måndag 23 april 2012

lördag 14 april 2012

Är inte blind, kan bara inte se

Ben Underwood var två år gammal när han förlorade synen på båda ögonen på grund av cancer. Inom tre år hade han lärt sig bedöma avstånd genom att lyssna på ekot från ett klickljud han gjorde med tungan.


Titta gärna på YouTube-klippet. Man måste nästan se det för att kunna tro på det. Det som värmer mig mest är både Bens inställning och hans mammas inställning.

Det som berör mig mest är när reportern säger att det finns hemligheten bakom Bens framgång är mer än hans klick-ljud, nämligen att hans mamma alltid har sagt till honom att han kan göra vad som helst.

Att se honom åka inlines, sätta basketskott, spela foosball eller identifiera hinder på trottoaren är häftigt. För mig visar det att vi som människor är fantastiskt formbara, att vi kan klara av att anpassa oss och att "handikapp" i vissa fall går att övervinna med rätt inställning.

Ben fick höra att han inte hade något handikapp, att det inte var något som hindrade honom, att om han bara kämpade så skulle han kunna åstadkomma vad som helst. Det syns. Det syns på hela honom. På hela hans inställning.

På många sätt känner jag igen mig. Jag kan se, det är inte det jag pratar om. Jag känner igen mig i Bens inställning och jag antar att jag har mamma och pappa att tacka för det.

Vissa saker är svåra, andra är omöjliga, men det är svårt att veta innan man försöker göra sitt bästa. En sak är jag däremot säker på och det är att om vi tror att saker är omöjliga, om vi tror att det är kört från början, då är det oftast det.

För Ben slutade historien när han var 16 och cancern som tagit hans syn dödade honom. Men innan dess var han inte blind, han kunde bara inte se.

torsdag 12 april 2012

Samtalsgäst hos pappa

Jag, Oskar och pappa satt vid pappas matbord och pratade om Oskars jobb.

Oskar optimerar membran i bränsleceller och höll precis på att förklara hur viktigt det var att de kan släppa igenom joner utan att de är elektriskt ledande (det är jätteviktigt) när pappa avbröt.

Pappa: — Duva!

Jag och Oskar tittade på varandra, på pappa och på varandra igen. Vi förstod inte alls.

Jag: — Va?
Pappa: — Duva!

Jag och Oskar tittade ut på balkongen. Där satt en duva och tittade på oss.


Vi satt alla tre och bara stirrade på duvan. Den stirrade tillbaka ett tag innan den bestämde sig för att flyga iväg.


Sen kunde vi i lugn och ro fortsätta och prata om bränsleceller.


onsdag 4 april 2012

Efterlyst i Järna

Jag sitter hemma hos Romrom och Göran och tittar på Efterlyst. Jag tittar sällan på tablåteve så det här känns ganska exotiskt.

Det är mycket som jag inte har någon aning om. Vad gör Thomas Bodström i Efterlyst? Varför lägger de så mycket tid på att slå sig själva på bröstet och förklara hur de har kunnat hjälpa? Som Efterlyst-rookie antar jag att de skryter så mycket för att fler ska höra av sig. En liten du-gör-skillnad-boost som samtidigt har bieffekten att de i programmet känner sig duktiga.

20:20 Det är dock lite roligt när de visar människor som misslyckas kapitalt med sina brott.

20:25 "Mannen har varit naken på... underkroppen" säger de, nästan lite osäkert.

20:26 Reklam.

20:31 Någon stackare blir misshandlad. Usch. Varför tittar vi på det här?

20:34 Intervjuar kvinna från Stöldskyddsföreningen. "Nu vill vi ha era bidrag" säger hon och tittar bredvid kameran. SE PÅ DEN DU PRATAR MED. Tack.

20:35 "Carl-Erik är inte den enda äldre som har råkat illa ut på senaste tiden." "Gunnar fick sina tänder utslagna för en plastkasse." "99-åriga Saga blev anfallen i sin lägenhet i Tensta två dagar i rad." "Man hade inte en chans mot de där jädra... charmknuttarna."

20:38 Nu börjar jag bli rätt trött på det här programmet. Bara 20 minuter kvar.

20:42 Reklam. Göran är snabb att muta. De gör en ICA-reklam (vi tittar utan ljud) och jag påminns om en kollega som sa "Man vill ju se vad de [i ICA-reklamen] ".

20:48 "Pernilla" har åkt svarttaxi och blivit våldtagen. Vad lär vi oss av det? Åk inte svarttaxi. Bli inte full. Blä. Jag mår så dåligt av det här. "Det här fallet tycker jag absolut att vi ska försöka lösa" säger Hasse Aro och går över till ett annat fall. Jaha, Hasse, det tycker du? Just det här fallet? Det tycker jag med.

