tisdag 7 februari 2012

Karma

Igår köpte jag en vetekudde som jag skickade till Tina vars lägenhet tydligen bara är 14 grader varm såhär års.

En av mina absoluta favoritsaker är random acts of kindness när det liksom händer bra saker som man inte förväntar sig och man dessutom inte känner något krav på motprestation. Att utföra en sån handling brukar fylla mig med så mycket glädje att det är märkligt att jag inte gör sånt oftare.

Så är jag på Statoil idag för att tanka elbilen när det kommer fram en kille och undrar om jag inte vill ha med mig två matkassar hem. De ska tydligen börja med en såndär "veckans matkasse" som man får hämta själv på Statoil (för att det är drygt att behöva vänta på hemleverens och man ändå måste besöka macken för att tanka om man har en bil som inte drivs uteslutande på el) så de bara delar ut sånna kassar till lite löst folk som råkar vara där (läs: till mig).



Jag tackar så mycket och tänker att jag precis fått två kassar med grönsaker, vilket vore grymt bra. Kommer hem och packar upp och inser att jag fått massa färsk nötfärs, kyckling- och laxfiléer. Hur bra är inte det?

Jag tror inte på karma, men hade jag gjort det hade det här nog passat in rätt bra. Men nu har jag inte tid att förklara hur glad jag är mer. Nu ska jag laga mat.


söndag 5 februari 2012

Hemma är när jag är med dig

Alla är utbytbara. Alla som inte ger den där känslan av gemenskap, den där känslan jag letar efter, den där känslan som bara går att beskriva med ett ord: hemma.

För lite drygt ett år sedan fick jag ett YouTube-klipp skickat till mig. Det var en pappa och dotter som sjöng Home. Då tyckte jag att det var ett av de gulligaste klippen jag hade sett. Den lilla tjejen är helt fantastisk. Lite senare dök originalversionen upp i låtlistan jag lyssnar mest på.



Varje gång låten gick igång i mina lurar började det bubbla i kroppen. Jag blev sådär omotiverat glad så jag inte kunde dölja mitt fåniga flin och det kändes som att själen sveptes in i ett tjockt duntäcke. Men när låten slutade kände jag mig tom. Då tycktes det alltid komma en kall vindpust som letade sig in i någon springa i min klädsel och fick mig att rysa.

Jag försökte förgäves förstå varför låten kändes så mycket. Låten kanske var viktigt för att jag associerade den med personen som visat mig YouTube-klippet? Den teorin bekräftades av mina observationer. Jag tänkte (och tänker) på den personen varje gång jag hör låten.

Men bara för att teorin stämmer med verkligheten behöver den inte vara hela sanningen. Det insåg jag i fredags. Det finns en annan anledning — en större anledning — till att Home är så viktig för mig.

Det visar sig att alla mina handlingar. Varje beslut jag tagit sen jag satte mig på tåget tillbaka till Stockholm för drygt åtta år sedan. Allt har bara handlat om en enda sak. Jag har sökt efter en plats att kalla "hemma".

Den jobbigaste frågan att besvara är: "Var är hemma för dig?". Jag vet aldrig vad jag ska svara. Ibland vill jag bara skrika att jag inte vet. Jag vill vråla:

"JAG VET INTE! JAG KÄNNER MIG INTE HEMMA NÅGONSTANS!! ÄR DET DET DU VILL HÖRA?! NÄR JAG TÄNKER PÅ EN HELT LUGN OCH TRYGG PLATS MÅSTE JAG TÄNKA TILLBAKA I TIDEN, FÖR DEN PLATSEN FINNS INTE NU, INTE HÄR, INTE FÖR MIG!!"

Nu blir jag sällan så dramatisk. Tvärtom är jag bra på att svälja mitt obehag och bara gilla läget. Och jag kan känna mig hemma, eller i alla fall känna på det sättet jag associerar med ordet hemma. Jag kan känna den där tryggheten som inget i hela världen skulle kunna rubba. Jag känner den när jag träffar min familj eller när jag får en riktig, ärlig kram.

Med insikten om motivationen bakom mitt handlande kommer andra insikter på köpet.

Jag har en fokuserad personlighet. Jag väljer ett mål och gör allt för att uppnå det. Allt. Ofta på bekostnad av mig själv. Jag glömmer bort att sova, äta, dricka och gå på toa. Det blir bara tidsödande distraktioner som tar fokus från mitt mål. Därför har jag skämtat om att det bästa är om jag har ett mål som kräver regelbunden sömn och en riktig diet, för då skulle jag inte glömma bort de sakerna.

Resultatet av att jag är så fokuserad på specifika saker är att jag slipper tänka på massa andra saker. Jag lägger min uppmärksamhet på vad som helst som inte är jag. Det blev väldigt tydligt när de stängde ner hinderbanan för allmänheten i slutet av sommaren. Fram tills dess hade allt jag gjort gått ut på att bli snabbare på att klara av den där hinderbanan. Jag åt, sov och tränade för att bli bättre på hinderbanan och när den försvann kändes det som att marken sveptes bort under mina fötter.

