onsdag 29 juni 2011

[Typografi] Citattecken

Jag använder citattecken framförallt i två fall: när jag citerar eller när jag vill vara ironisk.

I de fall jag vill vara ironisk fyller de samma funktion som att göra kaninöron med fingrarna när jag berättar en historia. Jag undrar hur det är meningen att jag ska läsa BF Kakelservice:s citattecken.




Är "Qualitet" ett citat eller ironiskt?

Det känns som ironi.

På samma tema tipsar Lars om Gunilla Buss som använder uppmaningen Åk "bekvämt" — ÅK BUSS — Gunilla Buss.


"bekvämt"

tisdag 28 juni 2011

[Gräva] Jag och min spade

När jag var liten hade jag en röd spade. Jag stod på stranden i Normandie och byggde ett sandslott när tidvattnet började stiga.


Min första reaktion när vattnet började inkräkta på mitt bygge var att hindra vattnet med en mur eller en vallgrav. Det fungerade inte, vattnet bara fortsatte stiga.

Min andra reaktion var att säga till pappa att få vattnet att sluta stiga. Det fungerade inte heller.

I ren desperation försökte jag med en sista sak: ilska. Jag blev förbannad på vattnet och ställde mig och slog på vågorna som helt obesvärat åt upp mitt sandslott.

Pappa brukar berätta den här historien och förklara att min reaktion som fyraåring inte skiljer sig så mycket från skivbolagens reaktion gentemot illegal nedladdning. Första steget är att försöka förhindra det (kopieringsskydd/vallgrav), andra att försöka få någon (staten med hjälp av lagstiftning? pappa?) att lösa problemet och tredje är att anfalla problemet (piraterna/vågorna). Men nog om det, jag ville ju berätta om min spade.

Jag verkligen älskade min spade. Jag vet inte varför, men det är något med de oändliga möjligheterna som en schysst spade för med sig. Jag gillade grävskoporna som fanns i sandlådorna också.


De hade spakar och man var tvungen att vara lite klurig (kändes det som då) för att lyckas skopa upp något och flytta runt det. Men oj va häftigt det var. Tänk att kunna kontrollera en stor maskin och få den att utföra ens vilja! Det var grejer det!

Därför är det kanske inte så konstigt att jag blir alldeles till mig så fort jag ser en grävmaskin. De kan stå i vägkanten eller vid en byggarbetsplats. De kan vara små eller helt enorma. Det spelar ingen roll. Jag börjar bubbla av förväntan varje gång.

Jag har en dröm — en pojkdröm rent av — att få köra en sån där stor grävmaskin. Att få skopa upp ordentligt med jord i den stora skopan, vrida runt kranen och släppa ner jorden någon annan stans. Varför? För att jag kan!

En dag ska jag se till att min dröm går i uppfyllelse.

En dag!

måndag 27 juni 2011

[Pappa] Midnight in Paris

Jag sitter och funderar på vad ordet pretentiös egentligen betyder och vilka klassmarkörer som definierar just mig.

Under tiden underhåller syrran mig med en klassisk pappahistoria.


Spooky indeed.

[På allvar?] Horsebic - ny finsk träningsform


Jag kan inte avgöra om det här är något märkligt finskt skämt eller någon märklig ny finsk träningsform. Ingetdera skulle förvåna mig. Enligt Horsebics hemsida får man lära sig "att skritta, trava och galoppera som en häst" — precis vad jag alltid önskat mig.

fredag 24 juni 2011

[Retro] Tevespelsposters

KronusPenny Arcades forum har gjort coola retro-posters till teve-spel. Jag gillart!

[Händelsehorisont] Min granne vill inte ha reklam

Alla som har tagit körkort vet hur det är med uppmärksamheten när du sitter framför ratten första gången. "Ratt" tänker du och tittar på ratten "ratt". Sen går tanken vidare "och pedaler, visst ja, pedaler".

Du försöker hitta dragläge och det går sådär. Du lär dig växla. Du får tjuvstopp och slår på vindrutetorkarna. Alla går igenom samma procedur.

I början har du ingen koll alls. Du har inte ens koll på ratten och pedalerna. Ber någon dig slå på radion kör du på en pensionär. Det är inte så konstigt. Det är mycket som är nytt och bara det som händer i bilen är jobbigt att hålla reda på. För att inte tala om vad som händer utanför bilen.

