är att inte röra sig. Det här är kanske ett exempel på vår rädsla för förändringar? Helst vill vi nog att det ska vara precis som det alltid ha varit, både upp- och nedförsbackar skrämmer oss.

Men de flesta vill, om man frågar dem, ha det lite bättre. Lite förändring vore nog rätt trevligt. Några extra semesterdagar, lite finare väder, mer bearnaisesås till steken. Vi vill ha den där lite grönare gräsmattan, men helst utan att något förändras egentligen. Status Quo — fast bättre.

Aldrig nedförsbacke. Aldrig uppförsbacke. Bara samma. Hela tiden. Fast gärna lite bättre. Är det för mycket begärt?

[Skräp-TV] "Använd inte våra kläder!"

2011-08-18T10:55:00.001+02:00

Man vet att man har jävligt dåligt rykte när man blir kontaktad av ett företag som säger att de är beredda att ge en pengar för att man ska sluta använda deras kläder.

Det är vad som har hänt med deltagarna i skräp-tv-serien The Jersey Shore. Enligt BBC har klädmärket Abercrombie and Fitch erbjudit sig att betala deltagaren Mike Sorrentino "en betydande summa" pengar om han slutar använda deras kläder i programmet.

Företaget säger sig vara "djupt oroade" att Sorrentino skulle kunna komma att förknippas med Abercrombie and Fitch och skapa "stor skada" för märkets image. Hans samröre med märket står i motsats till märkets "ambitiösa natur" och skulle enligt företaget kunna göra märkets fans "ängsliga".

Helt klockrent! Jag skulle också vilja få betalt för att inte göra saker. Som huvudpersonen i Fight Club säger. "I don't even have to come into the office, I can do this job from home."

[Reklam] MILFSHAKE

2011-08-17T16:07:00.001+02:00

Jag gillar Friggs reklam för naturdiet shake.

De säger att milfshaken inte bara är för milfar, utan för alla som tänker på sin vikt.

Ja, det är på riktigt, gå in på milfshake.se för att läsa mer!

Och jag tänker ju på min vikt. Rätt mycket. Jag tänker att jag vill gå upp i vikt. När jag klickar mig vidare från milfshake.se kommer jag till en viktguide med följande alternativ.

Jag kan alltså välja mellan att rivstarta min viktminskning, gå ner i vikt lugnt eller behålla min nuvarande vikt. Det finns inget alternativ för oss som vill gå upp i vikt. Det kanske inte är ett problem milfar har.

Känns inte som att milfshake är något för mig.

I got my bitch some pants - bitches love pants

2011-08-17T06:32:00.004+02:00

Jag var hos veterinären igår (det är ingen fara med mig, tackar som frågar) och tittade på när katten Smulan fick sin tandsten borttagen.

Sköterskan som utförde ingreppet hade jobbat där i 25 år. Hon var van vid hussar och mattar som är mer oroliga än sina husdjur och i en halvtimme var hon universums lugna medelpunkt.

Trots det var det lite obehagligt att se Smulan kämpa för att hålla sig vaken medan det lugnande medlet började verka. Men allt gick bra och jag fick klappa hennes tunga som var alldeles taggig (för att kunna kamma pälsen?).

På väg ut fick jag syn på ett par hundbyxor.

Bitches love pants

Jag kan ingenting om hundbyxor så jag jag skrattade lite åt den absurda bilden — allvarligt, titta på bilden! — och idén att hundar skulle behöva byxor överhuvudtaget, plockade ner paketet från väggen och tittade på baksidan.

For bitches of all breeds

Texten på baksidan är en av de bästa* baksidetexterna jag har läst.

"These knickers constitute a perfect protection for bitches of all breeds. During the heat, the bitch and also the home interior is better protected. These knickers fit ideally and present no nuisance to the bitch."

Helt underbart! Varför skriver inte Libresse sådana här baksidetexter? (Eller gör de kanske det, jag har aldrig läst?)

I mitt huvud översatte jag texten ungefär till det här:

"De här underbyxorna utgör ett perfekt skydd för satkärringar av alla sorter. Både satkärringen och hemmet är bättre skyddat i hettan. Underbyxorna passar idealt och utgör inget besvär för satkärringen."