20:54 Nu ska Bodström prata om kvinnor och våldsbrott.

21:00 Nu är det slut. Äntligen! Jag fattar inte varför folk tittar på Efterlyst. Jag blir bara rädd och fylls av oroskänslor. Jag hoppas att det går över snart och att jag inte får mardrömmar. Varför ska folk vara så elaka mot varandra? Och så korkade?

Oh, well. Imorgon ska jag, Göran och Romrom ta bilen ner till Skåne där jag får träffa mamma, pappa och Stella. Det ser jag fram emot.

 

 

Storlekens betydelse

Jag hittade den här annonsen från Tele2 idag.


Där uppe där det står Tele2 så växlade det mellan logotypen och att förklara lite om själva erbjudandet. Bilderna på telefonerna var dock helt statiska och fel. Eller ja, de ser ju ut sådär, men deras relativa storlekar är fel. Helt fel.


Det här är en bättre visuell representation. Mobilerna är 125, 128, respektive 149 mm långa. Att Galaxy Note skulle vara en yttepyttig telefon jämfört med de andra är fel. Den är enorm och marknadsförs som ett mellanting mellan smartphone och tablet. När The Verge tyckte att det var en dålig idé som var extremt väl utförd.

Poängen är att just storleken är det som utmärker Galaxy Note. Den är inte för alla, verkligen inte, men för de som vill ha en större mobil är den så bra den kan bli. Det får mig att undra varför Tele2 gjort som de gjort med bilderna. Hur svårt kan det vara att välja bilder i samma skala? Om jag klarar av det borde väl Tele2 kunna det också?

tisdag 3 april 2012

Jakten på "The One"

För snart tre veckor sen låg jag hemma i halsfluss. Jag var så sjuk att jag bara orkade vara vaken två timmar om dagen. Det räcker nästan till att se en hel Star Wars-film men inte till så mycket annat.

Sen dess har jag fått en fråga om min syn på kärlek. Efter att ha delat med mig om vad jag tänker, tycker och känner fick jag höra att jag hade ett pragmatiskt sätt att se på kärlek. Det ligger nog någonting i det. Jag tolkar världen genom ett filter av möjligt eller inte möjligt. Det är en förenkling och det gör saker lättare att hantera.

Men det är också tråkigt.

Varför ska verkligheten komma ivägen? Varför inte låta känslan styra och bara lita, eller kanske hoppas, på att verkligheten på något vis kommer att förstå.

Det här med att lita på sin känsla och följa sitt hjärta är ett tema som kommer igen i flera filmer. Det gör också sökandet efter "The One", en messiasperson, den där enda personen som kommer att kunna ställa allt till rätta.

I Star Wars heter han Anakin och jag ryser av förväntan när jag hör Mace Windu (spelad av Samuel L Jackson) säga: "You refer to the prophecy of the one who will bring balance to The Force? You believe it's this boy?" Det är tydligt, redan från första filmen, att det är något speciellt med Anakin, men är det bra eller dåligt?


Jag vet inte hur många personer som jag har låtit rollspela som Mace Windu.

"The boy is dangerous. They all sense it why can't you?" frågar Obi-wan sin mästare Qui-gon och det känns som en perfekt allegori över min inre dialog.

Men så ser de den här pojken med den oändliga potentialen framför sig och tänker att det kan vara värt att försöka. Tänk om han är personen i profetian, personen som kommer att lösa alla problem?

De tre senaste Star Wars-filmerna bildar en tragedi. Trots att jag vet hur det kommer att sluta känns det ändå så tungt när det väl händer. Kärleken Obi-wan känner till Anakin går inte att beskriva och i deras sista strid låg jag alldeles förstörd (delvis på grund av halsflussen) och visste inte vart jag skulle ta vägen.

Men Star Wars är inte den enda filmen som utforskar förhållandet mellan en mentor och en messias. Matrix-triologin har samma tema. Också där finns en profetia om "The One" som i det här fallet gestaltas av Neo (ett anagram för just One). Där är det Morpheus som får agera mentor och även den relationen blir väldigt stark.


Inte alltid så lätt att övertala sin messias att ta droger, speciellt inte på första dejten.

Morpheus ser någonting i Neo som ingen annan kan se (vilket återigen förklarar hur det känns att vara bländad av kärlek). De vill tro, för de litar på sin ledare, men de är osäkra. Kan Neo verkligen vara The One? Är det möjligt? Till och med Neo tvekar och den enda som är riktigt säker, den enda som inte slutar tro, trots allt som händer, trots alla motgångar, är Morpheus.