Men så övar du lite till och du får lite bättre koll på trafiken runtom bilen. Ju mer du övar desto längre kommer du att kunna se. Du kommer att kunna upptäcka trafiksituationer innan de inträffar. Du kommer att lära dig planera och hantera situationer.

Jag är inte riktigt där än när det kommer till min lägenhet. Jag har precis tagit mig förbi "visst ja, pedaler"-stadiet men har ändå börjat utforska lite utanför lägenhetsdörren.

Det visar sig att jag har grannar. Flera stycken, antar jag, men jag har bara kommit så långt som till dörren bredvid min. Där har min granne tejpat upp en hemmagjord Ingen reklam, tack!-skylt som antingen är tokigt aggressiv eller väldigt rolig, jag kan inte riktigt bestämma mig (men lutar åt det senare).



Jag såg bara "Du hemsöks!"-delen först och blev skitskraj. Jag vill inte hemsökas. Därför ger jag inte min granne någon reklam.

onsdag 22 juni 2011

[Recension] Insidious

Mitt snygga skräckfilmssällskap Sara (som spenderade sekvenser i skydd av sin sjal) sken upp när hon insåg att vi hade platser bredvid varandra. "Fast det är rätt osocialt att gå på bio" sa hon sen.

Hon har rätt, i princip. Men det beror på vad man går och ser. Vissa typer av filmer är mer osociala än andra. Skräckfilmer tillhör de mer sociala.

Insidious visas för sista veckan på bio nu. Det är en skräckfilm av klassisk "det här huset är hemsökt"-mannér, komplett med knarrande dörrar, mystiska ljud och figurer som rör sig i periferin. Den är som perfekt uppbyggd för att skapa mardrömmar (har till och med monster under sängen).

Den är också perfekt för en skara rätt otåliga ungdomstjejer som delade salongen med oss.

Jag var rätt orolig innan filmen började (efter reklamen när de breddade duken och släckte utbrast Sara: "Nej, måste de släcka? Det var ju perfekt såhär!"). Under förtexterna skrattade tjejerna bakom oss hysteriskt och prasslade och lät precis på alla de där sätten som jag verkligen inte vill att biobesökare ska låta. Men så började filmen och de hade vett att vara tysta, en stund.


Peekaboo!

Vid första chockeffekten i filmen är jag ganska säker på att en tjej lyckades trilla av stolen. Hela stolsraden skakade till. Det kändes nästan uttänkt. Under resten av filmen fyllde de en liknande funktion. De skrek skräckslaget på precis rätt ställen så det verkligen smittade av sig, de skrattade när de skulle och de sa de där replikerna någon måste säga: "TITTA BAKOM DIG!! TITTA BAKOM DIG!!!"

Det är svårt att ge en biofilm ett rättvist betyg. Det är en upplevelse och jag antar att om jag sett den själv hemma, eller om jag sett den på bio med en annan publik, så skulle jag uppfattat Insidious helt annorlunda. Som den var nu var den läskig, det var en helkroppsupplevelse där jag drogs mellan skratt och skrämsel och jag kände mig (det något urballade slutet till trots) sådär härligt efter-sex-uppjagad/utmattad när jag tumlade ut ur biomörkret.

När vi kom ut på gatan var klockan några i elva och det var jätteljust ute. Att det var årets ljusaste dag förstod jag inte, men jag kunde inte riktigt tänka klart i alla fall, jag var för uppe i varv.

Jag vet inte hur du är med skräckfilmer — en del har små kaninhjärtan och vill verkligen inte se på skräckfilmer, andra tycker inte alls att det är särskilt läskigt. Jag blir skitskraj. Det känns som att åka berg-och-dal-bana och det är hur härligt som helst. Men nästa gång jag går och ser en skräckfilm på bio, en bra och läskig skräckfilm, så ska jag planera in lite nedvarvning efteråt.