Jag var tvungen att vända tillbaka till framsidan och fundera på om jag verkligen trodde på att de passar idealt och inte utgör något besvär för satkärringen.

Senaste hundbyxmodet?

Jag antar att passform har mer med funktion än utseende att göra. För mig skulle det där nog kännas som att vara klädd i farmors underbyxor. Men bitchen ser helt obesvärad ut, så det är alltid något.

*Jag inser att jag tycker att det är roligt för att jag normalt översätter "bitch" till satkärring/slyna snarare än tik, men även med den insikten blir den där baksidetexten fantatiskt roligt.

[Vykort] Hälsningar från tjockisen!

2011-08-16T17:53:00.000+02:00

Jag har fått ett vykort. Av en tjockis!

Hon — det är alltid en hon — berättar om hur hon skyr solen, hör pappas röst i bakhuvet och ständigt är trött. Kanske för att hon går en mil om dagen och får varken sallad eller fullkorn. Istället bjuds det socker tills hon blir illamående.

Nåväl. Hursomhelst. Det är det första vykortet jag fått till min nya adress och jag ska sätta upp det på mitt kylskåp (så jag slipper se det). Det verkar som att tjockisen har haft det rätt najs där hon har varit. Och att hon tänkt på mig. Och jag antar att det är det som räknas.

[Användbart] Hipster Ipsum

2011-08-16T06:47:00.002+02:00

Har du någonsin suttit och layoutat och tänkt att Lorem Ipsum bara känns för "been there, done that"?

Ärligt talat, det är ju rätt "gjort" vid det här laget. Men misströsta icke, nu finns Hipster Ipsum (som typ slutade vara coolt redan innan jag berättade om det, men det är ju inte mitt fel att du är lite efter). Det här är inget jag är i behov av, jag har ju redan gått igenom min hipsterfas.

För er andra kan jag berätta att Hipster Ipsum genererar platshållartext specialanpassad för brunchätande, typsnittsälskande och mixbandslyssnande hipsters. Instruktionerna är enkla om du typ skulle behöva lite text till din hemsida eller whatever.

Välj hur många stycken text du behöver, om den ska vara kryddad med latin eller om du kör ren hipstersvada och sen är det bara att trycka på den magiska Beer me-knappen för att få din text. Typ.

[Zombies] INFILTRATÖREN

2011-08-15T21:15:00.003+02:00

Jag var och dansade street idag. Som man gör. Det var rolig och jag var kass (även om läraren sa att jag inte var det, men det är hennes jobb).

Jag kommer hem, iklädd min Matt Damon-frisyr, tittar mig i spegeln och inser flera saker.

Vad är poängen med att zombiesäkra sin lägenhet om man är en zombie själv

1) Jag har ingen aning om varför mamma tycker att jag är lik Matt Damon. När jag ser mig i spegeln känner jag mig mer som hans karaktär i Team America än som Jason Bourne eller Will Hunting.

Anledningen till att Matt Damon är helt retarted i Team America är följande:

"While Matt Damon was originally meant to be an intelligent person in the film, Parker and Stone saw during production that his puppet was so malformed it 'looked retarded'. [And] they decided to have him only able to say his name."

Anledningen till att jag känner mig som honom är nog tydligt av bilden på mig.

2) Jag inser att jag svettats tokmycket. Jag fattar inte hur jag kan bli så varm och hur jag kan göra av med så mycket vatten. Vanligtvis blir jag andfådd långt innan jag hinner svettas så där mycket. Det är något som händer med min kropp...

3) Mina planer att zombiesäkra lägenheten har varit förgäves. Titta på mig! Det finns redan en zombie i min lägenhet och det var jag som släppte in honom. Nu gäller det att agera snabbt innan han äter upp mina blommor.

Som tur är kan jag nog se till att få död på honom genom att ge honom en ordentlig middag, ett stort glas vatten och en god natts sömn.

[Alltid redo] Zombiesäkrar lägenheten

2011-08-15T07:04:00.001+02:00

Har du spelat Plants vs Zombies? Om ja — bra; om nej — gör det!

För dig som inte spelat det — och det finns verkligen ingen ursäkt, spelet har släppts till typ alla plattformar — går det ut på att skydda sitt hus från en inkommande zombieinvasion genom att plantera växter på sin gräsmatta.