Och det är där någonstans som jag har landat. Jag tittar på mina valmöjligheter och försöker välja det som är bäst just nu utifrån de val jag känner att jag kan göra. Jag filtrerar mina känslor och drömmar för att anpassa mig till verkligheten. Det gör mig inte till någon Obi-wan och knappast till någon Morpheus. Det tycker jag är synd.

Det finns något jag ser upp till i både Obi-wans och Morpheus villkårslösa kärlek. Jag vet att jag också känner sån villkårslös kärlek. Om jag sluter ögonen i det här ögonblicket och verkligen känner efter, om jag gör mitt bästa för att stänga ute det praktiska och bara känner, då blir jag så överväldigad att jag inte kan hålla tillbaka tårarna. Det känns så mycket att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.

Sen har vi Morpheus blinda tro på en idé. Han är bokstavligen talat beredd att offra hela världen och alla människor i den för möjligheten att kanske kunna rädda den, för idén att Neo är The One.

Så är ju jag också. Egentligen. Jag skulle aldrig vika origamifåglar, skicka QR-koder eller göra pärlplattor om jag inte var så. Om jag inte kände så. Men så kommer verkligheten in i bilden och ett frö av oro lyckas slå rot i min mage.

Att vara som mina filmhjältar kanske bara fungerar på film (och i Obi-Wans fall fungerade det kanske inte ens där?), det kanske är beteenden som är reserverade för påhittade personer i påhittade världar. Det kanske inte passar sig i den gråa vardagen vi lever i.

Men tänk om allt går åt helvete? Jag vill inte stå där och gnälla som Obi-wan.

Det är ungefär så jag har gått och tänkt. Resultatet är att jag fegat ur. Jag har backar inte bara ett utan flera steg. Vi måste förvånandsvärt ofta välja mellan det som är rätt och det som är enkelt. Och jag har för ofta valt det enkla. 

Jag påminns om vad Dumbledore säger: "It's our choices, Harry, that show what we truly are, far more than our abilities" och tänker att jag är bättre än så här. Jag kan välja bättre.

Och förresten så behöver vardagen inte vara så grå. Saker blir oftast precis så magiska och fantastiska som man gör dem till, ofta ännu mer än så. Jag känner att jag har ett ansvar. Jag kan inte bara sitta och peta mig i naveln och tänka att allt plötsligt blev så himla komplicerat. 

Hur svårt kan det vara att agera på sin känsla? Och vad är det värsta som skulle kunna hända? Det är ju inte som att hon kommer att föråda allt jag tror på, gå över till den mörka sidan, mörda alla mina vänner och regera över galaxen med järnhand liksom.

Eller?

måndag 2 april 2012

Tårttillblivelse

Igår firade jag min födelsedag, typ, genom att baka min första princesstårta, typ.

Först till förberedelserna.

Jag tycker att man ska skydda sig. Och som den ansvarstagande killen jag är såg jag till att köpa latexbaserat skydd. Att det dessutom stod Extra tunn för maximal känsla och kontroll gjorde det inte lättare att låta bli att handla.


Sen var det dags att göra fyllningen till tårtan. Jag mixade hallon och mynta.


Efter lite knep och knåpande, hasselnötshackande och allmänt tårtbyggande började jag färga marsipanen. På med latexhandskarna för att inte färga ner hela mig. Att kavla marsipan visade sig vara svårt (men när jag klagade tittade Jamilla på verktyget jag använt och sa "Det kanske är för att du kallar det där för en 'kavel?'").



Jag dekorerade tårtan med en fin triforce som mer än en person misstog för en symbol för radioaktivitet. Den symbolen ser inte alls ut så. INTE ALLS.


Vid det här laget var tårtan typ klar. Jag hade mina tårtbottnar, hallon- och myndablandning, hackade hasselnötter, marängbotten och vispgrädde insvept i ett lager rosafärgad marsipan. Det var bara en sak som saknades: en värdig text.

Jamilla hittade direkt limflaskan. När jag förklarade att jag hade blå pyntglasyr som hon kunde använda blev hon lite besviken men hon gick ändå med på att sätta sin personliga touch på tårtan.


Slutet gott, allting gott (förrutom pyntglasyren som smakade som sån där blå barntandkräm). Jag är, trots smaken på glasyren, väldigt nöjd med mitt första typ princesstårta. AAAAAAAAAA+++++ WILL DO AGAIN.

söndag 1 april 2012

Tre höjdpunkter från igår

Girlangerna Jamilla och Michael skjöt på mig för att fira att jag fyllt år.

Att Jamilla hade likadana kläder som tjejen i Barncancer fondens reklam.

Att Michael (1) skrev Ögånvrå och (2) blev ritad på kinden av Jamilla.