Ta ett glas, slappna av, prata av sig. Det hade jag behövt igår och jag antar att det är ett rätt bra betyg.

tisdag 21 juni 2011

[Perspektiv] Väntans tider


[Hur gör djur?] Och nu till något helt annat

[Tänkvärt] Jon Steward intervjuad av FOX



När jag läser andras bloggar och de har lagt in ett litet videoklipp brukar jag stanna upp och fråga mig om det verkligen är värt besväret. Ibland struntar jag helt enkelt i det för att jag inte kan lyssna med ljud eller för att det känns som att det där YouTube-klippet på två minuter är alldeles för långt. Du gör säkert likadant.

Jag gillar The Daily Show med Jon Stewart. Det är roligt, välskrivet, välresearchat och så känns det som att jag faktiskt lär mig saker. Det gör mig nyfiken på hur Stewart skulle klara sig utan uppbackning av en armé av skämtskrivare. Jag vet inte hur, men han lyckas imponera på mig varje gång. Klippet ovan är ett exempel på varför.

söndag 19 juni 2011

[Gräsätare] Aldrig hundägare

— NEEEEEEEEJ!!! skrek hon, INTE ÄTA GRÄS!

Jag hoppade till och hann känna mig skyldig, trots att jag inte ätit något gräs, innan jag insåg att det var hundarna hon skrikigt på.

— Jag tror att de äter det för matspjälkningen eller så får de i sig vitaminer, förklarade hon, men det är en av två saker som händer. Antingen kräks de upp det, vilket är äckligt, eller så gör de det inte och då kommer det ut som trådar i andra änden som man måste dra ut så det inte hänger och dinglar och det är ännu äckligare.

30 sekunder. Längre tid tog det inte för mig att bestämma mig för att jag aldrig ska skaffa hund.

[Hakuna matata] Om.

Att fråga sig "vad hade hänt om...?" är ofta en meningslös övning. Det hände inte så vad spelar det för roll?

Det är tankar som jag brukar försöka tränga undan. Hakuna matata. Men så händer det saker som mer eller mindre tvingar en till den där "vad hade hänt om...?"-frågan. Det hände mig igår. Eller det var mer en "vad hade hänt om inte...?"-fråga, men skillnaden är inte så stor.

Jag har letat upp trailern till The man who wasn't there för jag var på jakt efter citatet där han säger att livet gett honom taskiga kort eller att han kanske spelat dem fel. Men så tittar jag på trailern och fastnar för helt andra saker, speciellt den sista repliken. "Sometimes the more you look, the less you really know."



Det är en bra trailer. Hakuna matata. Sluta älta. Visst. Det hade varit fantastiskt, magiskt, nördigt, roligt, härligt, gulligt, charmigt, vackert, lärorikt och alldeles, alldeles underbart. Om.

Det finns ett läge i Texas Hold 'Em, när du blivit synad och dina kort ligger på bordet men det är inte avgjort än. Du kan ha haft bäst kort och du kan ha spelat rätt, men beroende på extra kort som hamnar på bordet kan du fortfarande förlora. Och tvärtom kan du fortfarande vinna även om du fått dåliga kort och spelat fel. Vissa saker är utom din kontroll.

Det spelar ingen roll egentligen. Kanske är det bra att bli påmind om vad som kändes superviktigt tidigare, det ger perspektiv och får mig att inse hur mycket som har förändrats, hur mycket jag har förändrats. Men framförallt, och mest skrämmande, hur lite som har förändrats och hur lite jag har förändrats. Det känns som något jag borde ändra på.

lördag 18 juni 2011

[Recension] Super 8

Pappa ringde från Paris igår och undrade om jag sett Super 8.

J.J. Abrams nya? undrade jag.
— Ja, precis.
— Har den haft premiär?
— Den har premiär ikväll!

Jag la på, ringde Renen och köpte två biljetter till 21.15-visningen på Scandia. Jag och Renen har en inofficiell lista på filmer vi ska se i sommar. Super 8 är inte med på den lista. Vi hade inte hört talas om den (förutom att jag visste att det var J.J. Abrams senaste), inte läst något, sett någon trailer, nada.

Det är det mest spännande sättet att uppleva bio. Att sätta sig i salongen utan förväntningar.



Amblin-loggan går upp på duken och Renen viskar.

Renen: — Vilken random grej att ha en flygande cykel framför en måne.

Jag: — Det är ju från E.T.
Renen: — Jag har inte sett E.T.
Jag: — Hade du gjort det hade du insett vilken noobkommentar det där var.