Det kanske inte låter som något för dig, men alla som jag introducerat spelet för har gillat det. Det inkluderar mindre hardcore-spelare som Maja, Stella, Emelie, Charlie och Mamma.

För att kunna plantera nya växter behöver du solkraft. Den kommer antingen från solen i sig, eller från solrosor du planterar. Du använder sedan din solkraft för att plantera andra växter som kan skjuta, frysa, äta, krossa eller stå som hinder för de inkommande zombierna.

Min solros — första steget mot en zombiesäkrad lägenhet

En effektiv teknik är att satsa sina första resurser på att skaffa så många solrosor som möjligt. Genom att bygga upp sin inkomst tidigt kommer man igång och kan börja plantera växter hej vilt senare. (Ett liknande tänk är grunden för många StarCraft-taktiker också).

I första banan på Plants vs Zombies börjar du helt utan gräsmatta. Det visar sig att zombies inte vill anfalla över en gräsmatta och inget annat. Det första som händer är att en gräsfil rullas upp och zombiesarna börjar anfalla.

Zombierna är på väg att anfalla

Och det fick mig att inse att jag kanske var naiv när jag tolkade min fina gräsmatta som ett tecken på mitt välmående. Anledningen till att zombierna inte anfallit tidigare kan ju lika gärna ha varit att jag saknat gräsmatta. Och anledningen till att någon snodde gräsmattan kan ha varit att skydda mig.

Det är onödigt att chansa. En zombieinvasion kan vara på ingång. Därför har jag tagit ett första steg i att zombiesäkra lägenheten genom att införskaffa en solros. Nu hoppas jag att det inte är för sent!

[Livsåskådning] Min gräsmatta

2011-08-14T13:31:00.001+02:00

"Man mår inte bättre än sin gräsmatta." Det låter som något pappa Rudolf skulle kunna ha sagt eller som en devis min pappa följer. Helt ärligt hittade jag på det själv precis nu.

Ok, så det är lite töntigt att citera sig själv. Men jag tror det ligger något i det. Varför var pappa annars så noggrann med att se till att vår gräsmatta i Slimminge var välklippt? Varför gick han med lie för att slå ner den höga växtligheten i vår fruktträdgård, varför kämpade han så med den där gräsklipparen?

Nej, det ligger nog något i det där med att man inte kan må bättre än sin gräsmatta. Och det var därför jag blev förskräckt när någon hade stulit gräsmattan utanför min lägenhet häromveckan. En sån fräckhet!

Någon stal gräsmattan utanför min lägenhet — jag kände mig krossad.

Jag fylldes av en tomhet. En uppgivenhet. Vem stjäl en gräsmatta?! Det blev inte bättre av att våra grannar hade en jättefin lite plätt där gräset bokstavligen var grönare.

Men så ryckte jag upp mig. Jag bestämde mig för att gilla läget. Jag hittade hinderbanan som gav mig mål och mening. Jag skaffade gymkort och skapade rutiner. Jag fixade bredband och återfick kontakt med gamla vänner. Allt kändes bra.

Och plötsligt kom gräsmattan tillbaka. Inte som vilken gräsmatta som helst, nej, den är tjockare och grönare än någon gräsmatta jag någonsin sett.

Så här ser gräsmattan ut nu — gissa hur bra jag mår?

Härom natten vinglade tre glada hem från någon fest i området. De var på väg upp mot Sibyllakiosken på S:t Eriksplan men stannade vid gräsmattan.

— Vilken snygg gräsmatta, sa den ene till de andra som fortsatte att vingla mot trappen.
— Nej, alltså, kolla. Jag har aldrig sett en så fin gräsmatta, fortsatte han. Kompisarna vände sig om och tittade på gräsmattan.
— Du har rätt, sa en av dem, du har fan rätt, den ser nästan overkligt bra ut.

Vi har en snubbe i 30-årsåldern som har hand om vattenspridaren. Han har alltid pressade byxor och skjorta med några uppknäppta knappar när han fixar med den. Och så röker han gigantiska cigarrer. Han ser inte ut som någon trädgårdsmästare, men han har förstått nyckeln till lycka.