Jag kände mig vilsen och orolig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag behövde ett nytt mål. Vad som helst, men snabbt. Jag har frågat mig varför var det så viktigt? Vad var det jag försökte fly ifrån?

Jag tror att jag försökte fly ifrån mig själv. Jag kämpade med näbbar och klor för att slippa den känslan av oändlig tomhet som det är att inte känna sig hemma. Någonstans.

En annan insikt jag fick var att jag plötsligt förstod var hur jag ser på mina vänner.

Ju tryggare jag är i en relation desto lättare har jag att lyssna på vad jag vill. Desto ärligare blir jag att när jag säger ja eller nej. Ju mindre trygg jag är, desto viktigare är det att få bekräftelse och då ökar risken att jag handlar efter det jag tror att människor förväntar sig av mig och inte efter vad jag själv vill.

Jag har få vänner som jag känner mig riktigt trygg med. I natt hade jag ett kort samtal som skar igenom den vanliga jargongen och kändes helt ärligt. Det var befriande. Det var ingen yta, ingen som försökte göra sig lustig eller berätta en historia eller sökte bekräftelse. Det vara ett ögonblick av lugn och trygghet i en värld med stress och ständiga statusuppdateringar. I det utbytet möttes vi på lika villkor. Det upplever jag väldigt sällan.

Oftast finns det en outtalad hierarki. Det finns en olikhet som gör situationen spänd. Jag känner mig konstig och märklig och agerar utifrån den känslan. Jag känner att jag måste anpassa mig för att passa in och det gör att jag aldrig kan passa in. Varje sak jag gör för att anpassa mig gör att jag tar ett steg längre bort från mitt jag och ett längre bort från att passa in på riktigt.

Och det dumma är att när jag umgås med människor jag känner mig mer trygg med så blir de här sidorna jag uppfattar som annorlunda mindre uttalade. När jag vet att jag inte kommer att dömas om jag vill göra något som kan tyckas vara nördigt (som att räkna ut vilken kroppsform någon som är 160 cm lång och väger 2000 kg skulle få -- personen skulle bli nästan en perfekt sfär) så är det inte lika viktigt att få göra den där nördiga saken. Men vet jag att jag kommer att mötas med himlande ögon, suckar och ett "så typiskt Albert" om jag ens kommer med förslaget så vill jag bara göra den där nördiga saker ännu mer.

Det blir en ond cirkel.

Sen några veckor tillbaka har jag en kompis som jag inte känner samma behov av att vara någon annan än jag med. Och jag kommer på mig själv med att vara orolig över om det kommer att fungera i längden. Jag är så van vid att anpassa mig, att tona ner de delarna av mig som jag tror att folk inte kommer att uppskatta, att den här känslan av att bara vara jag är lite läskig.

Visst är det väl så att vi anpassar oss som ett skydd? För att inte bli skadade liksom? Om det inte funkar, om något skulle skita sig, då är det ju inte vi som är fel, det är vårt sätt att anpassa oss som är fel. Vi har flyttat felet från att vara fel till att göra fel. Det känns tryggt. Bättre att göra fel än vara fel.

Men nu svamlar jag. Det här skulle ju handla om känslan av att vara hemma. Och det gör det väl på något sätt.

När jag känner att jag är tvungen att anpassa mig så känner jag mig inte trygg. Och känner jag mig inte trygg så känner jag mig inte som hemma. Av det följer det att eftersom jag känner mig tvungen att anpassa mig för att kunna umgås med mina vänner så kan de inte ge mig den där känslan av att vara hemma. Det gör dem utbytbara.

När jag tänker efter så är jag inte säker på att det var den där tågresan som var punkten när det slutade kännas som att jag hade ett hemma. Det kan också ha varit för tio år sedan när mina föräldrar skilde sig och hemma slutade vara en enda plats. Sen dess har jag letat med ljus och lykta efter den där känslan.

Jag har letat och sökt tröst. Jag har letat och distraherat mig. Jag har letat och känt mig vilsen. Letat och känt mig ensam. Och när jag hörde textraden "Oh, home. Let me come home. Home is whenever I'm with you." kände jag hopp. Hopp om att jag kan skapa en plats som känns som hemma, där jag känner mig trygg och glad och där själen sveps in i ett varmt duntäcke.

Men om hemma är när jag är med dig har jag en fråga som fortfarande är obesvarad:

Vem är du?



fredag 3 februari 2012

Mattetrick: konjugatregeln

Eftersom det är jobbigt att räkna försöker jag undvika det så mycket det bara går. Då kan det vara bra med en del mattetrick i sin verktygslåda.

Ett sånt trick är konjugatregeln. Det gör att du kan räkna ut helt knäppa tal i huvudet och framstå som mycket smartare än du är.

Säg att du vill räkna ut vad 991 gånger 1009 är?
Eller vad 44 gånger 56 är?
Eller vad 73 gånger 87 är?

Med hjälp av kunjugatregeln gör du det i ett kick!

Ultrageniet Stephen Hawking lär ha sagt att för varje ekvation han inkluderar i sina böcker så halverar han antalet läsare. Jag kommer att använda lite formler i det här inlägget men du behöver inte oroa dig om du inte förstår. För att förstå de viktiga sakerna krävs det inte att du kan läsa ekvationer.