Filmen handlar om ett gäng barn i slutet av 70-talet som ska spela in en film på Super 8. Det är något med filmen som gör att den känns som att den var gjord för 30 år sedan. Om det bara är miljön och människorna som är perfekt återskapade, om det har med färgpaletten eller om det beror på något annat vet jag inte. Det funkar oavsett.

Filmen får mig att tänka på ett Ted-talk av J.J. Abrams från 2008.



Han pratar om Mystery Boxes och hur det är delarna vi inte vet om som gör saker intressanta. Att vi inte får se hajen i Hajen, att vi inte får se alien i Alien. Det är osäkerhet och ovissheter, menar Abrams, som gör att vi dras med. Han säger också att det handlar om vad vi förväntar oss att se och vad vi får se och drar en parallell till E.T.
E.T is this unbelievable movie about what? It's about an alien who meets a kid, right? Well it's not. E.T. is about divorce. E.T. is about a heartbreaking divorce, a crippled family, and ultimately this kid who can't find his way.
Det är en bra beskrivning av Super 8, den stora handlingen är lätt att förklara med det är egentligen inte är vad filmen handlar om, lika lite som Titanic handlar om en båt som sjunker. Det är karaktärerna som gör filmen intressant och Super 8 är väldigt intressant.

Barnskådespelarna gör också att det känns mer äkta. Jag såg senaste X-men-filmen härom veckan. Den var skitbra och jag gillade han-de-där-killen-från-The-Last-King-of-Scotland och han-från-Inglorious-Basterds, så känns det inte med Super 8, de här barnen är sina rollfigurer på ett helt annat sätt.

Super 8 är bra för vad den undviker att berätta, undviker att visa. Den visar att J.J. Abrams förstår The Mystery Box och du borde se den.

fredag 17 juni 2011

[Spotify] Läser den mina SMS?

Ibland känns det som att shuffle-funktionen i mitt Spotify är medveten om vad som händer i mitt liv. Eller i alla fall som att den läser mina SMS.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det känns som att den väljer musik som ska passa som soundtrack till mitt liv.

När jag hade varit på Ikea och provat sängar i förra veckan skickade jag ett SMS till Tina där jag frågade om jag fick provligga i hennes säng. Sen tog jag på lurarna och fick höra följande sekvens att låtar.


Min tanke när jag hörde låtarna gick från "Coolt att den spelar den här låten" via "Heeeeeeey!..." till "Vad i %"#€!"%??!!". Det gjorde mig något förvirrad när det gällde mina intentioner med sängliggandet (som faktiskt var helt oskyldiga).

I morse satt jag och tittade på regnet som slingrade sig ner längs rutorna på pendeltåget. Återigen hade jag skickat iväg ett oskyldigt SMS, den här gången med en hint av saknad. Jag tog på mig mina lurar och fick höra följande sekvens av låtar.


Jag vet inte om det är så att jag läser in för mycket i en slumpad sekvens av låtar. Sannolikheten för just den här sekvensen är 1 på 27 000 000, men det finns säkert väldigt många sekvenser av låtar som också skulle få mig att tänka till.

Musik är bra att beskriva känslor som kan vara svåra att artikulera. Musik är också bra på att projicera känslor. Viss musik blir jag glad av, annan blir jag nedstämd eller peppad av. Så det skulle kunna vara något sånt — att musiken får mig att känna saker som egentligen inte har med "verkligheten" att göra.

Sarah sa en gång att ett tydligt tecken på att man är förälskad (eller var det olyckligt kär?) är när man lyssnar på smöriga kärlekssånger och tänker "Det är PRECIS så det är!!"

Men det skulle det inte kunna vara tvärtom? Skulle det inte kunna vara så att om vi bara har ett litet embryo av en känsla i oss, något som vi inte är säkra på vad det är och absolut inte kan artikulera, och det kommer en sång som känns som att den passar in, kan det inte vara så att vi börjar känna som sången.

Det skulle i så fall vara med oartikulerade känslor och musik som med tonårstjejer och Twillight enligt Stellas beskrivning.


Stella säger att tjejer gillar Twillight för att karaktärerna saknar personlighet — jag funderar på om det är samma sak med vissa av våra känslor.