Jag är inte säker på om det är gräsmattan som gör oss lyckliga eller om gräsmattan mår bra när vi är lyckliga. Egentligen spelar det ingen roll. Min gräsmatta är grön och även om det inte alls är min förtjänst så känns det riktigt bra.

[Leva i nuet] I morgon ska jag träna!

2011-08-13T01:09:00.001+02:00

I morgon ska jag träna. Det ser jag fram emot.

Jag såg ett YoutTube-klipp som pratade om vårt förhållande till tid. Det nämndes bland annat att personer som bor närmare ekvatorn, och därför inte upplever årstider, lever mer i nuet. Vi som lever närmare polerna, där klimatet är cykliskt, är bättre på att planera.

Jag är inte så bra på att leva i nuet. Speciellt inte när jag har mycket att göra. Då känns det som att min hjärna vill ligga ett steg före. Så jag tänker på att träna när jag kramas och på att äta choklad när jag tränar. Det är inte bra.

Mamma har förklarat hur man kramas. Jag har sagt att man måste vara som en högländare. En annan synvinkel skulle kunna vara att vara där i stunden, att koncentrera sig till hundra procent på det som händer här och nu och bara vara närvarande.

Världens bästa Maja har illustrerat känslan av att inte riktigt leva i nuet.

Det är när jag bara finns i nuet som chokladen smakar som godast. Det är då jag är starkare och kan mer än jag själv hade kunnat tro. Och det är då den där kramen verkligen känns. På riktigt.

Så även om jag ser fram emot morgondagen, med både träning och överraskningar, så inser jag att var sak har sin tid. Jag inser att i morgon kommer först i morgon, att nu är nu och att det betyder att jag bara behöver koncentrera mig på en sak. Att leva i nuet och sova gott.

[SC2] Det gulligaste jag hörde igår

2011-08-11T10:51:00.007+02:00

"Det är en sak jag alltid har undrat. Om en probe som bär på mineraler går in i assimilejtorn för att hämta gas, är mineralerna förlorade för evigt då?"

Jag dog lite. Det var så gulligt. Och i det ögonblicket önskade jag att det fanns ett sätt att krama människor över internet <3

(Svaret är "ja" förresten, de mineralerna är förlorade för evigt.)

#böckersomsaknarenbokstav

2011-08-10T20:36:00.001+02:00

Jag sitter och har väldigt roligt åt #böckersomsaknarenbokstav på Twitter. Här är några av mina favoriter, har du något eget förslag?

[Packat och klart] Renens karaff

2011-08-10T19:59:00.002+02:00

Renens nya karaff

Äter middag hos Renen. Han har varit på Mallorca och köpt en mycket stilig karaff. När vi sitter där och tittar på pilotavsnittet av Alphas börjar jag fundera.

Jag: Men hur fick du den till Sverige? Utan att den gick sönder?
Renen: Alltså, jag har ju diskat den nu....
Jag: Va?!
Renen: Jag fyllde upp den med mina skitiga kalsonger så den inte skulle gå sönder under resan.

Det visade sig att han inte hade haft något papper att fylla den med. Jag antar att jag borde berömma honom för att han är så uppfinningsrik, men liksom...

[Gilla läget] Till er som tycker att jobbet känns som skit just nu

2011-08-10T13:57:00.000+02:00

Det finns de som har det sämre.

[Insyn] Inte kul att va ful!

2011-08-09T18:44:00.005+02:00

Min basilika mår fortfarande bra!

Det här är utsikten från mitt fönster. Det är det enda fönstret jag har så jag försöker se till att det släpper in så mycket ljus det kan. Och så låter jag det stå öppet så ofta det går för att få in den där fräscha stadsluften i lägenheten.

Fram tills idag har jag inte riktigt tänkt på att om jag kan se ut så kan någon annan se in. Jag har glatt traskat omkring på mina 31 m² i olika klädnadsgrad. "Inget problem!" har jag tänkt, det är ändå ingen som ser och om någon ser lär de inte bry sig.

Så kommer jag hem idag och upptäcker att de visst bryr sig.

Alla mina grannar har satt upp skydd för sina fönster för att slippa se mig springa omkring klädd och oklädd i lägenheten. Jag vet att min kropp är klen — det är ju därför jag har börjat träna. Jag hade ingen aning om att det var såhär illa.

Man kan ju bli deprimerad av mindre.