Vi börjar med lite repetition. På gymnasiet fick du säkert lära dig kvadreringsreglerna.

Första kvadreringsregeln:
Andra kvadreringsregeln:
Det finns mycket praktiskt man kan göra med kvadreringsreglerna som jag inte tänker gå in på nu. Anledningen till att jag tar upp de här reglerna är att de brukar förklaras precis innan konjugatregeln presenteras.

Konjugatregeln behandlar specialfallet
och ger resultatet
Liksom va?!!!!?!?!!?!?!?!?!?

Nu tar vi ett djupt andetag och funderar på vad den här konjugatregeln betyder egentligen. På vänster sida har vi två termer
och
a och b är bara några tal. Vilka som helst. Om vi säger att a = 7 och b = 3 så blir första termen
och andra termen
Nu är det enkelt att multiplicera termerna med varandra
men om vi använder konjugatregeln får vi följande lösning istället
Det ger samma svar, så det är ju bra. Du kanske frågar dig VARFÖR? varför krångla till allting med en specialregel när 10*4 är så enkelt att räkna ut? Jo, det finns tillfällen när det faktiskt blir enklare att räkna med konjugatregeln än att räkna normalt.

Ta 991 gånger 1009. Det är jättejobbigt att multiplicera i huvudet, men 991 = 1000 - 9 och 1009 = 1000 + 9. Det passar in perfekt i konjugatregeln:
Det där ser ju mycket lättare ut.
Det där kanske inte är superenkelt att räkna i huvudet, men det är väldigt mycket lättare än 991 gånger 1009. Vi kan göra samma grej med de andra två ekvationerna som jag gav som förslag i början.

44 gånger 56
73 gånger 87
Det som kan vara lite klurigt är att se om konjugatregeln är praktisk att använda. Den går att använda om du ska multiplicera två tal som går att beskriva som (a + b) och (a – b) och där a och b är tal som du lätt kan ta kvadraten av i huvudet.

Det går inte alltid att använda, men när det gör det spar det mycket tid och kan få folk att tro att du är riktigt snabb på huvudräkning.


torsdag 2 februari 2012

Apple Scotland




Thomas Jeffersons lista

Jag har börjat skriva ner saker. Helst vill jag kunna hålla allt viktigt i huvudet (och räknar kallt med att jag antingen kommer ihåg saker eller blir påmind) så det här är ett test.

Hittills går det inte jättebra. Jag skriver ner vissa saker, men inte andra. Formatet på mina anteckningar är ostrukturerat och efter att ha läst Thomas Jeffersons tio visdomsord känner jag att jag borde skriva fler listor.

Kort repetition för er som inte precis läst Wikipediaartikeln om Thomas Jefferson. Han är en av the founding fathers, han skrev USA:s självständighetsdeklaration och var USA:s tredje president.

1825, året innan han dog, bad en man Jefferson om några visdomsord till sin son som fått namnet Thomas Jefferson Smith efter presidenten. Jefferson svarade med ett handskrivet brev. I slutet av brevet skrev Jefferson en tiopunktslista med visdomsord.



A Decalogue of Canons for observation in practical life.
1. Never put off till tomorrow what you can do to-day.
2. Never trouble another for what you can do yourself.
3. Never spend your money before you have it.
4. Never buy what you do not want, because it is cheap; it will be dear to you. 
5. Pride costs us more than hunger, thirst and cold.
6. We never repent of having eaten too little.
7. Nothing is troublesome that we do willingly.
8. How much pain have cost us the evils which have never happened.
9. Take things always by their smooth handle.
10. When angry, count ten, before you speak; if very angry, an hundred.
Jag har ingen aning om hur min top-10-lista med visdomsord skulle se ut. Jeffersons känns rätt bra liksom. Även om den saknar kanske det viktigaste rådet: "always clear your search history".


onsdag 1 februari 2012

Pinky på besök

Jag hade Pinky på besök hela förra veckan. Hon klev av bussen från Övik släpandes på sin stora väska, datorn och en handväska. I hamnen hade hon sin kudde och det kändes som att mitt hjärta inte riktigt räckte till.

Hon har berättat om hur det var när hon som liten var tvungen att lämna ett krigshärjat Bosnien. Hur hon bara fick ta med sig det allra nödvändigaste på bussen till Sverige. Hur de vuxna förklarat att Serberna skulle ta sno allt värdefullt. Hur hon hade varit noga med att smuggla med sin favoritdocka, det mest värdefulla hon ägde.

Och hur rädd hon hade varit för att bussen bli stoppad, hur orolig hon hade varit att någon skulle hitta hennes docka och ta den ifrån henne.

När Pinky klev av den där bussen från Övik med kudden i famnen var det inte bara den vuxna Pinky jag såg. För ett ögonblick förvandlades hon till det där barnet som vaktat sin favoritdocka hela bussresan. Sen fick hon syn på mig och började sprudla av glädje som bara Pinky kan.

Jag frågade henne om jag kunde hjälpa till att bära något. Det kunde jag. Nästan allt. Utom kudden.