Hon säger att anledningen till att så många tjejer kan identifiera sig med Bella är att hon helt saknar personlighet, så hon har ingen egenskap som helt skulle diskvalificera henne. På samma sätt har Edward inga "riktiga" egenskaper. Han är lång och smal och vacker, men det blir sällan mer specifikt än så — vem föreställer sig inte sin drömprins på det sättet?

Men nu har jag kommit en rätt bra bit från min poäng. När jag hade hört de där tre låtarna om kärlek som var, eller kanske inte var, så hoppades på att det skulle komma en låt som var annorlunda. Jag önskade mig en pepp-låt som skulle få mig på bra humör lagom tills jag kom till jobbet. Vad fick jag?


Spotify i mobilen alltså. Det är som att den kan läsa mina tankar!

torsdag 16 juni 2011

[Habegär] Ocarina of Time 3D

Imorgon, den 17 juni, släpps Ocarina of Time 3D till Nintendo 3DS. Det är en remake på världens bäst recenserade spel.

Originalet, The Legend of Zelda: Ocarina of Time släpptes till Nintendo 64 1998 och inget spel sen dess har fått lika bra recensioner. Det har kallats för en tidlös klassiker och jag har aldrig spelat det. Jag skäms lite. Verkar som att jag får en ny, bättre chans nu.


Robin Williams gillar Zelda så mycket att han gav sin dotter det namnet.

Jag har suttit och läst recesioner, det nya spelet har just nu ett medelbetyg på 9,6 av 10, helt otroligt bra. Eurogamer gav spelet 10 av 10. I recensionen förklarar de varför spelet var före sin tid och hur bra idéerna håller 13 år senare.
A lot of the innovations that Ocarina of Time made - the day-night cycle, the context-sensitive action button, the open-world exploration - have since become so standard that they no longer make much of an impact, but the sheer elegance and quality of the dungeon and world design is still breathtaking. It's a game designed across two complete timezones, a world subtly gated by a complex system of item collection and improvement. These are principles that haven't aged and that still outpace almost all modern games in their ingenuity.
 Avslutningen på recensionen är också... positiv?
Great art means different things to you at different points in your life. Ocarina of Time means something different to me now than it did 13 years ago. But the fact that it still has so much meaning is an affirmation of something I've long suspected: that this game is one of the greatest things that video games have ever achieved.
Helt knäppt egentligen. Det nya spelet lägger till stereoskopisk 3D utan glasögon (så det blir riktigt djup i bilden), lite nya förbättrade kontroller och uppdaterad grafik (originalspelet var tvunget att få plats på 32 MB så texturerna kunde inte vara så detaljerade). Det har aldrig funnits ett bättre tillfälle att spela igenom spelet.

Jag är så peppad. Det är helt sjukt. Det är till och med så att om jag hade någon kompis, som jag verkligen tyckte om, som fyllde år imorgon så finns det en stor risk att jag skulle köpa spelet bara för att ge bort. Shit, jag skulle till och med kunna tänka mig att köpa ett 3DS och spelet bara för att ge bort (under förutsättning att jag skulle få låna spelet).

Nu har jag kollat Facebook och ingen jag känner fyller år imorgon, så det är lugnt (Stella fyller däremot år på måndag, otur för henne).

[Promenad] Trasdockorna i Handen

I industriområdet där vi har vårt kontor finns det en dagligverksamhet för sådana som inte riktigt kan jobba på vanliga arbeten.

Jag stöter på dem nästan varje gång jag ska gå någonstans i området och jag har funderat på hur jag ska beskriva dem. Min första tanke var att de såg ut som att de var hämtade från något dataspel, typ The Witcher 2. Precis som dataspelskaraktärer rör de sig lite konstigt och tycks ha fått lite märkliga proportioner.

Men det är inte riktigt på pricken. Den förklaringen har känts lite fel. Idag kom jag tillslut på hur de är. De är som Trasdockorna.



Tillhör du min generation förstår du säkert vad jag menar. Trasdockorna är inte som alla andra, men det är inget fel på dem för det. Och så känns personerna från dagligverksamheten. De är lite trasiga och lite knasiga och de gör mig glada varje gång jag ser dem.

[Care Bear] Frös på kontoret



Det var kallt på kontoret i morse. Min kollega erbjöd sig att låna ut sin tröja och jag accepterade. Jag vill ju inte frysa. Så nu sitter jag här, ingosad i en fluffig rosa tröja och känner mig som en Care Bear. Awesome!

onsdag 15 juni 2011

[Hemmakväll] The Daily Show & potatissallad

Jag sitter och tittar på The Daily Show och äter grillad kyckling med potatissallad. Jag är trött. Väldigt trött.

Jag har vaknat strax innan fem flera nätter (eller är det morgon då?) på rad nu. Kan det vara så att det är något ljud som väcker mig? Det är alltid tyst när jag vaknar, men på inrådan av en kollega ska jag sätta klockan på halv fem så jag kan vara vaken när jag brukar vakna och kanske kan höra ljudet?



Det betyder att jag måste gå och lägga mig nu, men innan jag gör det tänkte jag berätta om Gridlock.

Gridlock är ett enkelt flash-spel som går ut på att flytta klossar fram och tillbaka så att en viss kloss kan ta sig ut från spelplanen. Det enda kluriga är att klossarna bara kan röra sig på längden. Man kan se det som en abstrakt bild av en parkering med bilar och bussar vars rattar är låsta så de bara kan köra framåt eller bakåt.


Första banan av Gridlock, innan du börjat spela och när du klarat den.

Banorna blir snabbt kluriga och den värsta typen är de där det ser ut att vara nästan löst. Men bara nästan, för du måste krångla till spelplanen ordentligt innan du kan ta dig till lösningen. Så varför berättar jag om Gridlock?

Dels är det ett bra spel som du borde testa om du inte har gjort det. Fördelen med flash-versionen är att det finns ett expertläge som slumpmässigt roterar banan, så det inte ska vara lika lätt att lösa. Det hjälper inte för mig. Jag vet inte om det beror på att jag blivit för duktig eller om jag råkat memorera lösningarna till alla banor.

Men det är inte huvudanledningen till att jag berättar om spelet. (Måste ju prokrastinera min sömn också!).

På tunnelbanan på väg hem satt det en überstekare och spelade en Gridlock-kopia på sin Android-telefon. Han var dålig. Riktigt dålig. Han var sådär dålig så att jag inte kunde sluta koncentrera mig på hur dålig han var, trots att mina händer nästan börjat blöda sekunderna innan.

Han försökte en lösning som inte fungerade. Han provade med nästa. Och nästa. Till slut började han frustrerat vispa omkring med fingret mot pekskärmen. Han försökte dra klossar på tvären och in i väggar — kanske var just den här väggen buggad? — men det gick inte.

Till slut tog han till någon guide-funktion som spelade upp den korrekta lösningen. Han pausade precis innan den klarade banan åt honom, startade om spelet och spenderade resten av tunnelbaneresan stirrandes på sin mobilskärm.

Jag tittade på honom. På hans bakåtslickade hår, på hans Rolex, på hans kostym och på Gridlock. Jag kunde se lösningen. Den stirrade på mig. Upp-och-ner och i en konstig betraktningsvinkel stirrade den på mig och det fick mig att tänka.

Han må ha dyrare kläder än jag, han har säkert högre lön och sådana där visitkort i precis rätt äggskalsvita nyans. Men inför Gridlock är vi lika. Eller nej, det är vi inte. För han är helt värdelös på Gridlock och jag är grym!

[Magisk teknik] Deceptions



Marco Tempest kallade det han håller på med för "magi", jag skulle inte sträcka mig så långt, men ruskigt häftigt är det i alla fall.

tisdag 14 juni 2011

[Dungeon Master] Kväll hos Renen

Det här är en bild på fönsterna till Renens lägenhet. Utifrån ser det riktigt tillfritzlat ut.

Det kanske är lite orättvist. Han har en fin uteplats där jag ställt min cykel, men det är tydligt att solljus inte är Renens bästa vän. Inne är det heeeelt annorlunda.



Jag kom på besök mitt i första avsnittet av briljanta Breaking Bad, vilket påminde mig om att jag måste fortsätta titta på den serien. Men så är det alltid hos Renen. Jag kommer alltid på besök mitt i någonting, oavsett när jag kommer förbi.

Och visst. Det släpps inte in något solljus, men det betyder inte att det är mörkt och tråkigt. Tvärtom blir jag nästan alltid inbjuden till någon fantastisk värld där hjältar samlas för att besegra alltifrån drakar till rymdarméer.

Just nu sitter vi och är sådär osociala i samma rum som bara två personer med varsin dator kan vara. Renen springer omkring som en blå pilbågsbärande varelse, som hämtad ur Avatar, i en stor skog där han jagar jätteugglor. Själv ligger jag i soffan och, ja, ehh, dokumenterar? Det är najs oavsett, fast jag borde fixa mat.

Afk.

måndag 13 juni 2011

[Språknörderi] Egenkligen är jag inte kicklig

Vissa svenska ord är jobbiga att uttala, de har konstiga ljud gör att tungan liksom vrickar till sig när man försöker. Idag tänkte jag titta närmare på en språklig genväg en del tar.

Jag är en nörd så jag log för mig själv när jag fick anledning att använda tungvrickaren västkustskt i ett blogginlägg förra veckan. Jag är också lite av en språkelitist som sneglar nedlåtande på de som envisas med att säga ressigör, sweitsch eller pogram. Mest av allt är jag dock en nyfiken grubblare.


Favorittungvrickaren

Just nu är mina språkliga känselspröt på helspänn. Jag har börjat umgås med ett 'kavia:r'- och 'chex'-ätande gäng som fått mig att bli mer medveten om hur olika vi uttalar ord.

Ta orden 'egentligen' och 'kittla'. Det händer att fomenet /tl/ byts mot /kl/ så det blir 'egenkligen' och 'kickla'. Men hur kommer det sig? Min gissning är att det beror på att fonemet /tl/ är jobbigare att uttala än /kl/.

Om /t/ och /l/ hamnar i olika stavelser, som i ordet 'flyttlass', uppstår inte samma problem. Delar vi upp 'egentligen' i stavelserna e-gent-lig-en, så att /tl/-fonemet delas mellan två stavelser blir det lätt att uttala, men om det är uppdelat som e-gen-tlig-en blir det svårare, speciellt eftersom övergången mellan /n/ och /kl/ är enklare än övergången mellan /n/ och /tl/.

Jag framförde ett tanke-experimentet på jobbet på väg till lunchen, vilket fick en hungrig kollega att bli irriterad. Jag föreslog att vi skulle dela upp 'kittla' och 'kickla' så /la/ hamnar för sig. Då får vi (med lite liberal stavning) shit-la och chic-la. Vi får ignorera originalstavningen av ordet och bara titta på de nya orden. Om det var så att ordet chic används oftare än shit så borde chic-versionen kännas mer naturligt.


Den stora frågan?

Men i mitt umgänge används shit oftare och 'kittla' med /tl/ är vanligare än 'kickla', vilket förmodligen har mer med stavningen av 'kittla' att göra än någon koppling till shit eller chic.

Anledningen att jag tog upp det var att jag gått och ordat 'shit-la' och 'chic-la' för att känna hur det känns med tungan i munnen och jag ville vädra mina funderingar. Problemet är dock att /kl/-versionen av 'kittla' inte är lika vanlig som /kl/-versionen av 'äntligen', så mitt exempel var förmodligen inte det bästa, speciellt inte precis innan lunch.

Anledningen till att vi använder /kl/ istället för /tl/ tycks hursomhelst vara att det är enklare, så det känns skönt att änkligen ha fått reda ut det. Det betyder att jag egenkligen inte behöver titta snett på de som säger fel. För nu vet jag varför.

Jag har en annan kollega som hävdar att 'fläskkocklett' var något hon åt när hon var yngre. Eftersom kot-lett har /t/ och /l/-fonemen i olika stavelser förstår jag inte riktigt varför det blev ett så stort problem. Kanske kan det vara så att olika personer har olika svårt att artikulera /tl/ oavsett om de står i olika stavelser eller ej.



[Hur gör djur?] Några små animationer

Djur alltså. Jag kan inte låta bli att dela med mig av tre små animationer på djur som jävlas, med sina ägare och med varandra.


Jävlas genom att vara i vägen.


Jävlas genom att vara smartare.


Jävlas genom att vara smartare 2.

Bilderna är rätt tunga så de kanske tar en stund att ladda. Och jag vet att det har varit lite mycket bilder på sista tiden, ska lätta upp det med mer text när jag får tid.